Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1267
Stenografi
1268
de förut berörda "klättersystemen". - Medan
öfriga system med bokstaflig vokalbeteckning i
öfverensstämmelse med det arendsska beteckna
konsonanterna med staplar och vokalerna med
raka, afrundade eller vågiga bindestreck mellan
staplarna, ha bröderna von Kunowski i sitt 1893 under
eget namn och 1898 i förändrad form under namnet
"nationalstenografien" utgifna system gått den rakt
motsatta vägen. Om också försöket i Tyskland vunnit
någon framgång, torde exemplet knappast mana till
efterföljd.
Stenografiens historia i Sverige. Om man frånser
A n s g a r i u s, som enligt uppgift af sin
biograf ärkebiskop Rimbert af Bremen var en mycket
framstående kännare af medeltidens stenografiska
"nottecken", så är den förste hittills kände svenske
stenografen i Sverige protonotarien i rådet J. Svan,
1674 adlad Svanhielm (d. 1688 eller 1689),
den förste i hela Europa, som bevisligen användt
stenografien (en bearbetning af Sheltons system,
som han lärt i England 1661-62) på offentligt
uppdrag och i offentliga värf (bl. a. stenografiska
konceptprotokoll i rådet från början af 1670-talet
till 1688). Den första stenografiska läroboken
i Sverige är en 1690 eller 1691 af öfversten
frih. Å. R å l a m b utgifven bearbetning af
Ramsays latinska lärobok, "Thacheographia eller
en kånst at skrifva så fort, som man talar". Den
därnäst äldsta stenografiska publikationen är
"Underrättelse om svartkonstboken och runorna",
utg. 1789 troligen af lektor J. Törner och hans son,
sedermera öfversten J. P. Törner. Genom bokens titel
och ovanliga trycksätt (de stenografiska tecknen äro
framställda med hvitt på svart botten) ville sannolikt
författarna göra reklam för sitt stenografiska system,
en bearbetning af den ramsay-rålambska "tako-grafien",
men de lära i stället ha åstadkommit, att boken blef
konfiskerad. Af stort inflytande blef den motion,
som 1823 väcktes på Riddarhuset af M. von Hohenhausen
om utsättande af ett premium för den adelsman, som
vid påföljande riksdag visade sig ega tillräcklig
kunskap i "snällskrifning" för att kunna fungera
vid ridderskapets och adelns protokoll. Detta
beslut bidrog kraftigt att rikta allmänhetens
uppmärksamhet på stenografien och framkallade
åtskilliga stenografiska publikationer. Den
första var en uppsats af G. Scheutz i "Journal för
manufakturer och hushållning" 1826, hvari lämnas en
ganska själfständig bearbetning för det svenska
språket af J. Leichtlens tyska system. 1829
utgafs i Jönköping af obekant författare en
stenografisk lärobok, utgörande en samarbetning
af flera utländska system. S. å. utdelades det af
ridderskapet och adeln utsatta priset, som tillföll
dåv. ryttmästaren, sedermera ecklesiastikministern
F. 0. Silfverstolpe och dåv. notarien, den sedermera
ryktbare publicisten L. J. Hierta. Silfverstolpes
system, som företrädesvis kom till användning,
grundade sig på engelsmannen Taylors och fransmannen
Bertins, Hiertas på fransmännen Aimé-Paris’ och Conen
de Prépéans samt på tysken J. Leichtlens. 1847 utgaf
P. Götrek (antikvarisk bokhandlare och privatlärare,
f. 1799, d. 1878) ett på själfständiga forskningar
grundadt stenografiskt system, som särskildt vid
universitetet i Uppsala vann åtskillig spridning. Det
lär äfven ba blifvit lämpadt för norskan och användt
vid norska stortinget. 1867 utgafs af grefve G. Taube ett nytt
system, likaledes fullt själfständigt och grundadt på
mycket omfattande undersökningar af de äldre. Äfven
detta system blef rätt mycket användt och torde ännu
inemot slutet af 1800-talet ha egt en och annan
anhängare. Samtliga dessa system voro emellertid
grundade på den geometriska principen samt för den
skull svårskrifna och svårläsliga. Den första svenska
bearbetningen af ett grafiskt system utkom 1855,
genom A. Hubers öfversättning af Gabelsber-gers
stenografi. 1856 vunno de förste gabels-bergarna
inträde i ridderskapet och adelns kansli. Då efter
representationsförändringen stenografer anställdes
hos båda kamrarna, voro de till en början samtliga
gabelsbergare. Det stolzeska systemet, som i början af
1870-talet öfversattes af jur. kand. C. F. Amnell,
vann snart en rätt stor användning inom Andra
kammarens kansli, men dess spridning för öfrigt var
tämligen obetydlig. Den förste, som på ett kraftigare
sätt verkade för stenografiens spridning bland den
svenska allmänheten, var finnen Karl Borgenström,
som 1872 började sina rundresor till Sveriges städer,
hvilka han med kortare afbrott fortsatte till sin död,
1885. Af honom bildades äfven de första stenografiska
föreningarna i Sverige, näml. i Uppsala 1875 och
i Göteborg 1876. Genom det arendsska systemets
framträdande och den däraf följande konkurrensen
framkallades en mera framgångsrik verksamhet för
stenografiens spridning. Det arendsska systemet
öfversattes till svenska 1880 under Arends’ egen
medverkan af sedermera öfverläraren Erik Bergsten. Redan 1881 bildades den första arendsska
stenografföreningen (i Uppsala), och 1882 fick
systemet ett eget organ i tidningen "Hermes" (35:e
årg. 1917). En för det arendsska systemets framgång
särdeles betydelsefull tilldragelse var stiftandet
af Svenska stenografförbundet 1885, hvarigenom
en del lokalföreningar och enskilda stenografer
sammanslöto sig till ett helt. Den gabelsbergerska
skolan i Sverige lyckades däremot aldrig åstadkomma
en dylik sammanslutning. Detta system har dock haft
egna organ i tidningarna "Referenten" (1883-85, i
Göteborg) och "Sleipner" (1886-96, tr. i Stockholm,
Norrköping och Uppsala), hvartill kommer "Tidning för
stenografi" (i Helsingfors). Under senare hälften af
1890-talet upphörde arbetet för den gabelsbergerska
stenografiens spridning så godt som fullständigt. De
senare åren har det dock, ehuru i ringa omfattning,
återupptagits af en förening i Stockholm, som
äfven från 1914 utger en tidning, "Stenografen". -
Svenska stenografförbundets uppgift var att verka
icke blott för det arendsska systemets spridning,
utan äfven för dess utveckling. Den ursprungliga
bearbetningen, huru förtjänstfull den än var - och den
sättes af utländska fackmän öfver originalsystemet -
hade dock att uppvisa en del tecken och regler, som
mindre passade för svenskan än för tyskan. För att
aflägsna dessa och sålunda få systemet i alla detaljer
afpassadt efter svenska kraf samt på samma gång för
att ernå en större teoretisk enkelhet med bibehållande
af systemets absoluta tillförlitlighet och höga
praktiska värde företog Sv. stenografförbundet 1891
en ganska betydande systemförenkling, som det stödde
på s. k. frekvensundersökningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
