Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1265
Stenografi
1266
Såväl det gabelsbergerska som det stolzeska
och stolze-schreyska systemet ha symbolisk
vokalbeteckning, d. v. s. vokalerna utskrifvas
merendels icke, utan betecknas i den föregående eller
efterföljande konsonanten genom dess läge, schattering
(åstadkommen genom starkare tryckning med pennan)
o. s. \. Hos Gabelsberger är vokalsymbolise-ringen i
hög grad varierande; för de flesta vokaler finnas
flera olika symboliska beteckningssätt, som användas
i olika fall. Mångfalden i detta afseende verkar
i hög grad förvirrande och är en af systemets
svaga punkter. Stolze sökte införa mera ordning och
systematisering i vokalsymboliserin-gen. I detta syfte
gjorde han sitt system tre-rådigt, d. v. s. vissa
vokaler betecknas i hufvud-stafvelsen genom ordets
höjande öfver linjen, andra genom dess sänkning
under linjen. Genom att kombinera treradigheten med
föregående konsonants schattering samt bindestreckets
längd erhåller Stolze ett ganska enkelt vokalschema
för hufvud-stafvelser. Emellertid torde såväl
treradigheten som användningen af olika schattering
kunna anses som brister hos systemet, då de måste
försvåra läsbarheten, åtminstone af hastigt utförd
skrift. Flera anhängare af Stolzes system (Velten,
Adler, Simon, Lenze, Behrens, Claus m. fl.) ha genom
upphäf-vande af treradigheten på olika sätt sökt
reformera systemet, men deras reformförsök ha icke
vunnit synnerlig anslutning. Bland system, grundade på
både Gabelsbergers och Stolzes, må nämnas Faulmanns
(den s. k. fonografien, 1875), M e r k e s’ (1880)
och S c h r e y s ofvan berörda system af 1887. Det
stolze-schreyska systemet anlitar i nästan lika stor
utsträckning som det stolzeska schatteringen som
hjälpmedel vid vokalbeteckningen, och om det också
undviker de olägenheter, som medfölja treradigheten,
så kan detta ingalunda uppväga olägenheten af,
att vissa vokaler höja den följande konsonanten
öfver den föregående delen af ordet, andra åter
sänka den under denna. Därigenom blir Stolze-Schrey
ett s. k. "klätter-system", där man i vokalrika
ord riskerar, att slutet af ordet kommer antingen
långt ofvanför eller långt under skriflinjen. - Till
systemen med symbolisk vokalbeteckning hör äfven den
s. k. stenotakygrafien, utg. 1875 af A. L e h-m a n
n. Konsonanterna äro i detta system alla af lika höjd;
men för betecknande af en följande vokal förlänges
konsonanttecknet till sin dubbla eller tredubbla
höjd. För vokalsymboliseringen används därjämte
schattering, bindestreckets längd samt utböjning
af konsonanten.
Den andra riktningen bland de grafiska systemen
karakteriseras af bokstaflig vokalbeteckning. Den
förste, som i sitt system fullständigt genomfört
en sådan, är Leopold Arends (privatlärare, f. 1817
i Rakischki, Litauen, d. 1882 i Berlin; hans system
utgaf s 1860). Han förkastade vokalsymboliseringen ur
såväl teoretisk som praktisk synpunkt, ur teoretisk
därför, att man ej uttalar konsonant och vokal
samtidigt och därför ej heller i skriften bör
beteckna båda på samma gång, ur praktisk därför,
att man icke kan använda vokalsymholisering, utan
att taga schatteringen till hjälpmedel, hvilket ur
lättlästhetens syunpunkt vore olämpligt. Arends utgick
vid uppställandet af sitt system från afsikten att
åstadkomma ett
skriftideal, hvarmed han menade en skrift, som så nära
som möjligt anslöte sig till språket. Han sökte uppnå
detta mål därigenom, att vokaler och konsonanter fingo
tecken af principiellt olika karaktär, att besläktade
ljud erhöllo liknande tecken, att det väsentliga
skildes från det oväsentliga, i det så enkla tecken
som möjligt (monogram och sigler) gåfvos för ofta
förekommande förstafvelser, ändelser och partiklar
o. s. v. Arends lät emellertid icke förleda sig att
vid uppställandet af sitt system ensidigt fästa sig
vid teoretiska spekulationer, utan bibehöll alltid
systemets praktiska användbarhet, dess korthet och
lättlästhet som ett hufvudända-mål, hvilket först
och främst måste tillgodoses. Det arendsska systemets
största styrka är dess absoluta tillförlitlighet och
den därmed sammanhängande lättlästheten. Systemet
undviker konsekvent alla ordstympningar och vinner
den erforderliga kortheten genom förkortningsregler,
tillämpliga på hela grupper af ord och så affattade,
att hvarje bokstaf i ordet genom regeln blir
betecknad. Genom att det arendsska systemet tar hänsyn
till ordens språkliga byggnad, blir det i många fall
mera lättläst än den vanliga skriften. Som en brist
kan anmärkas, att Arends’ rikedom på idéer stundom
förledde honom - såsom förhållandet äfven och i ännu
högre grad var med Gabelsberger - att göra systemet
mera kompliceradt, än nödigt var, en brist, som i den
svenska bearbetningen af systemet lyckligt undvikits.
Bristen på enkelhet i det tyska arendsska systemet
jämte Arends’ vägran att medge några förändringar i
detsamma har framkallat åtskilliga på det arendsska
systemet grundade, men från detsamma i ett eller
annat afseende afvikande nya system. Det viktigaste af
dessa är Rollers (1875), som visserligen innehåller
åtskilliga förenklingar i teorien, men, hvad korthet
och lättläst-het beträffar, snarare torde innebära en
försämring. Samma omdöme torde kunna fällas om det af
P ti 11 e r 1886 utgifna "nyarendsska" systemet. Sju
år efter Arends’ död genomförde Herm. Matschenz,
ordförande i föreningen "Apollo-bund", en sedermera
ytterligare utarbetad vidt-gående förenkling af det
arendsska systemet, som efter hand antagits af den
allra största delen af de tyska arendsianerna. Äfven
om denna reform varit alltför omfattande och väl
kunnat lämna kvar åtskilligt mera af hvad den
offrat för vinnande af större teoretisk enkelhet,
så måste dock erkännas, att systemet äfven i denna
form fasthåller vid de arendsska principerna och
i korthet täflar med samt i tydlighet öfverträffar
andra äldre och nyare tyska stenografisystem.
Till systemen med bokstaflig vokalbeteckning hör äfven
det af d:r J. B ra uns 1888 utgifna. Författaren,
som vann stenografisk ryktbarhet genom sitt arbete
om fordringarna på en god skolsteno-grafi, har
endast delvis lyckats följa dessa fordringar i
sitt system. Systemet, som är deladt i tre stadier,
elementarskrift (skolskrift), korrespondens-skrift
och referentskrift, skulle för sin enkelhet och
rätt logiska, delvis på språkvetenskapliga grunder
baserade byggnad i det första af dessa stadier, vara
tilltalande, om dessa principer behärskade äfven de
följande, hvilket dock ej är fallet. Systemet tillhör,
i likhet med Scheithauers (1898),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
