Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 1249-1250 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkol - Stenkolik - Stenkolsbäcken - Stenkolsflöts - Stenkolsformationen - Stenkolsfält - Stenkolsgrufdrift - Stenkolssystemet - Stenkolstjära

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Årsbrytningen af stenkol i de viktigaste
stenkolsförande länderna uppgick 1912 till:

Förenta Staterna	485	mill.	ton
(däraf 77 mill. ton antracit)
England	265	»	»
(hufvudsakligen stenkol)
Tyskland	259	»	»
(däraf 82 mill. ton brunkol)
Österrike-Ungern	52	»	»
(däraf 34 mill. ton brunkol)
Frankrike	41	»	»
Ryssland	29	»	»
Belgien	23	»	»

De viktigaste engelska kolsorterna äro Best South
Yorkshire-, Derbyshire-, Durham-, Northumberland-kol
och skotska kol. De viktigaste tyska koldistrikten äro
Westfalen och Schlesien. Kvaliteten hos enskilda
partier och leveranser af samma kolsort kan
växla ganska mycket. I allmänhet anses Best South
Yorkshire-kol, Westfaliska kol och Spetsbergskol
vara af högre kvalitet, skotska och skånska af lägre
kvalitet, medan de öfriga kolsorterna äro mycket
växlande till sin beskaffenhet, men torde ligga
mellan nyssnämnda två kategorier. Tidigare köptes
engelska stenkol enbart efter s. k. certifikat, som
utfärdades af officiellt anställda inspektörer. Numera
köpas stenkol i allt större utsträckning efter
värdeanalys. Af opartisk person uttagas härför
generalprof, som analyseras vid offentligt
laboratorium. Priset är bestämdt för viss normal
askhalt och effektivt värmevärde. Vid öfver- eller
underskridande beräknas sedan tillägg eller afdrag
på grundpriset. Införseln till Sverige af engelska
och tyska stenkol uppgick 1914 till 4,626,932
ton. Tidtals ha importerats polska stenkol och
belgiska kol. Man motser med tiden, att äfven de af
svenskt bolag egda stenkolsgrufvorna på Spetsbergen
skola fylla en del af vårt stenkolsbehof. De skånska
stenkolsfälten gåfvo tidigare omkr. 360,000 ton
om året. Sista åren har produktionen afsevärdt
stegrats (se Skånes stenkolsförande formation). Om
stenkolsgrufdrift i Sverige se Grufdrift,
sp. 392. Om lagstiftning rörande stenkolsfyndigheter
se Gruflagstiftning. – Litt.: E. Erdmann,
"De skånska stenkolsfälten och deras tillgodogörande"
(i "Sveriges geol. undersökningar", Ser. C, N:r 6
1915), och G. Dillner, "Om stenkol och stenkolsinköp".
1. E. E. 2. E-t N-n.

"Stenkol, Hvita", ofta användt uttryck om den
elektriska kraft, som tages ut från våra vattenfall
och som vid järnvägs- och fabriksanläggningar kunde
ersätta de dyra stenkolen och därmed äfven frigöra
Sverige från beroende i detta hänseende af utlandet.

Stenkolik, Gallstenskolik. Se Kolik.

Stenkolsbäcken,</b> ett stenkolsförande område, inom
hvilket stenkolsflötserna och de dem åtföljande
bergartslagren ega en bäckenformig lagerställning,
sålunda intagande ett djupare läge vid områdets
midt än vid dess utkanter. Stenkolsbäckenen
ha vanligen namn efter de trakter, där de äro
belägna, t. ex. Newcastles stenkolsbäcken,
kolbäckenet vid Saône-et-Loire m. fl.
E. E.

Stenkolsflöts, geol., bergsv. Se Flöts.

Stenkolsformationen, Stenkols- l.
Karbonsystemet, geol., det geologiska
lagersystem, som är närmast yngre än devoniska
systemet och hvars mest utmärkande drag är förekomsten
af de därinom befintliga, flerstädes vidsträckta
och mäktiga stenkolslagren, hvilka dock träffas
endast inom den öfre afdelningen af systemet, som
utgöres af sandstenar, skiffrar och skifferleror,
bildade i jämförelsevis grundt vatten, laguner
och på låga sankmarker; stenkolssystemets undre
afdelning, den s. k. bergkalken (Englands mountain
limestone), en djuphafsbildning af flerstädes
mera än 1,000 m. mäktighet, är däremot i saknad af
kollager. Systemets kolförande afdelning har stor
utbredning i mellersta Europa, Nord-Amerika och
Kina samt finnes äfven i Australien, Brasilien och
Tasmanien. På Nya Zeeland, Björnön och Spetsbergen
äro samtidiga marina lager utvecklade. Inom Europa
träffas de viktigaste kolfälten i England, Skottland
och Irland, Belgien, Westfalen, Rhenprovinsen
(Saarbrücken), Frankrike (norra Frankrike och S:t
Étienne i dep. Loire), Böhmen och södra Ryssland
(Donets).

De särskilda kollagrens antal och mäktighet äro ganska
olika på olika ställen. Flerstädes finnas 10, 20 och
30 särskilda flötser, i tjocklek växlande mellan
0,1 och 2 à 3 m. samt skilda af mer eller mindre,
men vanligen öfvervägande mäktiga mellanlager af
sandstenar och skiffrar. Hvarje kollager är ofta
underbäddadt af ett lager lera, eldfast lera eller
skiffer, och dessa underlager ha tydligen utgjort
grunden eller jordmånen, hvarpå den yppiga vegetation
en gång vuxit, som sedermera, efter sammanpressning
och mineralisation, förvandlats till stenkol. Såväl
af detta förhållande som af bergkalkens ofta ofantligt
stora mäktighet framgår otvetydigt, att de vidsträckta
trakter af jorden, öfver hvilka stenkolssystemet är
utbredt, vid tiden för dess bildande varit stadda i
en gradvis skeende sjunkande rörelse.

Stenkolssystemets landdjur och landväxter
voro betydligt mera utvecklade än föregående
perioders. Själfva stenkolsflötserna och de bergarter,
som åtfölja dem, innehålla lämningar af en rik flora,
i synnerhet bestående af fräkenväxter, ormbunkar,
de med lummerväxterna närbesläktade fjällträden
och sigillarierna samt vidare ett slags egendomliga
barrträd; man möter lepidodendrer om 25 m. höjd och
1 m. tjocklek samt sigillarier om 20 m. höjd. –
De lägre hafsdjuren äro i allmänhet besläktade
med devonsystemets. Foraminiferer förekomma nu för
första gången. Däremot utdogo under stenkolstiden
de för äldre paleozoiska system karakteristiska
trilobiterna. Koraller, krinoidéer och mollusker
förekommo i stor ymnighet; den mäktiga och öfver
stora delar af mellersta Europa utbredda bergkalken
utgöres till hufvudsaklig del af lämningar och
fragment efter sådana organismer. Af ryggradsdjuren
äro pansarfiskarna endast svagt representerade
inom stenkolssystemet, hvaremot högre typer, såsom
amfibier af en nu utdöd afdelning, stegocefalernas
l. labyrintodonternas, visa sig. Jfr Stenkol.
E. E.

Stenkolsfält, geol. Se Kolfält.

Stenkolsgrufdrift. Se Grufdrift, sp. 392.

Stenkolssystemet, geol. Se Stenkolsformationen.

Stenkolstjära, kem., en till färgen svart, i tunt
skikt grå- eller brunsvart, oljig, mer eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>