- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1261-1262

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Steno, Nicolaus - Stenobothrus - Sten och cement - Stenocorus - Stenodermata - Stenofotiska organismer - Stenografi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1261

Steno-Stenograf!

1262

Steno, Nicolaus, 1. Niels Steensen, dansk
naturforskare, f. l jan. 1638 i Köpenhamn, d. 26
nov. 1686 i Schwerin, studerade först i Köpenhamn
under Simon Paulli och Tomas Bartho-lin samt
fortsatte efter 1660 sina studier i Amsterdam och
Leiden. Efter en kort vistelse i Köpenhamn 1664 begaf
han sig till Paris och 1665 till Italien. Genom många
viktiga anatomiska arbeten och upptäckter (rörande
ductus stenonianus, spottkörtlarna, tårkörtlarna,
hjärtats byggnad, hjärnan m. m.) hade han redan då
vunnit stort rykte som vetenskapsman och anatom;
särskildt hans skrift om hjärtat (1664) bär vittne
om, hur långt han stod framom sin samtid. Han blef
i Florens synnerligen väl mottagen, anställdes som
anatom vid hospitalet S:ta Maria Nuova med titeln
storhertig-lig medicus. S. stod på förtrolig fot
såväl med den krets af lärde, som var samlad vid
det mediceiska hofvet, som också med många af de
förnäma husen i Florens, och särskildt blef hans
umgänge hos hertigens af Lucca ambassadör, Arnolfini,
af stort inflytande på hans framtid. Sysselsatt med
dissektion af en haj, leddes han till studiet af de
s. k. glossopetrce, hvilkas natur af fossila hajtänder
han på ett öfvertygande sätt bevisade. Beskrifningen
af hajens anatomi utkom som bihang till en af honom
utgifven Myologi (1667). Genom dessa undersökningar
leddes S. vidare till geologiska forskningar,
samlade "stenar, som likna delar af hafsdjur",
och lade noga märke till deras läge i jorden. Jämte
dessa naturhistoriska studier egnade han sig ifrigt
äfven åt teologiska. Redan förut hade en jesuit
i Köln sökt omvända honom till katolicismen,
och i Florens upprepades dylika försök, hvarvid
i synnerhet ambassadrisen Arnolfini och en annan
förnäm dam, signora Lavinia, voro verksamma, detta
med den påföljd, att S. 2 nov. 1667 offentligen af
svor lutherska läran. Samtidigt mottog han kallelse
att återvända till Köpenhamn med en årlig lön af
400 rdr. Han utverkade sig uppskof med hemresan,
tills han fullbordat ett arbete, som 1669 utkom
med titel N. Stenonis de solido, inträ solidum
naturaliter centento, disserta-tionis prodromus
(dansk öfv. 1902). Det är detta lilla arbete, som
skaffat S. namnet geologiens fader, emedan han däri
skiljer mellan bildningar från olika perioder af
jordens utvecklingshistoria, sådana, som uppkommit,
innan organismer uppträdt, och sådana som uppstått
efter denna tid; vidare visar han, att fossilen äro
rester af djur och växter, som lefvat under förflutna
jordperioder och blifvit inbäddade i de sediment,
som då af satte sig; skiljer mellan marina och
limniska bildningar; visar, att lagrade bergarter
urspr, af sättas vågrätt och först genom senare
förändringar bringas i annat läge. På grund af dylika
lagerrubbningar, som enligt honom åstadkommas antingen
genom vulkanisk verksamhet eller genom urlakning af
de under-

liggande lagren, urskilde han i Toscanas geologiska
utveckling 6 skilda perioder. I de flesta af dessa
åsikter stod S. så långt framom sina samtida, att de
ej kunde fullt tillgodogöra sig dem. I ett afseende
kan man dock säga, att hans undersökningar varit af
genomgripande betydelse: efter honom har nämligen
den åsikten, att fossilen voro "lusus naturse",
ej funnit någon försvarare. På hemvägen fick S. i
Amsterdam 1670 underrättelse om Ferdinand II :s
sjukdom och skyndade då tillbaka till Italien, där
han stannade till 1672, i lika stor gunst hos Cosimo
III som hos dennes fader. Därefter vistades han
någon tid i Köpenhamn, hvarunder han företog flera
dissektioner, men utan att lämna mera varaktiga
spår af sin lärarverksamhet. Under vistelsen i
Danmark invecklades han, liksom 1670 i Amsterdam,
i teologiska strider med anledning af sin öfvergång
till katolicismen, hvarför han också 1674 återvände
till Florens som lärare för arfprinsen. Intresset
för teologien och katolska kyrkan tog alltmera
öfverhand hos S., och han uppträdde ifrigt till dess
försvar. 1675 blef han präst och egnade sedan hela sin
kraft åt försvaret af katolska religionen och skötseln
af sina prästerliga åligganden, hvarunder en sträng
asketisk riktning gjorde sig alltmer gällande. Han
blef efter hvartannat biskop hos den till katolicismen
öfvergångne hertigen af Hannover, koadjutor hos furst
biskopen af Miinster och slutligen apostolisk vikarie
för norra Tyskland. Han dog i stort armod. S:s lik
fördes till Florens och begrofs i S. Lorenzo, där en
minnesvård uppfördes öfver honom 1884, tack vare en
af internationella geologiska kongressen i Bologna
1881 igångsatt insamling. 1904 utkom i Berlin en
faksimileupplaga af skriften "De solido" och 1910
i Köpenhamn "Opera philosophica" I-II, utg. af
V. Maar. - Se vidare A. D. Jörgensen, "Nils Stensen"
(1884). B. L-n. (E. Ebg.)

Stenobothrus, zool. Se Gräshoppor, sp. 480.

Sten och cement, Svensk tidskrift för praktisk
geologi, månadsskrift, som 1904 uppsattes af doktor
E. Svedmark och sedan dess redigerats af honom, är en
fortsättning af "Skandinavisk tidskrift för lervaru-,
cement- och stenindustri" och har till uppgift att
behandla industriens och teknikens verksamhet och
utveckling inom det praktiskt geologiska området samt
därmed i samband stående vetenskapsgrenar.

Steno’corus, zool. Se L e p t u r i n se.

StenodeYmata, zool. Se Vampyre r.

Stenofotiska organismer, bot. o. zool. Se Euryfotiska.

Stenograf? (eg. trångskrift, af grek. steno’s,
trång, och gra’féln, skrifva) är det numera brukliga
namnet på skriftsystem, som äro tillräckligt korta
för att möjliggöra det ordagranna upptecknandet af
ett muntligt föredrag. Man använder äfven namnen
kortskrift (brakygrafi), snabbskrift, "snällskrift"
(takygrafi) och shorthand (den vanliga engelska
benämningen). Stenografien var urspr, endast ett medel
att erhålla ordagranna referat af för allmänheten
viktiga tal (politiska tal, domstolsförhandlingar
o. s. v.), men redan tidigt började konsten betraktas
äfven som ett medel att inbespara tid vid utförande
af skriftliga arbeten. Till följd af den stora roll,
som skrifningen i våra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0673.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free