- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1215-1216

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbock, Magnus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

expeditioner (hans bref till Karl XII under dessa
återges i "Karolinska krigares dagböcker", utg. af
Quennerstedt, d. XII). S. var verksam äfven vid
brobyggnader och andra ingenjörsarbeten, deltog
i slaget vid Pultusk (1703) och i Thorns belägring
s. å. samt utförde 1703–04 viktiga politisk-militära
värf i Westpreussen, hvarvid han bl. a. förmådde
Elbing att mottaga svenska trupper. I nov. 1703
blef han öfverste för ett värfvadt dragonregemente,
tillsvidare med bibehållande af Dalregementet; i
nov. 1704 blef han generallöjtnant af infanteriet
och deltog 1705–06 i fälttåget mot ryska armén
och i infallet i Sachsen 1706, hvarvid han
särskildt hade att ordna kvarteren och uppgöra
kontributionsförslagen. S. å. utnämndes han (med
fullmakt daterad för 27 dec. 1705) till general af
infanteriet och guvernör öfver Skåne. Den senare
sysslan tillträdde han i juni 1707. Som guvernör
utvecklade S. en verksamhet af allra största betydelse
framför allt i fråga om förbättrande af förvaltningen
och beifrande af missbruk därinom. På hans initiativ
fick Skåne en särskild kommission med uppdrag att
rannsaka och döma om tjänstemännens förvaltning,
och denna kommission utförde en ganska grundlig
granskning. Såväl härigenom som genom sin månhet om
provinsens och dess befolknings bästa som genom sina
vinnande personliga egenskaper blef S. synnerligen
populär i Skåne, och försvenskningsarbetet har genom
honom främjats och nästan fullbordats. Det danska
anfallet, i nov. 1709, var af S. väntadt, och han
vidtog de försvarsanstalter, som voro möjliga. Med
den lilla fältstyrka, som var disponibel, måste
han emellertid draga sig bakom Helgeå, och genom
danskarnas forcerande af denna flodlinje tvingades
hans trupper att utrymma Skåne, där nu endast Malmö
och Landskrona voro i svensk ego. En ny svensk
kår samlades väsentligen vid Växjö, och med denna,
som bestod till hälften af gamla, till hälften af
nyuppsatta regementen, bröt S. i febr. 1710 åter in
i Skåne. S. hade velat, att denna reguljära här,
hvars mobilisering var defensionskommissionens
och de förvaltande myndigheternas förtjänst,
skulle förstärkas med ett bondeuppbåd, och hade
utfärdat vältaliga manifest härom. Något resultat
följde ej, men manifesten ha medverkat till
uppkomsten af legenden, att S. skulle ha slagit
danskarna med ett af honom själf samladt uppbåd
(de s. k. getapojkarna). Efter en rad manövrer, i
hvilka S. visade framstående fältherreskicklighet,
besegrade han 28 febr. 1710 den af generallöjtnanten
Rantzau förda danska hären vid Hälsingborg, hvarpå
denna härs rester utrymde Skåne. S. var genom segern
blifven Sveriges populäraste man nedanför tronen
och framstod nu som den näst konungen förnämste
fältherren. Rådet gaf honom förordnande som
fältmarskalk, men detta godkändes ej af konungen,
som i stället gjorde honom till kungl. råd och gaf
honom befäl öfver trupperna i Skåne m. m.; han fick
emellertid frånträda guvernörsplatsen. I mars 1711
valdes han till kansler för Lunds universitet. På
hösten s. å. förde S. en undsättningsexpedition
till Stralsund. Han framträdde under denna tid allt
tydligare som den förnämsta personligheten i Sverige,
och det blef han, som kom att taga ledningen vid
utrustningen af den expedition, som skulle afgå till
Tyskland för att därifrån inrycka i Polen och där
möta Karl XII, som, eventuellt med turkiska trupper,
skulle komma hem från Orienten. Rådet hade säkerligen
ej ansett saken vara möjlig, men då S. i juni 1712
anländt till Stockholm, grep han med stor energi saken
an. Hans intresse och tillgifvenhet för konungen
voro starka, och hans energi och vältalighet, den
senare framträdande särskildt i öfverläggningarna
med Stockholms borgerskap ang. anskaffande af
penningar och skepp, lyckades skapa möjligheterna
för företagets igångsättande. Konungen hade särskildt
satt sin lit till honom och anförtrott öfverbefälet
öfver expeditionen åt honom. En häraf delning
fördes af S. öfver till Stralsund, men en stor
olycka inträffade, i det att den danska flottan
fick tillfälle att, icke minst genom missgrepp i
den svenskas manövrerande, förstöra största delen
af de transportskepp, som förde expeditionens
förråd. Härigenom förlamades till stor del S:s
aktionsmöjligheter. Dels på grund häraf, dels äfven
under påverkan af konung Stanislaus, Maurits Vellingk
m. fl., slöt S. en vapenhvila med sachsiska härens
öfverbefäl, hvarefter konung Stanislaus begaf sig
till Bender för att förmå Karl XII att slå in på
en annan, af Stanislaus’ eventuella abdikering
markerad politik. Denna vapenhvila, i viss mån
betingad af situationen på krigsskådeplatsen i
Pommern, var emellertid ett hårdt slag för konungens
orientaliska planer, som just då efter sultanens
kraftåtgärder mot de turkiske stormännen syntes
kunna realiseras; vapenhvilan användes nu af de mot
Sverige illasinnade i Turkiet att bibringa sultanen
tvifvel på Sveriges ärlighet i sträfvandet efter hans
vänskap. Karl insåg denna innebörd af vapenhvilan
och befallde med stränghet S. att uppsäga den. Det
är det tragiska i S:s öde, att just han, den mest
konungske och mest energiske af Karls tjänare, nu
skulle ha ofrivilligt korsat konungens planer och
ådragit sig hans misshag. S. var därefter ej heller
densamme som förut, hans glada mod hade försvunnit,
och hans beslutsamhet syntes ej heller alltid stå
så högt som förr. Den ställning han kom att intaga
till Maurits Vellingk och det beroende af honom,
som i viss mån blef utmärkande för S:s åtgärder,
verkade ej heller i lycklig riktning. Emellertid gick
S. mot den danska armén och vann 9 dec. 1712 öfver
denna, som var förstärkt med en sachsisk afdelning,
den glänsande segern vid Gadebusch; än en gång hade
hans fältherreskicklighet och hans medryckande
ledaregenskaper framträdt i full kraft. Han blef
härefter af konungen utnämnd till fältmarskalk. I
stället för att gå mot Trave vände han sig nu
mot nedersta Elbe och lät här, till väsentlig del
påverkad af Vellingk, förstöra Altona, en onödig
hårdhet, som han sedermera själf ångrade. Han drog
sig därefter med armén norrut och fick efter ett
inveckladt intrigspel med de holstein-gottorpska
myndigheterna inträde i fästningen Tönning. Där
inneslöts han af dansk-sachsisk-ryska styrkor, och då
lifsmedlen för hären voro i det närmaste slut och
ingen undsättning eller annan hjälp var att vänta,
måste han 5 (16) maj 1713 ingå på kapitulationen i
Oldensworth (se d. o.). Dennas bestämmelser – om att
hären mot lösesumma skulle öfverföras till Sverige
– blefvo emellertid icke uppfyllda. Skulden härför
måste läggas på de allierade samfälldt, ej blott på
danskarna; de svårigheter, som ej minst genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free