- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1285-1286

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenåldern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af en träpinne. Ofta förekomma ornament af punktrader,
som utförts med ett kamliknande instrument. Den
östsvenska boplatskeramiken visar stor likhet
med den i länderna på andra sidan Östersjön,
i Finland och Ryssland. Skifferredskap förekomma
särskildt ymnigt i norra Skandinavien och Finland,
och man har därför ansett dem karakteristiska
för en arktisk kultur, som möjligen skulle ha
uppburits af lapparnas förfäder. Då det nu visat
sig, att skifferredskapen hänföra sig äfven till de
östsvenska boplatserna och dessas kultur skiljer sig
från den i de stora stenkammargrafvarna representerade
"germanska", har man trott boplatskulturen tillhöra
ett annat och tidigare folk, måhända "urfinnarna",
som småningom trängts österut. På boplatserna
hittas äfven små skulpturer i lera, särskildt af
älg. Äfven norrländska och norska hällristningar och
hällmålningar med mer eller mindre naturalistiska
framställningar af däggdjur och fiskar anses
förskrifva sig från stenåldern och ega samband med
boplatskulturen. Denna hänför sig hufvudsakligen till
döstiden och den äldre gånggriftstiden. Konstalster
från stenåldern äro funna äfven annorstädes än
på boplatserna, så ett människohufvud i bärnsten
från Västergötland, en hornyxa med inristade
djurfigurer från Ystadstrakten och en stenyxa med
älghufvud från Uppland. Den sistnämnda är ett
tydligt tecken på handelsförbindelser österut,
enär dylika yxor hufvudsakligen synas förekomma i
Karelen. Handelsförbindelser förekommo äfven med
Danmark och Tyskland, hvarom megalitkulturen bär
vittnesbörd. Megalitgrafvarna anses i allmänhet utgöra
aflägsna ättlingar af orientaliska grafbyggnader
(jfr Megalitiska monument). Stendösar förekomma som
nämnts i Skåne, Halland och Bohuslän, i Norge (1),
i Danmark, i Nord-Tyskland v. om Oder, i Holland,
på Brittiska öarna, i Frankrike, Spanien och
Portugal, på Corsica, i sydöstra Italien, utefter
Afrikas nordkust, i Egypten och Sudan (sällsynta),
i Syrien och Indien, i Bulgarien, i Kaukasus och på
Krim. Åtminstone de sistnämnda tillhöra emellertid
järnåldern. Äfven i de nordafrikanska dösarna
och annorstädes hittas metallföremål, men en del
torde tillhöra stenåldern. Längs Medelhafvets och
Atlantens kuster skulle således dösen ha vandrat
upp till Skandinavien. I större delen af Italien,
i Grekland och större delen af Central-Europa saknas
dösen. Gånggrifterna ega en liknande utbredning, men
anträffas så långt österut som i Japan. I Portugal
äro de uthuggna som runda rum i berget och försedda
med en flera m. lång gång. I dem ha hittats föremål,
som visa, att de tillhöra kopparåldern. I Spanien
anträffas byggda gånggrifter, hvilkas tak genom
öfverkragning bildar en kupol, som ytterligare stödes
af en centralkolonn. Grafven täckes af en hög af
sten och jord. Äfven enklare gånggrifter finnas på
Pyreneiska halfön med väggar af stora ohuggna stenar
och tak af vågrätt lagda hällar. En sådan graf finnes
vid Antequera nära Malaga. Den är 24 m. lång och
intill 6,15 m. bred samt 2,70–3 m. hög. Den innersta
takstenen är 7,70 m. lång och 6,40 m. bred. Många
gånggrifter ha anträffats i Frankrike från Provence
upp till Bretagne. På Irland finnas vackra sådana
med sidokamrar, t. ex. vid Lough Crew och New
Grange. De äro inbyggda i väldiga högar med
fotkedja. På somliga graf stenar finnas inhuggna
spiral- och andra ornament. Många gånggrifter äro
också kända från England och Skottland, vidare finnas
de i Holland och nordvästra Tyskland, i Danmark
och Sverige, där de mest kända äro de vid Karleby
(se d. o.) nära Falköping i Västergötland. Enbart
i Skaraborgs län äro kända 263 gånggrifter och
hällkistor. I de förra hittas vanligen många skelett
samt bärnstenspärlor, i de senare ett fåtal lik
samt vanligen flintdolkar och skifferhängen, i båda
stenyxor och keramik. En del hällkistor i mellersta
Sverige har en gafvelhäll försedd med ett rundt hål,
något som ej förekommer i Skåne och Danmark, men
däremot i Väst-Europa, särskildt England, och synes
tyda på direkta förbindelser med sistnämnda land.

Stenålderns lerkärl äro alltid gjorda för hand
och brända vid öppen eld. Ofta tillverkades de så,
att lerringar lades på hvarandra och trycktes fast
mot hvarandra. I de svenska gånggrifterna har man
funnit välgjorda lerkärl, vanligen med flat botten
och försedda med geometriska ornament, rutor, romber,
kretsar, horisontala räta band eller sicksacklinjer,
vertikala band med chevroner o. s. v. Ornamenten
äro stundom åstadkomna genom intryck i leran af
en snodd eller en snoddomlindad pinne, sällan äro
de instämplade. Ibland äro de utfyllda med hvit
kritmassa, hvilket liksom flera af mönstren tyder
på inflytelser söderifrån. Äfven i hällkistorna
anträffas lerkärl, ofta blomkruksformade och utan
ornament eller med mycket enkla sådana.

Enmansgrafvarna, som finnas spridda från Skåne upp
till Närke och Södermanland, äro stundom belägna
under flat mark, stundom täckta af en låg hög. De
innehålla förutom båtformade yxor och yxor med hålegg
m. m. äfven keramik, som torde vara den vackraste
och bäst arbetade från Sveriges stenålder. Godset
är ljust gulbrunt, bottnen halfklotformig eller
flat, utsmyckningen består af bandliknande
ornament, anbragta i vinklar och instämplade med
ett kamliknande instrument eller kanten af en
kardiummussla. Enmansgraf var förekomma i stor
mängd äfven i Jylland, särskildt dess västra och
södra delar. De täckas där af låga, runda högar
af omkr. 15 m. genomskärning. Ofta finnas flera
grafvar öfver hvarandra, nedgräfda i flata marken,
liggande på högens botten eller anbragta i själfva den
uppkastade högen. De djupast liggande grafvarna äro
äldst. I de äldre grafvarna hittas jämte skelettet
en utstyrsel af stridsyxa, flintyxa, flintspån,
smalmejsel, pilspetsar, bärnstenssmycken och lerkärl
i olika kombinationer, i de yngre flintdolkar,
skifferhängen, eldstenar och pilglättare. De
jylländska enmansgrafvarna anses tillhöra en ny,
söderifrån invandrad folkstam, som infört det nya
grafskicket och nya vapentyper. I Tyskland ha stora
enmansgraffält anträffats i Rhentrakten (Hinkelstein,
Worms), och äfven annorstädes hittas
enmansgrafvar, ofta med skelett i hopkrupen ställning. Mera
sällsynta äro enmansgrafvarna under flat mark i
Frankrike. Endast stenåldersgrafvar med skelett ha
påträffats i Skandinavien, på Brittiska öarna och
i Italien. I Tyskland, särskildt i Thüringen, och i
Schweiz förekom äfven likbränning på denna tid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:47 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free