Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stewart, Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1317
Stewart
1318
lereagh, hvilken han bar 1790-1821, brittisk
statsman, f. 18 juni 1769 i irländska grefsk. Down,
d. (genom själfmord) 12 aug. 1822 på släktgodset
North Cray i Kent, var son till Ulstermagnaten
RobertS. (f. 1739, d. 1821), som 1769-83 var led. af
irländska parlamentet och inom Irlands peerage 1789
upphöjdes till baron Londonderry, 1795 till viscount
Gast-lereagh, 1796 till earl och 1816 till markis af
Londonderry. S. gjorde 1790 sitt inträde i irländska
underhuset, där han till en början slöt sig till den
frisinnade oppositionen och i synnerhet nitälskade
för utsträckning af katolikernas rättigheter -
ett intresse, som han till sin heder alltid i
grunden bibehöll; men den af franska revolutionens
ytterligheter framkallade jäsningen på Irland
förde honom snart öfver till de konservatives
läger. 1797 blef han tjänst-förrättande och 1799
ord. statssekreterare för Irland. Han ådagalade
stor administrativ duglighet, var under 1798 års
upprorsrörelser ett kraftigt stöd för vicekonungen,
markisen af Cornwallis, och utöfvade vid genomdnfvande
af Irlands union med Storbritannien (1800) ett
hänsynslöst bestick-ningssystem. S. hade ifrigt
förordat katolikernas emancipation i samband med
unionens genomförande, och Georg III:s bestämda vägran
att godtaga detta reformförslag vållade S:s afgång med
Pitts öfriga ministär mars 1801. Enligt Pitts önskan
ingick S. 1802 i Addingtons ministär som president i
indiska ministeriet (Board of control). Då Pitt åter
kom till styret (dec. 1804), fick S. behålla sitt
ämbete, blef 1805 tillika krigs- och kolonialminister
samt vidtog i denna egenskap förberedelser till ett
kraftigare militäriskt ingripande från Englands
sida i kampen mot Napoleon, men dennes seger
vid Austerlitz (1805) omöjliggjorde för en tid
tanken därpå. Efter den af Pitts död (jan. 1806)
föranledda ministärförändringen öfvertog S. jämte
sin landsman Canning ledningen af toryoppositionen
i Storbritanniens och Irlands förenade underhus, som
han tillhörde från 1800 till sin död. Det visade sig
emellertid snart, att föga sympati fanns emellan den
varmhjärtade, vältalige Ganning och den stolte, kylige
aristokraten Cast-lereagh. Dennes brist på talartalang
öfverskyldes af hans skicklighet som administratör,
hans stora arbetsförmåga och hans slagfärdiga
själftillit. De inträdde bägge 1807 i hertigens
af Portland ministär, Canning som utrikesminister,
Castlereagh som krigs- och kolonialministei. I denna
egenskap ombesörjde han skickligt utrustningen af
expeditionen mot Köpenhamn (1807) samt af de till
Pyre-neiska halfön 1808 och 1809 afsända härarna,
men efter den olyckliga expeditionen till Walcheren
(1809) var hans ,all gifvet. Då han fick veta, att
hans motståndare inom ministären under Cannings
ledning redan flera månader förut nemligen varit
betänkta på att aflägsna honom ur
ministären, utmanade han Canning på duell och
sårade honom (sept. 1809), hvarefter båda lämnade
sina ministerposter. Mars 1812 gjorde Castlereagh
sitt återinträde i ministären, denna gång som
utrikesminister, och, sedan premiärministern Perceval
mördats (11 maj s. å.), blef han därjämte underhusets
ledare. Faktiskt var han därefter till sin död den
brittiska politikens ledare, fastän lord Liverpool
bar premiärministertiteln. Han fullföljde energiskt
och lyckosamt den brittiska diplomatiens verksamhet
som den sammanhållande och pådrifvande kraften i
de europeiska makternas sista stora koalition mot
Napoleon. Sålunda bragte han efter Napoleons nederlag
vid Leipzig 1813 om intet dennes försök att erhålla
fred på grundvalen af Frankrikes "naturliga gränser"
(Rhen, Alperna och Pyrenéerna), och 1814 begaf han
sig själf öfver till kontinenten för att hindra
alla Napoleons försök att rädda sin tron genom
separatuppgörelser med några af koalitionens
medlemmar. Han var närvarande vid kongressen i
Chåtillon (febr.-mars 1814) samt undertecknade
fördraget i Chaumont (l mars) och den första
Paris-freden (30 maj s. å.). Vid sin hemkomst blef
han öfverhopad med hedersbetygelser, rönte under de
främmande monarkernas besök i England smickrande
uppmärksamhet och infann sig till kongressen i
Wien hösten s. å. Under den tilltagande misstron
mot Ryssland samverkade han där allt närmare
med Metternich och åvägabragte (3 jan. 1815) ett
hemligt fördrag mellan Storbritannien, Österrike
och Frankrike mot Rysslands planer i Polen och
Preussens i Sachsen. Under "hundra dagarna" verkade
han energiskt för tillintetgörandet af Napoleons
nya välde och var därefter en af undertecknarna
af den andra freden i Paris (20 nov. 1815). 1818
deltog han personligen i kongressen i Aachen. -
Han var alltför nyktert och kallt beräknande för att
omfatta de utopier, som inneburos i Heliga alliansen,
hvilken han sarkastiskt kallade "ett stycke sublim
mysticism och nonsens"; han framdrog också formella
skäl som förevändning för Englands afböjande svar
på Alexanders maning till konung Georg att biträda
den. Castlereaghs brittiska utrikespolitik under de
närmast följande åren har länge varit missuppfattad
och skarpt klandrad såsom alltför eftergifven mot
de reaktionära strömningarna. Faktiskt motarbetade
han emellertid konsekvent interventionspolitiken på
kongresserna i Troppau (1820) och Laibach (1821),
vid hvilka Storbritannien representerades af hans
broder, lord Charles S., och de instruktioner han
lät uppsätta för sig själf som brittisk representant
på kongressen i Verona (1822), angåfvo klart och
tydligt grundlinjerna till den politik, för hvilken
sedermera Canning fick äran. I den inre styrelsen
framkallade den ministär, hvars mest betydande
led. Castlereagh var, häftigt missnöje, och klandret
öfver dess stränga åtgärder mot de oroliga lägre
folkklasserna samt öfver dess oridderliga handhafvande
af den skandalösa rättegången mot drottning Karolina
(1820) motvägdes endast obetydligt af den tacksamhet
ministären kunde påräkna för de protektionistiska
åtgärder, som omsider, 1822, vidtogos till förmån
för jordbrukarintresset. öfveransträngd af arbete
och missmodig öfver den jäsande oviljan, råkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
