Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsservitut - Statsskick - Statsskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1109
Statsskick-Statsskuld
1110
inom en annan stat. Äfven den betesrätt för
renar, som under viss årstid är tillerkänd
svenska lappar i Norge och under annan tid norska
lappar i Sverige (k. förordn. 6 juni 1883), kan
anföras som ett ömsesidigt statsservitut. Likaså
utgör den mellan Sverige och Norge upprättade
s. k. neutrala zonen (se Neutral zon) ett
ömsesidigt statsservitut. Skillnaden mellan ett
områdes neutralisering genom neutralitetsfördrag och
genom upprättande af statsservitut visar sig däri,
att neutralitetsfördraget hänför sig till och afser
ett eventuellt krig, under det att neutraliseringen
i form af statsservitut i första hand hänför sig
till förhållandena under fred och dispositionen
öfver området därvid. Ett neutralitetsfördrag,
som tillika medför afväpning och skyldighet att ej
organisera trupper eller uppföra befästningar,
t. ex. beträffande Luxemburg, är därför i
grunden ett statsservitutsfördrag. Begreppet
statsservitut är emellertid synnerligen omtvistadt.
K. H. B. (Rid.)
Statsskick, detsamma som statsform (se d. o.).
Statsskuld, finansv. Med hänsyn till
statsskulders uppkomst skiljes mellan
s. k. förvaltningsskulder och statsskulder i egentlig
bemärkelse. Förvaltningsskulder uppkomma därigenom,
att de resp. förvaltningsgrenarna genom sin normala
verksamhet måste ikläda sig skuldförbindelser,
t. ex. till följd af ingångna leveranskontrakt,
depositioner af omyndigas medel, insättningar i
postsparbanken m. m. De egentliga statsskulderna
däremot härröra ur bristande öfverensstämmelse
mellan statens utgifter och inkomster. Ibland
kan en statsskuld vara en kombination af dessa
två arter, t. ex. då postsparbanken placerar i
densamma insatta medel uti statspapper. Den brist i
statsinkomsterna, som nödvändiggör egentliga statslån,
kan vara dels af mer öfvergående natur (såsom då
årets statsinkomster ej inflyta i samma mån, som
de behöf-vas för statens utgifter, eller då i ett
års statsinkomster inträder en minskning, som dock
kan utjämnas genom förutsedd ökning af de närmast
följande årens inkomster), dels af mera stadigvarande
natur (såsom då det gäller medel för anläggning
af järnvägar, för betalning af krigskostnader
m. m.). I nära förbindelse därmed står indelningen
af statsskulder i sväfvande och fonderade skulder,
hvarvid indelningsgrunden är tidpunkten för skuldernas
betalning. Denna tidpunkt kan vid statskrediten
vara bestämd på lika många olika sätt som vid
kredit i allmänhet (se Kredit 4). Till den sväfvande
skulden höra lån på obestämd tid med uppsägningstid
på fordringsegarens sida, lån på bestämd tid med
kort förfallotid, inlösligt statspappersmynt samt
alla de s. k. förvaltningsskulderna. Till den
fonderade skulden höra däremot lån på obestämd
tid, utan uppsägningsrätt för fordringsegaren
(resp. h. o. h. ouppsägbara lån), lån på bestämd
tid med lång förfallotid (vare sig att denna är en
och densamma för hela lånet eller att lånet skall
småningom amorteras) samt lån utan förpliktelse
för staten att återbetala kapitalet. Oinlösligt
pappersmynt uppföres vanligen som en själfständig
skuld-form vid sidan af den sväfvande och fonderade
skulden (se Pappersmynt). Den sväfvande
skulden kan, om den blir af mer betydande storlek,
lätt bli ödesdiger för statens ekonomi. Staten bör
därför inskränka dess belopp till det minsta möjliga
och, så snart den tillväxer i alltför hög grad,
ersätta en del däraf med fonderad skuld. Som en norm,
från hvilken endast i tvingande nödfall afvikelse
må ske, bör gälla, att staten ikläder sig sväfvande
skuld endast för kreditbehof af mer öfvergående
natur, nen däremot upptar fonderade lån för
fyllande af mera stadigvarande behof. Den sväfvande
skulden kan ikläda sig alla de former som kredit i
allmänhet kan antaga (se Kredit). Den viktigaste
af dessa äro de s. k. skattkammar-invisningarna
(eng. exchequer-bills, se d. o., och exchequer bons,
fr. lons du trésor, ty. schatz-anweisungen). Dessa äro
vanligen utställda med kort förfallotid, 3-12 månader,
endast undantagsvis på flera år. De löpa antingen med
en bestämd ränta, eller ock äro de icke räntebärande,
i hvilket fall de liksom växlar säljas med afdrag
af diskontoränta (jfr Skattkammar-växel). Den
fonderade skulden är antingen inlös-lig eller
oinlöslig. Den inlösliga skulden omfattar de lån,
i afseende på hvilka staten uttryckligen utfäst
sig att af betala skulden, den oinlösliga däremot
de lån, med hänsyn till hvilka staten icke iklädt
sig någon sådan förpliktelse. Bland den inlösliga
skuldens olika former äro att märka: 1) vanliga
amorteringslån, hvilkas afbetalning sker därigenom,
att staten på bestämda tider inlöser obligationer
till ett bestämdt belopp, antingen genom inköp på
börsen, efter gängse kurs, eller genom utlottning
af det bestämda antalet obligationer, som inlösas
till pari; 2) s. k. annui-tetslån, vid hvilka hvarje
fordringsegare årligen erhåller en bestämd annuitet,
som innefattar både ränta och kapitalafbetalning
och hvilka antingen äro annuitetslån på visst antal
år eller annuitets-lån på lifstid (de sistnämnda
kunna ha formen af vanliga lifstidsräntor, som gälla
blott för hvarje särskild fordringsegares lifstid,
eller af s. k. t ön ti ner), samt 3) premie- eller
lotterilån. Af dessa former eger den förstnämnda
afgjordt företräde. Båda de andra formerna omöjliggöra
konvertering och hindra sålunda staten att draga
fördel af räntefotens sjunkande. Annuitetslånen
uppmuntra lätt till konsumtion af kapitalet, då
detta återfås i små summor, hvarjämte, hvad särskildt
lifstidsräntorna beträffar, staten icke kan förutse,
huru mycket den får betala. Premielånen lida af
samma fel som lotterier (se Lotteri, sp. 1151). Yid
de oinlösliga lånen ega fordrings-egarna icke rätt
att fordra återbetalning af kapitalet. Däremot
kan staten ega rätt till sådan återbetalning. I
detta hänseende skiljer man mellan uppsägbara och
ouppsägbara oinlösliga lån. De förra eger staten
uppsäga till betalning till pari, de senare kan
staten återbetala endast på det sätt, att staten
själf inköper obligationerna. Därför behöfva ock
vid oinlösliga lån af senare slaget obligationerna
endast lyda på betalning af en viss ränta, som
blott är till sin absoluta storlek bestämd, men
icke anges som en viss procent af en kapitalskuld,
hvaremot vid de uppsägbara oinlösliga lånen räntan
framstår som en viss procent af ett kapitalbelopp,
som vid inlösningen af obligationerna måste erläggas,
vare sig att (såsom i Tysk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
