Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stedingk, Viktor Karl Ernst Berend Henrik von - Stedingk, Eugène Fredrik Oskar Ludvig von - Stedingk, Hans Ludvig von - Stedja - Stedje - Stedman, Edmund Clarence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid örlogsflottan. 1770–74 förde han genuesiska
och preussiska kofferdifartyg samt var i spansk
örlogstjänst. 1774 blef han kapten och 1777 major vid
örlogsflottan, men förflyttades omedelbart till Arméns
flotta, vid hvilken han blef artillerimajor. 1778-83
var han i fransk örlogstjänst och bevistade
därunder kampanjer såväl i Europa som i Amerika
under grefve d’Estaing. Han deltog med utmärkelse
bl. a. i det i juli 1779 vid ön Grenada i Västindien
utkämpade sjöslaget. Då han från Frankrike skulle
återvända till Sverige, fick han en gratifikation
af 2,400 livrés. 1784 blef han öfverstelöjtnant
och s. å. öfveradjutant vid Arméns flotta 1788
deltog han som chef på fregatten "Sprengtporten"
i slaget vid Hogland. S. å. i aug. fick han befälet
öfver de fartyg, som skulle försvara västra finska
skärgården, enkannerligen inloppet till Åbo,
till hvars försvar han anlade starka batterier
och förskansningar vid Killingholmen. Detta befäl
innehade han äfven 1789. I början af 1790 var S.
beordrad att öfvervaka byggnaden af kanonslupar på
åtskilliga varf i Norrland. Till Finland afgick han
i maj s å från Stockholm med två kanonslupar och den
36 kanoner förande hämeenmaa "Styrbjörn", hvars namn
han gjort odödligt. I Björkösund förenade han sig 3
juni med den under Gustaf III:s eget befäl där liggande
skärgårdsflottan. Vid genombrytningen af ryska flottan
vid Viborg 3 juli kommenderade han avantgardet
af skärgårdsflottan. Med "Styrbjörn" trängde han
igenom de ryska örlogsskeppens linje omedelbart efter
"Dristigheten" Den manöver han efter genombrytningen
gjorde mot de ryska skeppen för att underlätta de
efterföljande fartygens genombrytning väckte kännares
beundran. I det stora sjöslaget vid Svensksund 9
och 10 juli 1790 kommenderade S. centern af svenska
skärgårdsflottan, som bestod af de större fartygen och
de flesta galärerna. 1790 vardt han öfverste i armén
1793 generaladjutant och kort därefter konteramiral
och chef för Åbo fördelning af skärgårdsflottan. 1802
blef han Viceamiral och 1803 chef för göteborgska
eskadern. 1808–09 kommenderade han skärgårdsflottan
vid rikets södra och västra kuster. 1809 blef
han amiral och generaladjutant för flottorna,
1811 chef för Förvaltningen af sjöärendena och
flottans konstruktionskår samt naturaliserad
svensk adelsman och friherre. S. å. utnämndes
han till chef för Arméns flotta särskildt för
Stockholms eskader 1818 till generalamiral, den
näst siste i Sverige. S. är den populäraste af de
tre hjältarna vid Svensksund, ehuru han visserligen
icke har större förtjänster om denna lysande seger
än Hjelmstierna och Törning, utan snarare mindre,
åtminstone än den sistnämnde. Hufvudorsaken till
hans popularitet låg visserligen i hans tapperhet,
men kanske lika mycket i hans glada lynne, hans stora
älskvärdhet och fritaliga tunga. En mängd kostliga
och ypperligt karakteriserande anekdoter, af hvilka många
dock torde vara apokryfiska, fortlefver ännu om honom.
3. Eugene Fredrik Oskar Ludvig von S., friherre,
sonson till S. 1, diplomat, musiker, f. 17 nov. 1825
i Stockholm, d. 22 juli 1871 i Södertälje, blef 1842 student
i Uppsala, där han tillhörde det glada sällskapet
juvenalerna (se d. o.), och aflade där kansliexamen 1855.
Han anställdes s. å. som attaché vid svenska beskickningen i
Paris samt förordnades 1857 till legationssekreterare
i Petersburg och 1859 i Paris. Redan 1860 hemkallades
han emellertid för att mottaga befattningen som förste
direktör vid K. M:ts hof-kapell och spektakler, för
hvilken plats han var särdeles lämplig genom sin
betydande musikaliska och estetiska bildning. Han
styrde anstalten med mera len än kraftig
hand. Under hans ledning införlifvades en mängd
värdefulla stycken med scenen (bl. a. Gounods "Faust"
och "Romeo och Julia"), och på hans förslag inköptes
1863 Dramatiska teatern. Upptagandet af Offenbachs
"Den sköna Helena" och "Riddar Blåskägg" ledde dess
värre till, att statsanslaget nedsattes. Han lämnade
1866 direktörskapet, tillträdde s. å. posten
som ministerresident i Madrid och blef 1868
envoyé i Köpenhamn, men måste inom kort på
grund af sjuklighet lämna sin post S. valdes 1864 ´
till led. af Mus. akad.
– Om S:s hustru Vilhelmina Charlotta, operasångerska se Gelhaar 2.
4. Hans Ludvig von S. den föregåendes son, grefve
(vid farfaderns död 1875). operachef, f. 7 dec 1862
i Stockholm, underlöjtnant 1884 och kapten 1902-12
vid Göta lifgarde, blef 1902 adjutant hos Oskar II
och 1908 hos Gustaf V samt kabinettskammarherre 1912
Har förordnades 1910, vid Ranftska entreprenadens
utgång, till chef för K. teatern och verkstSllandp
direktör i dess aktiebolag. Bland verk. som urder
hans chefskap upptagits på vår operascen, må nämnas
"Boris Godunov", "Thais", "Madonnans juveler",
’Marouf" och "Parsifal", hvarjämte i ny dyrbar
uppsättning framförts "Hugenotterna", ’ Trollflöjten",
"Mefistofeles" m. fl. och en renässans af baletten
försiggått, påverkad af ryske balettmästaren Fokins
besök här.
1. L H–der. (L. S.)
2. A. H–ld.*
Steðja. Se Stedje
Stedje. 1. (Steðja), gammal adlig sätesgård, vid
Sogndalselvens utlopp, omtalad 1308 och 1710 -
1833 tillhörig släkten (de) Knagenhjelm Se A. W
Rasch, "Slaegten Knagenhjelm og dens jordegods"
(1910). – 2. Socken i Sogndals härad och pastorat,
N. Bergenhus amt, Norge. 235,75 kvkm. 2,165
inv. (1910). Fruktodling. I S. fanns 1184–1867 en stafkyrka.
1 o. 2. K. V. H.
Stedman [ste’dmon], Edmund Clarence,
nordamerikansk skald och kritiker, f. 1833 i Hartford
(Connecticut), d. 1908, uppträdde först som publicist,
men var 1865-99 bankir i New York. S. skref dels
vitterhet: Poems (1860, 1873, 1897), Alice of Monmouth
(1864), The blameless prince (1869), dels kritik och
litteraturhistoria: The Victorian poets (1875; många
uppl.), Edgar Allan Poe (1881), Poets of America
(1885), The natur e and elements of poetry (1892)
m. m. S. utgaf äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
