- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1245-1246

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkitt - Stenkjaer - Stenkjaerelven - Stenkjaerfjorden - Stenkjaersanden - Stenknut - Stenknäcksläktet - Stenkol

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stenkitt, bygnk., ett preparat, som beredes af
stenpulver och ett bindemedel, såsom magnesiacement
e. d. Detta cement består af bränd magnesia i pulver
och en klormagnesiumlösning, som sammanrörda ge ett
starkt bindeämne, hvilket med stenmjölet bildar en
konstgjord, hårdnande stenmassa. Stenkitt används ofta
till lagning af huggen sten, som genom bearbetning
eller vid transport fått mindre skador. Man kan ge
det i färskt tillstånd med stenen liknande struktur
och utseende, men det har visat olägenheten att med
tiden förändras. Då magnesiacementet icke är fullt
väder-beständigt, uppstå nämligen å lagningsställena
ljusa fläckar af ofta nog störande utseende. Denna
olägenhet har man emellertid på olika sätt sökt och
ansett sig kunna öfvervinna. Jfr Kitt, sp. 167.
P. Ax. L.

Stenkjaer, lastageplats vid nordöstligaste bukten
af Beitstadf jorden, innersta armen af öfre
Trondhjemsfjorden, vackert belägen på ömse sidor
om den 12 km. långa Stenkjærelven, som utfaller
i Stenkjærfjorden, en liten vik, som bildar
stadens hamn, N. Trondhjems amt, Norge. 2,600
inv. (1915). S. förbindes sedan 1905 med Trondhjem
genom Hell-Sunnanjärnvägen (126 km.). Hamnen är grund
och kan ej anlöpas af större fartyg, som därför
ha sin lossnings- och lastningsplats i den något
längre i v. belägna, väl skyddade viken Eggebogen. -
Före Olof Tryggvessons tid en liten handelsplats,
kallad Steinker, har S. ända till nutiden
varit ganska obetydligt; men i midten af 1800-talet
tog timmerhandeln uppsving, och genom lagen af 7
maj 1857 fick S. lastageplatsrättigheter. Åtskillig
industri (flera träsliperier, sågverk, tegelbruk,
yllefabrik, 2 mekaniska verkstäder, mejerier,
kvarnverk, färgeri, garfveri, elektricitetsverk),
5 banker, 3 tidningar. Skogsskola; vattenledningsverk
och brandväsen med moderna anordningar. Ett större
ångbåtsbolag inom samhället underhåller liflig,
regelbunden trafik på Trondhjemsfjorden. Strax
s. om S. ligger Stenkjærsanden, Nordre Trondhjems
infanteriregementes exercisplats.
K. V. H.



Stenkærelven. Se Stenkjær.

Stenkærfjorden. Se Stenkjær.

Stenkjærsanden. Se Stenkjær.

Stenknut. Se Knut, sp. 415.

Stenknäcksläktet, Coccothraustes, zool., tillhör
fam. finkartade fåglar (Fringillidæ), tättingarnas
ordning (Passeriformes) inom fågelklassen. Det
skiljer sig från öfriga finkar hufvudsakligen genom
synnerligen grof näbb, nästan lika hög som hufvudet,
och genom korta tarser. Stenknäcken (C. vulgaris) är
ofvan brun, under askgrå med rostbrun anstrykning,
har stjärten och vingpennorna svarta, den förra
i spetsen, de senare i infanet försedda med en
hvit fläck. Kroppslängden är 18 cm. I Sverige
förekommer den blott i södra och mellersta delen
och äfven där ej allmänt. Om sommaren vistas den
och fortplantar sig i skogarna, och mot hösten, då
körsbären mogna, besöker den i flockar för dessas
skull trädgårdarna. Själfva bären, det s. k. köttet,
låter den falla och behåller endast stenen, hvilken
den med sin starka näbb skickligt klyfver för att
uttaga och förtära kärnan; dessutom förtär den kärnor
af rönnbär, oxelbär o. d. samt hvarjehanda frön. Boet
bygges i en klyka mellan några grenar och är konstigt
sammanflätadt af riskvistar
samt invändigt fodradt med fina rötter, ull och hår.
L-e.

Stenkol. 1. Geol., ett i naturen förekommande,
svart, sprödt, brännbart ämne, som består af kol
och syrehaltiga kolväteföreningar jämte en eller
ett par procent kväfve och f. ö. är mer eller
mindre förorenadt af obrännbara ämnen, såsom lera,
kiselsyra m. m., hvilka vid förbränningen kvarbli som
aska. Stenkolen ha mussligt eller splittrigt brott,
glas- eller fettartad glans samt ge svart streck
och pulver; åt kokande kalilut ge de ingen eller
ringa färgning, hvilket däremot är förhållandet
med brunkol. Eg. v. 1,2–1,5. De förekomma som
mer eller mindre mäktiga (0,3–flera m.) lager,
stenkolsflötser, inom såväl äldre som yngre
sedimentära formationer, vanligen flera under
hvarandra, mellanlagrade af sandstens-, skiffer-
eller lerlager. Själfva kolmassan utgöres ofta af
omväxlande matta och blanka småskikt. Med största
mäktighet och utbredning uppträda flötserna inom den
egentliga stenkolsformationen, karbonsystemet, som
lämnar material till Englands och Amerikas ofantliga
stenkolsproduktion. De stenkol, som vinnas i Sverige,
inom Skåne, tillhöra en mycket yngre geologisk period,
den s. k. rät-liastiden. Stenkolen ha bildats af
växter, olika alltefter åldern, såsom trädartade
ormbunkar, lummer- och fräkenarter, kordaiter m. fl.,
hvilka dels hopats på den plats, där de med yppig
frodighet utvecklades, dels af floder hopsvämmats
i sjöar, hafsbukter och laguner. De sålunda hopade
växtmassorna öfverlagrades, på grund af landsänkning,
sedermera af betydligt mäktiga bäddar sandsten, leror
och skiffrar m. m., och utsattes på så sätt för ett
oerhördt starkt tryck och sammanpressning, hvarvid de
genom ett slags ofullständig oxidation förvandlades
till stenkol. Till växtämnenas förvandling voro
äfven bakterier verksamma, i det att de framkallade
en jäsningsprocess, hvarigenom vedämnet sönderdelades
under afgifvande af kolsyra och sumpgas. Fransmannen
Renault vid Paris’ naturhistoriska museum har för
åtskilliga år sedan i mikroskopiska preparat af
stenkol upptäckt fossila bakterier och kunnat påvisa,
att stenkolsväxternas väfnader varit angripna af
anaeroba baciller och mikrokokker. Med afseende på
stenkolens bitumenhalt eller kemiska sammansättning
i allmänhet och det däraf beroende förhållandet vid
upphettning se nedan 2. – Beck-kol, gagat och jet
(se dessa ord) äro olika benämningar på en tät,
becksvart stenkolsvarietet, som vid slipning antar
vacker polityr och används för tillverkning af
sorgsmycken och andra mindre föremål. Se Skånes
stenkolsförande formation
och Stenkolsformationen. Jfr
Antracit och Brunkol.

2. Tekn., det viktigaste fasta bränslet. Stenkol
innehålla fuktighet (= hygroskopiskt vatten),
kolsubstans och aska. Fuktigheten växlar med
stenkolens förkolningsgrad, så att det äldsta och mest
förkolade, antracit (se d. o.), innehåller 1–3 proc.,
vanliga goda stenkol 3–10 proc. och yngre stenkol,
såsom de skånska, 8–20 proc. Askhalten är ganska
växlande hos samma kolsorter och är beroende,
utom på kolflötsernas verkliga askhalt, äfven på
kolens behandling genom skrädning och tvättning vid
grufvorna. I allmänhet ha styckekol lägre askhalt än
småkol och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0665.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free