- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1195-1196

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stekelfjärilar - Stekgraf - Steklar - Steklåt - Stele

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1195

Stekgraf-Stele

1196

som ett fall af mimicry (se d. o.). Arten förekommer
bland aspar i landets södra hälft i juni-juli. Larven
tillbringar 2 år inuti aspstammen. G- A-z.

Stekgraf, milit., lägges i kokgrafvarnas
mellanrum (jfr K o k g r a f) samt göres
rund, ungefär l spadlängd i diameter
och högst */« spadblad djup. Glöden till
stekgrafvarna tagas från kok-grafvarna.
L. W:sonM.

Steklar, Hymenoptera (förr äfven Piezata], zool.,
insektordning med fullständig förvandling, 4
hinnaktiga vingar samt mundelar, som äro både bitande
och danade till sugning eller slickning. - Hufvudet
är mycket rörligt och medelst smal hals förenadt
med mellankroppen. öfverkäkarna äro uteslutande
bitorgan. Underkäkar och underläpp äro veka och mer
eller mindre förlängda, stundom i hög grad, såsom
hos de honungssugande steklarna, där de rännformiga
underkäkarna bilda ett sugrör, som omsluter den
likaledes mycket långa tungan. Antennerna äro
vanligen trådlika, sällan klubblika eller af annan
form. Utom fasettögon finnas vanligen 3 punktögon
på hjässan. Mellankroppens leder äro fast förenade
med hvarandra, men däremot är f rambröstet, där f
rambenen ha sitt fäste, rörligt förenadt med den helt
lilla ryggskölden, hvarigenom frambenen erhålla en
högre grad af frihet i sina rörelser än hos andra
insekter. I samband härmed ha frambenen utrustats
med en mycket använd putsningsapparat för antennerna,
bildad af den vanligen kamformiga sporren i spetsen
af skenbenen och den likaledes med kamtänder försedda
l:a fotleden. Framvingarna äro ansenligt längre än
de bakre, som i utspändt tillstånd med små hakar
fasthållas vid de främre. I hvilande tillstånd läggas
vingarna platt öfver hvarandra längs ryggen; sällan
hopveckas de på längden såsom hos getin-garna. Stundom
saknas vingar alldeles, såsom hos myrornas arbetare,
hos spindelsteklarnas honor samt hos åtskilliga
parasitsteklar. - Bakkroppen är än i hela sin bredd
utan någon insnörning fäst vid mellankroppen, än är
den framtill insnörd och blott med en smal ledgång
förenad med mellankroppens bakre del. Denna bakre
del är i själfva verket bakkroppens l:a led, det
s. k. mediansegmentet, som orörligt sammanväxt med
den egentliga mellankroppen, så att in-snörningen
och den smala ledgången i verkligheten befinna sig
mellan bakkroppens l:a och 2:a leder. - Den allmänna
kroppsformen växlar mellan sådana ytterligheter som
de korta, breda och ofta nedplattade växtsteklarna
samt de vanligen i högsta grad smärta och spensliga
parasitsteklarna. - Växlingarna i storlek äro
likaledes betydande. De stundom blott 1/s mm. långa
mymarinerna (se Pteromalidse) höra till de minsta af
alla insekter och öfverträffas i detta afseende kanske
blott af några trichopterygider bland skalbaggarna. Å
andra sidan finnas dolksteklar (se d. o.), som med
en längd af mer än 6 cm. förena grof och klumpig
kroppsbyggnad. - Antalet beskrifna stekelarter
uppskattas af Handlirsch till omkr. 55,000. I
betraktande af den ofullständiga kännedomen om
särskildt de tallösa små parasitsteklarna är dock det
verkliga artantalet sannolikt mycket större. I alla
händelser äro blott skalbaggarnas och fjärilarnas
ordningar kända för att vara rikare på arter. Denna
steklarnas stora formrikedom motsvaras af

de mycket växlande lefnadsförhållandena, som
utan jämförelse äro intressantare än inom någon
annan insektgrupp och vittna om en hög grad af
anpassningsförmåga. Påfallande är det stora antalet
parasitiska arter. Dessa äro ingalunda inskränkta till
de som parasitsteklar betecknade grupperna. Äfven
guldsteklar och enstaka släkten bland de eljest som
själfförsörjare kända gaddstek-larna äro parasiter,
fastän blott i betydelsen foder-parasiter,
d. v. s. inkräktare af insamlade förråd. Bland
parasitsteklarna äro många hyperparasiter,
d. v. s. parasiter på andra parasiter. - Medan
en del steklar, såsom bi-familjen och flertalet
parasitsteklar, i utveckladt tillstånd lefva af
honung, uppträda andra både som honungsätare och
rofdjur. Ett sådant lefnadssätt visa växtsteklar,
rof-steklar, getingar och vägsteklar. Dock är
att märka, att de tre sistnämnda grupperna äro
rofdjur hufvudsakligen för sin afkommas räkning
och själfva mera undantagsvis använda ani-malisk
näring. - Särdeles intressanta drag i steklarnas
lefnadsförhållanden framträda i samband med den
hos gaddsteklarna högt utvecklade yngel-vården, som
yttrar sig däri, att hvarje särskild larv antingen
förses med ett uteslutande för hans räkning afsedt
foderförråd eller ock matas direkt under hela sin
uppväxttid. En sådan individuell yngel-vård är utom
steklarnas grupp känd blott hos termiter och i viss
mån äfven hos vedborrarna bland skalbaggarna. Af
ännu större intresse är kanske samhällsbildningen och
hvad som därmed står i samband hos myror samt sociala
bin och getingar (se dessa grupper). - Larverna äro
hos de flesta steklar masklika, fotlösa och blinda
samt till färgen halfgenomskinligt hvita liksom
hos de flesta i mörker lefvande insektlarver. En
helt annan beskaffenhet visa sågsteklarnas larver,
hvilka i hög grad likna fjärillarver såväl till
utseende som lefnadssätt. - Före förpuppningen
spinna många stekel-larver en kokong, andra däremot
icke. Puppan är en pupa libera, (se Insekter,
sp. 715). Steklarna indelas i två hufvudafdelningar:
1. Sy’m-pliyta (äfven kallad Phytophaga, Securifera,
Serri-fera 1. Sessiliventres], de s. k. växtsteklarna
(se d. o.), hos hvilka bakkroppen i hela sin bredd
är fastväxt vid thorax. 2. Apofcrita (äfven kallad
Petiolata 1. Petioliventres), hos hvilken bakkroppens
l:a led (mediansegmentet) h. o. h. sammansmält
med thorax och genom en djup insnörning är af
skild från de följande lederna. Denna afdelning
omfattar underordningarna parasitsteklar,
guldsteklar och gaddsteklar (se dessa ord).
G. A-z.

Steklät, mus. Se L å t.

Stéle, grek., i det antika Grekland dels en
sorts vanliga grafmonument, dels flera slags
fristående pelare eller kolonner med eller utan
inskrifter för olika uppgifter. - Grafmonumentet
hade formen af en upprättstående platta af sten
(kalksten, marmor) med den aflidnes namn på
framsidan. Dessutom var den ofta försedd med enkel
arkitektonisk utsmyckning och framspringande stöd
för kransar eller band. Dylika monument användes
under många hundra år. Prof på sådana finnas i många
"antik"-samlingar, äfven i norra Europa. Jfr bilden af
en forngrekisk graf sten med relief i bd 6, sp. 1216.
-a-i.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:01:37 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free