Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1263
Stenografi
1264
dagar spelar på snart sagdt alla områden, och
den fulländning, som stenografien vann under
1800-talet, särskildt hvad lättlästheten beträffar,
har sistnämnda betydelse afgjordt trädt i förgrunden
och framkallat fordringar på stenografiens införande
som undervisningsämne vid de högre läroverken.
Stenografiens historia går längre tillbaka än man i
allmänhet föreställer sig. Af stenografi i egentlig
mening tror man sig ha funnit de första spåren hos
forntidens greker. Dock är om deras kortskrift-system
ganska litet bekant. Något större kunskap eger
man om den romerska stenografien, hvars egentlige
grundläggare var M. Tullius Tiro, en förtrogen
vän till Cicero, hvars slaf han varit. Flera af
Ciceros viktigaste tal ha genom hans konst bevarats
åt eftervärlden. De tironska noterna, som hans
hufvudsakligen af ordförkortningar bestående system
kallades, utbildades sedermera af flera romerska
stenograf er, bland dem filosofen Seneca. Oaktadt
sin svårlärdhet stod stenografien under den romerska
kejsartiden högt i anseende och användes t. o. m. af
flere kejsare (Augustus, Titus m. fl.), liksom senare
af åtskilliga kyrkofäder, såsom Ori-genes, Augustinus
m. fl. - Då den antika kulturen dukade under för
folkvandringarnas stormar, gick äfven stenografien
tillbaka. Men liksom många andra kvarlefvor af antik
bildning fann den tillflykt hos kyrkan, och särskildt
inom klostren förekom den, ehuru tämligen sparsamt,
hela medeltiden ut. Det nyvaknade samhällslifvet under
nyare tiden medförde, först i England, därefter i
Tyskland, Frankrike och Sverige, en återuppblomstring
af stenografien. Som det första af de moderna systemen
räknas det af d:r T h. Bright 1588 utgifna. Detta
följdes af flera hundratal, hvarandra mer eller
mindre lika stenografiska system, af hvilka det
mest epokgörande offentliggjordes 1602 af J. Willis,
utvecklades 1618 af E. Willis och 1620 af S helt ön
samt öfverflyttades under 1670-talet af C. A. Ramsay
till latin, tyska, franska (och troligen äfven till
italienska). Dessa mycket ofullkomliga system, som
man skulle kunna benämna de vertikala systemen, då de
flesta bokstafstyperna skrifvas i vertikal riktning,
ha nu efterträdts af de geometriska och de grafiska.
Med geometriska system förstås sådana, hvilkas
bokstäfver betecknas med de geometriska grundformerna
cirklar, halfcirklar, kvartcirklar och raka streck i
olika läge, riktning och längd samt vanligen äfven
olika schattering. De tvära brytningarna mellan
bokstafstyperna, en följd af deras olika riktning,
göra emellertid skriften oskön och svårskrifven samt
vid flyktigt utförande äfven svårläst, hvarjämte den
ofta ganska stora mängden af helt och hållet regellösa
förkortningar i hög grad försvårar inlärandet. De mest
spridda af de geometriska systemen äro Pitmans på det
engelska och Duployés på det franska språkområdet. P
i t-m a n s system (uppfunnet 1837 ; se Fonografi)
har äfven den olägenheten, att vokalerna antingen
utelämnas eller ock betecknas med streck och
punkter vid sidan om konsonanttecknen, hvarigenom
i förra fallet tydligheten, i det senare kortheten
sättes i fara. Systemet är, i olikhet med de flesta
geometriska, ganska prydligt och har, trots sina
brister, visat sig användbart för det engelska
språket. Duployés system (utgifvet
1867) är i motsats till det sist nämnda synnerligen
lättlärdt och har till följd däraf lyckats förvärfva
sig ganska många anhängare, men det är å andra sidan
tämligen långsläpigt och har ej visat, sig särdeles
brukbart som referentskrift. Större användning i
sistnämnda afseende, men mindre utbredning f. ö. har
i Frankrike Prévost-Delau-nays system (1827). Till de
geometriska systemen kunna äfven räknas åtskilliga
äldre tyska system (de viktigaste äro Mosengeils,
1796, och Horstigs, 1797) äfvensom flera svenska,
italienska, ryska och ungerska system.
Den andra och utan tvifvel fullkomligare riktningen
är den grafiska. Den förste, som i ett praktiskt
användbart system tillämpat denna princip, är bajraren
F. X. G a be l s b er ger (se d. o.). Utgående från
den åsikten, att de former, som den vanliga skriften
under loppet af sin historiska utveckling antagit, äro
de, som erfarenheten lärt oss vara de bekvämaste att
skrifva, valde Gabelsberger sina bokstafstyper bland
den vanliga skrifstilens grundformer. Hans skrift,
utarbetad 1817-19, vann därigenom en lättskrifvenhet
och en prydlig-het, hvarigenom den vida öfverträffade
föregående system. Å andra sidan är det emellertid
obestridligt, att det gabelsbergerska systemet lider
af vissa brister. Den väsentligaste af dessa är
språkstympningen. För att uppnå erforderlig korthet
ersätter Gabelsberger ä med e, å med o, ofta y med
i och eu med ei (det senare dock blott i det tyska
originalsystemet), hvarjämte i samma syfte ofta hela
delar af ord eller vissa bokstäfver utelämnas eller
ersättas af andra mer eller mindre likljudande. Denna
helt och hållet regellösa språk-stympning inverkar
äfven hämmande på läsbarheten. Därjämte torde äfven
det stora antalet af s i g l e r (förkortningar
för vissa bestämda ord), hvilket emellertid i den
svenska bearbetningen är vida mindre än i det tyska
originalet, i betydlig mån försvåra inlärandet af
systemet.
Berlinaren Wilhelm Stolze (försäkrings-tjänsteman,
chef för preussiska herrehusets steno-grafkansli,
f. 1798, d. 1867) sökte i sitt år 1841 utgifna system,
som i likhet med Gabelsbergers var baseradt på den
grafiska principen, undvika den godtycklighet och
den språkstympning, som utgjorde det gabelsbergerska
systemets största brist. Stolze proklamerade satsen,
att "ljudet bör representeras af bokstafven, den
uteslutna bok-stafven af regeln" (d. v. s. om
ett ljud icke bok-stafligen utskrifves, måste
det på annat sätt antydas och får ej lämnas helt
och hållet obetecknadt). Det stolzeska systemet
har efter uppfinnarens död varit underkastadt en
jämn utveckling, afseende att minska den från
början oerhördt stora sigel-massan samt för
öfrigt göra systemet konsekventare, enklare och
lättlärdare. Revisioner i det samma företogos 1872
och 1888, hvarvid dock en minoritet af skolan (de
s. k. gammalstolzeanerna) fasthöll vid systemet i
dess ursprungliga form. 1897 öfvergick större delen
af nystolzeanerna till "enhetssystemet S t o l z e
- S c h r e y", en samar-betnin» af det stolzeska
och det 1887 af Ferdinand Schrey utgifna systemet,
verkställd genom en kommitté af representanter för
de båda skolorna och godkänd äfven af den schreyska
organisationen samt af veltenska och merkesska skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
