- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1283-1284

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Under ancylustiden skedde troligen den första
invandringen af människor till de nordiska
länderna. Ej blott vid Maglemose i Danmark, utan
äfven på flera platser i Sverige äro redskap af
flinta och ben anträffade, däribland harpuner
och långa benknifvar, som tillskrifvas denna
tid. Kjökkenmöddingskulturens skifyxor och
kärnyxor eller rundt om slagna yxor af flinta
äro vanliga i Skåne, men sällsynta i det öfriga
Götaland. De saknas i Svealand; däremot förekomma
skifyxor här och där utefter Norges västkust och vid
Kristianiafjorden. Kärnyxorna i flinta efterbildades
i annat stenmaterial. Dessa yxor, som vanligen ha en
nästan plan och en starkt kullrig sida samt nästan
triangulär eller trapetsformig genomskärning, kallas
"Lihults-" eller "Nöstvetyxor" efter två fyndplatser,
den förra i Bohuslän, den senare i Norge. De äro
särskildt spridda kring Kristianiafjorden på
rätt höga nivåer, vidare i Bohuslän, Dalsland och
Västergötland nära Vänern, i östra delen af Götaland
samt ända upp till Södermanland, Närke, Uppland och
Dalarna. Dessa senare äro vanligen yngre former
med slipad egg och möjligen äfven eljest något
afslipade. Under den äldre kjökkenmöddingtiden
stod Litorinahafvet som högst – i Mälardalen
omkr. 70 m. högre än den nuv. hafsytan, lägre
mot s. Därefter följde en landhöjning, som inleder
den egentliga yngre stenåldern. Inom denna har
O. Montelius ansett sig kunna urskilja fyra perioder:
I. Trindyxtiden: välknackade eller slipade flintyxor
med oval genomskärning samt slipade trindyxor af
annan sten med rund eller oval genomskärning. De döde
begrofvos i jordgrafvar. II. Döstiden: tunn-nackiga
flintyxor. I Danmark, Skåne och Bohuslän begrofvos
de döde delvis i stendösar (se Dös med fig.), den
äldsta formen af s. k. megalitiska grafvar. Nu liksom
i de följande två perioderna förekom äfven jordande
under flat mark. III. Gånggriftstiden karakteriseras
af tjocknackiga flintyxor samt dubbeleggade och
båtformiga skafthålsyxor, hvarjämte dolkar och
spjutspetsar af flinta samt flata yxor af koppar
började användas. I Götaland uppfördes gånggrifter
för de döde, täckta af stora hällar (se Gånggrift
med fig.). Jordandet förekom jämsides, särskildt i
s. k. enmansgrafvar, som jämte skelett pläga innehålla
båtformiga yxor, hålmejslar af flinta och en särskild
"bandkeramik". IV. Hällkisttiden eger tjocknackiga
stenyxor, stundom med utsvängd egg, yngre dolkar af
flinta o. s. v. De döde begrofvos i hällkistor, en
grafform, som trängde ända upp till Närke (se
Hällkista med fig.). Människans hela tillvaro i Norden
anses omfatta omkr. 10,000 år. Den yngre stenåldern
torde ha börjat i 4:e årtusendet eller måhända
ännu tidigare. Döstiden motsvarar enl. Montelius
större delen af 3:e årtusendets förra hälft och
gånggriftstiden tiden omkring och efter samma
årtusendes midt. Hällkisttiden omfattar slutet af det
3:e och början af det 2:a årtusendet. Innehafvarna
af de stora stenkammargrafvarna i Danmark, södra och
delvis mellersta Sverige samt sydöstra Norge voro
säkerligen stamfäder till hufvudmassan af den ännu
lefvande befolkningen i dessa länder. Därpå synas de
kroppsliga lämningarna af de döde häntyda. De voro
ett åkerbrukande folk, som odlade hvete, korn och
hirs. Man
har exempelvis i den från gånggriftstiden härrörande
"pålbyggnaden" vid Alvastra i Östergötland funnit
mängder af sexradigt korn, och äfven i lerkärlen
äro aftryck af sädeskorn ej alltför ovanliga. I
Alvastra pålbyggnad hittades äfven äpplen. Husdjur
voro nötkreatur, får, get och svin. Mera osäkert är,
om hästen användes, åtminstone i större utsträckning,
förrän under bronsåldern. Sveriges samtliga
landskap s. om Dalälfven voro vid stenålderns slut
befolkade, och äfven utefter Östersjökusten upp till
Skellefteåtrakten samt mot v. i floddalarna upp till
Jämtland fanns en ej alltför tunnsådd befolkning.

Den af Montelius framställda kronologien har
bekräftats genom de undersökningar, som gjorts rörande
fyndplatserna för redskapen under olika skeden af
stenåldern. I samma ordning, hvari yxformerna
typologiskt följa hvarandra, följa de äfven hvarandra
liksom trappstegsvis inom de olika landskapen, i det
hvarje yngre form är utbredd öfver ett större område
än den närmast äldre, d. v. s. öfver det område,
som under tidsskedet i fråga kunnat höja sig ur
hafvet. I de landskap, där landhöjningen varit af
större betydelse, t. ex. Uppland, finnas spåren af
den äldsta bebyggelsen i de högländare trakterna. I
den mån landet höjer sig, sprider sig bosättningen
allt vidare och tar i besittning lermarkerna,
som lämpa sig för åkerbruk. I de landskap, där
landvinning genom kustens förskjutning ej spelat
någon större roll, såsom i Syd-Sverige, eller där
åen äldsta bygden ligger vid kusten af en större
insjö, såsom i Västergötland och västra Östergötland,
sker stenåldersbygdens spridning från kusten inåt
landet. Jämsides med stenkammargrafvarnas kultur i
de sydligare och inre delarna af Sverige har man i
det inre af Skåne (vid Ringsjön) och utefter en stor
del af den forna Östersjökusten kunnat urskilja en
boplatskultur för fiskare och jägare, utan åkerbruk
och boskapsskötsel, alltså ett slags fortsättning på
kjökkenmöddingstidens kultur. Dessa boplatser ligga
på en nivå öfver hafvet, som ungefär motsvarar halfva
landhöjningen sedan Litorinahafvets maximum. Så ligga
de berömda boplatserna vid Åloppe i Nysätra socken,
Uppland, omkr. 36 m. ö. h., men befunno sig helt
nära hafskusten, medan ännu Mälaren var en vik af
Östersjön. Bland större eller mera kända boplatser
märkas utom Ringsjöboplatsen i Skåne sådana vid
Siretorp på Listerhalfön samt vid Björkekärr och
Pysslingebacken i Torhams socken, Blekinge, vid Ring
i Å socken intill Slätbaken och vid Säter i Kvarsebo
socken, Östergötland, vid Rangsta i Sorunda socken,
Södermanland, Lilla Ramsjö i Vittinge (tidig),
Nyskotten i Altuna socken, Åloppe och Mjölkbo i
Nysätra socken, Tibble i Björklinge socken, Sotmyra
i Skuttunge och Torslunda i Tierps socken, Uppland,
Stora Förvar på Karlsön (grottfynd), Gullrum i
Hafdhems och Näs socknar, Hemmor i Näs socken samt
Visby, Gottland, Fågelbacken i Hubbo och Attersta i
Sevalla socken, Västmanland, Körartorpet i Götlunda
socken, Närke. Karakteristiska för boplatserna äro
bultade yxor af grönsten utan skafthål, knifvar och
spjutspetsar af skiffer samt massor af keramik,
ornerad med inristade streck och punkter i olika
kombinationer eller i rader ställda gropar, som
åstadkommits genom intryck

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:47 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0684.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free