Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsskuld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1111
Statsskuld
1112
land, Österrike och numera delvis äfven i England)
detta kapitalbelopp finnes i obligationerna
angifvet, eller dessa (såsom i Frankrike och delvis
i England) lyda endast på en viss ränta, som dock
anges som en viss procent af ett (under-förstådt)
kapitalbelopp - en skillnad, som endast är af ren
formell natur. I praxis användas i regel oinlösliga
lån med uppsägningsrätt för staten, om ock denna rätt
ibland är begränsad, så att den ej får begagnas förr
än efter vissa års förlopp. Dessa oinlösliga lån -
eller s. k. perpe-tuella räntor - äro i det hela att
föredraga framför äfven den bästa formen af inlösliga
lån eller amorteringslånen. Benämningen perpetuell
ränta är så tillvida mindre lämplig, som den lätt
kan förleda till att likställa denna lånetyp med lån,
som icke af betalas, hvilket är lika oriktigt som att
likställa amorteringslånen med lån, som verkligen
afbetalas. Skillnaden mellan dessa låneformer
är endast den, att staten eger fritt bestämma
tidpunkterna för och storleken af afbetal-ningarna
å den perpetuella räntan, under det att vid
amorteringslånen afbetalningarna äro på förhand
bestämla såväl med afseende på betalningstiderna som
beloppet. Å ena sidan är alltså den perpetuella räntan
mycket väl förenlig med statsskuldens afbetalning,
å andra sidan innebär amor-teringslånetypen visst
icke någon garanti för, att statens skuld enligt den
uppgjorda planen verkligen kommer att amorteras,
ity att afbetalningarna ju kunna ske genom medel,
som erhållits genom ny upplåning. Det tvång till
verklig skuld-amortering, som amorteringslånetypen
förmenats pålägga staten, är därför i det hela
illusoriskt. Så till vida är det alltså ingen reell
skillnad mellan dessa olika lånetyper. Däremot medföra
amorteringslånen den olägenheten, att staten, äfven i
tider, då den icke kan minska sin skuld, utan kanske
tvärtom måste öka densamma, ändock formellt måste
fullgöra af betalningar, till hvilka i så fall medel
måste anskaffas genom ny upplåning. Som emellertid
amortering af äldre skulder medelst ny upplåning
å ena sidan icke leder till verklig minskning af
statsskulden, men å andra sidan är förenad med icke
obetydliga kostnader, är den perpetuella räntan för
staten fördelaktigare än amorteringslånen. Ur denna
synpunkt måste därför 1888 års svenska treprocents
lån betraktas som en förbättring af Sveriges
statsskuldsväsen, om ock detta lån, såsom strax skall
visas, är behäftadt med en brist, som dock ej har
något samband med dess egenskap af perpetuell ränta.
Statsskulder äro antingen inländska eller
utländska. Till de senare räknas icke blott de lån,
som urspr, upptagits i utlandet, utan äfven de,
som efter upptagandet öfvergått från inländska på
utländska händer. - Vidare är att skilja mellan
statslån mot säkerhet (af vissa statens tillgångar
eller inkomster) och statslån utan säkerhet. -
Statsskulder äro i regel räntebärande. Det
viktigaste slaget af icke räntebärande statsskuld
är statspappersmynt. - Slutligen kunna statslån vara
frivilliga lån eller tvångslån. Det förnämsta slaget
af tvångslån är numera oinlösligt pappersmynt. - Med
hänsyn till emissionssättet kan staten antingen 1)
själf ombesörja emissionen genom att för egen
räkning sälja obligationerna på börsen eller genom
allmän offentlig subskription, eller ock 2) använda
banker eller bankhus som mellanhänder, hvilka mot en
viss provision öfvertaga lånet till en viss kurs,
i syfte att sedermera sälja obligationerna för en
högre kurs. Den förra metoden besparar staten de
ganska dryga kostnader, som anlitande af dylika
mellanhänder orsakar. Vid lån, som skola upptagas
i utlandet, är det dock vanligen svårt att undvika
dessa mellanhänder. I sådana fall bör staten genom
offentligt utbud af lånets öfverta-gande eller på
annat sätt framkalla konkurrens mellan spekulanter. -
Med hänsyn till den ränta. hvarmed ett statslån löper,
måste man skilja mellan obligationernas nominella
räntefot och den reella räntefoten. Den senare
bestämmes af förhållandet mellan den nominella
räntefoten och emissionskursen. Ett lån mot 4
proc. ränta, hvars obligationer emitteras till 93
proc., löper i verkligheten med en ränta af 4,3
proc. Då ett lån emitteras till pari, är den reella
räntefoten densamma som den nominella. Praxis har stor
förkärlek för lån mot låg nominell ränta med däraf
beroende låg emissionskurs, som betydligt understiger
pari, och ett stort antal statslån är utgifvet på
dylika villkor. För staten är det dock fördelaktigare
att utge lånen till pari eller obetydligt under
pari. Emitteras nämligen ett lån betydligt under
pari, erhåller staten vid lånets upptagande ett
betydligt mindre belopp än obligationernas nominella
totalbelopp. Skillnaden mellan det kapitalbelopp,
som staten sålunda förbinder sig att betala, och
det belopp, som staten vid upplåningen erhåller,
eller den s; k. kapitalrabatten, är i själfva verket
detsamma som en uppskjuten räntebetalning. Enär
vidare den reella räntefoten för ett dylikt lån
är antingen densamma som eller ock obetydligt
lägre än den, som ett till pari eller nära pari
emitteradt lån skulle betinga, blir ett lån af
förra slaget i regel betydligt dyrare än ett lån
af senare slaget. Därtill kommer, att emission af
lån betydligt under pari hindrar staten att genom
konvertering minska räntan å sin statsskuld. Det
förnämsta föremålet för konvertering är räntefoten,
antingen höjning eller sänkning af densamma, vanligen
det senare. Konvertering är antingen frivillig eller
tvångskonvertering. Den senare formen är i regel
en förstucken statsbankrutt. Vid den frivilliga
konverteringen erbjuder staten sina fordringsegare
valet mellan att ingå på konverteringen eller att få
sina obligationer inlösta till pari. Förutsättning
för möjligheten af frivillig konvertering är således,
att staten förbehållit sig rätt att uppsäga lånet
i dess helhet till betalning. Konvertering i form
af nedsättning af räntefoten är för statskassan
fördelaktig, först då den allmänna räntefoten sjunkit
under den nominella räntefoten å statens lån. Om en
stat t. ex. vill låna 8 mill. kr. och den allmänna
räntefoten är 5 proc., kan staten antingen utge
obligationer med nominell räntefot af 5 proc. och
emitterade till pari, i hvilket fall lånets nominella
belopp blir 8 mill. kr., eller ock utge obligationer
med en nominell räntefot af t. ex. 4 proc., i hvilket
fall obligationernas emissionskurs kommer att stå
under pari, t. ex. omkr. 85 proc., och staten således
blir tvungen att emittera obligationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
