- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1101-1102

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsråd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1101

Statsråd

1102

tag närvaro af minst tre statsråd utom föredraganden -
den s. k. lilla konseljen. Undantaget är behandlingen
af s. k. kommandomål (se d. o.), hvari blott
ett statsråd deltar. Före 1909 var en särskild
ordning stadgad för m i n i s t er i e 11 a mål
(se d. o.) och j u s t i-t i e ä r e n d e n (se
d. o.). I de senares handläggning skulle enligt
den ursprungliga lydelsen af R. F. (dåv. § 26)
deltaga justitiestatsministern, minst två statsråd,
två justitieråd och justitie-kanslern, och detta
stadgande undergick genom departementalstyrelsens
införande ej annan väsentlig ändring, än att
justitiekanslerns deltagande bortföll. Voro de
deltagande statsråden blott två, kallades ett sådant
statsråd lilla j u s t i t i e-konseljen; voro alla
statsrådets medlemmar närvarande, hvilket fordrades,
då justitieärendet rörde lagändring, benämndes det
stora j u s t i-tiekonseljen. Justitieärendena
undergingo en förberedande behandling i Högsta
domstolen, och till följd häraf medverkade Nedre
justitierevisionens (se d. o.) tjänstemän vid deras
beredning och föredragning. Genom en grundlagsändring
1909 afskaffades båda justitiekonseljerna,
och Justitieärendena behandlas nu som andra
regeringsärenden i departementen och i statsråd utan
deltagande af justitieråd, blott med den skillnaden,
att i vissa fall förberedande yttrande skall afges
af Lagrådet, Regeringsrätten eller Högsta domstolen
{af den sistnämnda blott rörande ansökningar om
nåd i brottmål - därför de enda statsrådsärenden,
med hvilka Nedre justitierevisionen numera tar
befattning). När på den svensk-norska unionens tid
frågor, som rörde bägge rikena, behandlades i svenskt
eller norskt statsråd, skulle i det förra 3 norska
och i det senare 3 svenska statsråd enligt Riksakten
ha plats. Sådant statsråd kallades sammansatt; det
försvann med unionsupplösningen 1905.

Statsrådets samtliga ledamöter ha till åliggande
att under ansvar råda konungen till beslut, som
öfverensstämma med grundlag och allmän lag och äro
egnade att befrämja rikets sannskyldiga nytta,
men konungen ensam har att besluta. Därför äro
statsråden ej ansvariga för besluten, utan endast
för sina rådslag, men om de ej till protokollet
afstyrkt en åtgärd, anses de ha tillstyrkt densamma
och äro således därför ansvariga. Strider beslutet
uppenbart mot rikets grundlag och allmän lag, kunna
de öfriga statsrådsmed-lemmarna freda sig för ansvar
genom att göra kraftiga föreställningar, men för
den föredragande departementschefen är detta ej nog,
ifall beslutet strider mot regeringsformen, utan honom
åligger då också att genom kontrasignationsvägran
hindra dess verkställighet (se Kontrasignation,
sp. 917-918). Alla konungens beslut utom i kommandomål
skola nämligen för att bli giltiga kontra-signeras
af föredraganden. Å andra sidan skola alla verkliga
regeringsärenden för att få verkställighet ha
beslutits af konungen själf, och detta skall
med undantag endast för kommandomålen ha skett i
kollegialt statsråd, där konungen ensam presiderar. Om
man bortser från kommandomålen, kunna därför alla
former af ministerstyrelse (se d. o.) sägas vara
främmande för svensk statsrätt. Det ytterst ringa
antal ärenden, som departements-

chef utan föredragning inför konungen kan själf
afgöra, äro nämligen så obetydliga, att de ej kunna
räknas som regeringsärenden. Är beslut af konungen
fattadt, har däremot vederbörande departementschef
att besluta och vidtaga för dess genomförande nödiga
åtgärder, därutinnan olika statssekreteraren,
som endast expeditionen ålåg. Departementschefs
speciella uppgift är annars att bereda alla till hans
departement hörande ärenden och i allmänhet äfven att
för konungen föredraga dem. Endast i några få fall
(såsom statsrådsutnämningar, förtroendeämbetsmäns
af skedande, fråga om konungs utrikes resa) sköter
konungen själf föredragningen. Vid sidan af grundlagen
har blifvit en praxis att vid beredandet medverkar
den s. k. statsrådsberedningen. Denna utgöres i
vanliga fall af vederbörande departementschef och
konsultativa statsråd, merendels två. Föredragningen
skötes af departementstjänstemän eller af tillkallad
sakkunnig (se Särskild föredragande). Vid viktiga
ärendens behandling i statsrådsberedningen deltaga i
denna samtliga statsråden och ledas förhandlingarna af
statsministern: s. k. fullständig statsrådsberedning
(jfr Statsministerämbetet). - Statsrådens
ansvarighet är dubbel: dels inför konungen, dels
inför riksdagen. Den förra framträder blott i
konungens rätt att utan vidare afskeda dem. Den
senare är enligt grundlagarna h. o. h. bunden
vid konstitutionsutskottets granskning af
statsrådsprotokollen (se härom Konstitutionsutskottet,
sp. 863 o. f.) och kan leda dels till åtal enligt
R. F. § 106 inför riksrätt (se d. o.), då påföljden
enligt "ansvarighetslagen för statsrådets lelamö-ter"
(jfr Ansvarighet) kan bli ej blott afsättning,
utan också andra straff, t. o. m. dödsstraff
(juridisk ansvarighet; jfr I m p e a c h-ment),
dels till en anhållan af riksdagen enligt R. F. §
107 om statsråds afskedande (politisk ansvarighet),
som dock konungen ej behöfver efterkomma. Åtskilliga
af grundlagsbestämmelserna om statsrådet äro egnade
att motverka uppkomsten af ett rent parlamentariskt
statsskick (se Parlamentarism). Så är fallet med dem,
som omöjliggöra ministerstyrelse (se ofvan), och med
dem, som tillåta statsråd att genom anförande till
protokollet undandraga sig ansvar, hvarigenom den för
en parlamentarisk regering nödvändiga ministeriella
solidariteten brytes. Utan tvifvel afsågo 1809 års
grundlagsstiftare också med de stränga formerna
för politisk ansvarighets utkräfvande (R. F. § 107)
att hindra det fria meningsutbyte mellan ministrar
och representation, som ingår i parlamentarismen,
och ett ytterligare hinder härför var, att 1810 års
riksdagsordning ej gaf statsrådets medlemmar rätt
att uppträda i riksdagen, så vida de ej själfva
voro riksdagsmän, och det kunde i allmänhet endast
adliga statsråd vara. Den sistnämnda skrankan,
som hindrade en äfven i ett icke-parlamentariskt
statsskick behöflig samverkan mellan regering och
folkrepresentanter, bortföll dock genom 1866 års
riksdagsordning, som ej blott gjorde det möjligt för
statsråd att vara riksdagsmän, utan ock gaf dem rätt
att jämväl annars deltaga i kamrarnas öfverläggningar,
och till följd häraf har rätten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:59 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free