Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför den fordran på potentiell kontinuitet,
som måste ställas på staten. Men ej heller
släktsamhället utgör en verklig stat, ty det har ej
egen (ursprunglig) härskarmakt, utan dess myndighet är
ett lån från familjemakten, hvarför såsom medlemmar
däraf räknas endast personer, som härstamma eller
fingeras härstamma från urfamiljen. Den verkliga
statens rättsordning är däremot dess egen och
gäller alla inom statens maktområde, oberoende
af härstamning. Åtminstone sedan nomadlifvet
öfvervunnits, sträcker sig statens makt äfven öfver
det landområde, där statsmedlemmarna (folket) äro
bosatta, och den fullt utvecklade staten kännetecknas
därför af ursprunglig härskarmakt ej blott öfver
sina medlemmar – det folk, som bildar staten –, utan
ock öfver ett visst landområde. Är detta så stort,
att det omfattar en flerhet samhällen utan suverän
statsmyndighet (se Suveränitet), kallas staten ett
rike. När antikens folk, greker och romare, öfvergingo
till statslif, blef emellertid hos dem statens område
blott en befäst stad med dithörande landsbygd, och
den grekisk-romerska staten var därför principiellt
stadsstat, hvarför det grekiska namnet på stat,
po’lis, också betyder stad. Då ett stadsområde ej kan
obegränsadt utvidgas, blef följden när under antiken
en storstat, det romerska världsriket, uppstod,
till en början ett tryckande öfvervälde till förmån
för staden Rom och därefter sönderbrytning af den
efter en stadsstats behof lämpade republikanska
författningen. Statsidéns genombrott hos greker
och romare utmärktes dessutom däraf, att det var
de gamla gentiliska (släkt-) myndigheterna, som här
öfvertogo handhafvandet af statsmakten. Denna blef
därför i den antika staten lika socialt obegränsad
som släktsamhällets ur den husfaderliga myndigheten
uppkomna makt varit, och då familjens och släktens
sammanhållning i främsta rummet berott af religiös
gemenskap (kult), blef den antika staten till sitt
innersta väsen ett kultsamhälle, hvars religionsbruk
individen måste, åtminstone till det yttre,
ovillkorligt iakttaga. Principiellt var därför enligt
antik åskådning individen endast statsborgare, och med
frihet menades endast rätt att deltaga i statsmaktens
utöfning (politisk frihet), men ej rätt för individen
till en emot statstvång lagligt afgränsad personlig
frihetssfär (personlig frihet). Hos germanerna,
genom hvilkas inträde i historien nya möjligheter
öppnades för statslifvets utveckling, var visserligen
staten till en början också inskränkt till ett mindre
område (landskap, fylke), men detta utgjorde ej
ett slutet stadsområde, utan en öppen landsbygd,
hvarför uppkomsten af stora stater (riken) ej
här var förenad med samma vanskligheter som hos
antikens folk. Dessutom framträdde statsmakten hos
germanerna från början lösgjord från släktbanden,
nämligen i tinget (jfr Germaner, sp. 1040 ff.), och
hade därför ej den sociala omfattning som den antika,
till sitt ursprung gentiliska statsmakten. Samtidigt
med germanernas inträde i historien bröt också den
kristna åskådningen igenom, enligt hvilken människan
är ej blott statsborgare, utan framför allt danad
till medlem i Guds rike. Till följd af germansk och
kristen uppfattning ha därför inom det västerländska
civilisationsområdet de personliga
frihetsrättigheterna ("de negativa medborgerliga")
småningom betryggats emot staten (se Medborgerliga
rättigheter). Hvad den religiösa friheten angår,
skedde detta till en början på så sätt, att
religionens vård h. o. h. undandrogs staten och
öfvertogs af ett internationellt kyrkligt samhälle –
den katolska medeltidskyrkan, hvilken gjorde anspråk
på att såsom varande af ett högre – gudomligt –
ursprung än staten få legitimisera och behärska
denna, därvid begagnande dess maktmedel för att i sitt
intresse utöfva samvetstvång. Genom reformationen
emanciperades staten från denna kyrkliga teokratism
(jfr här nedan). Den då uppkomna gammalprotestantiska
statskyrkan liknade dock så tillvida den antika
kultstaten, att den omfattade alla statsborgare och
själf var en statsinstitution, men skilde sig därifrån
genom krafvet, att dess rent religiösa angelägenheter
skulle ordnas enligt dess egna principer. Numera är
inom kristenheten i allmänhet till betryggande såväl
af statens själfständighet som af religionsfriheten
förhållandet mellan stat och kyrka så ordnadt, att
antingen stat och kyrka äro fullständigt skilda –
frikyrkoväsen – eller ock, att staten väl understöder
och i viss mån kontrollerar kyrkliga samfund inom
sig, men ej tvingar sina medlemmar att tillhöra
dem (jfr Religionsfrihet). Visserligen måste, för
att statsmyndigheten ej skall prisges åt enskildt
godtycke, staten alltid ha den formella rätten
att begränsa den personliga frihetssfärens omfång,
men rättsmedvetandet fordrar nu, att detta ej sker i
större utsträckning, än den statliga sammanlefnaden
gör nödvändigt, och genom "rättighetsförklaringar"
eller annan lagstiftning ha därför de flesta
moderna stater fastställt en personlig frihetssfär
och förpliktat sig själfva att ej godtyckligt rubba
dess gränser. – Till statslifvets grund och uppkomst
ha åtskilliga förklaringar försökts. En är den från
österlandets monarkier härstammande teokratiska,
enligt hvilken Gud är statens grund – omedelbart
eller enligt den medeltida teokratismen medelbart
genom kyrkan – och styr den genom monarken såsom sin
ställföreträdare. Då blir monarkiskt envälde den enda
riktiga statsformen och statslifvets utveckling genom
mänsklig inverkan utesluten, men om också statslifvets
ursprung är människans gudaborna förnuftighet,
som fordrar sammanlefnådens reglerande genom rätt,
och så till vida all statsmyndighet kan sägas vara
"af Gudi", så innebär detta ej – lika litet som vid
andra yttringar af människans förnuftiga natur –,
att statslifvets utformning är undandragen mänsklig
handlingsfrihet och att en viss form däraf är af Gud
föreskrifven. Också uppställde den antika filosofien
en annan förklaringsgrund, nämligen människans natur,
och denna riktiga tanke upptogs af Machiavelli (se
d. o.) i hans kamp mot medeltidens kyrkliga teokratism,
men förrycktes af honom till en brutal maktlära. Från
samma utgångspunkt försökte däremot sedermera den
naturrättsliga skolan (se Naturrätt) vinna en
rationell och rättslig förklaring till
statslifvet. En sådan trodde den sig ha funnit, då den lät
staten uppstå genom ett fritt, men juridiskt bindande
fördrag: samhällsfördraget (se d. o.), mellan förut
statlösa individer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
