Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stikomanti - Stikometri - Stikomyti - Stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1379
Stikometri-Stil
1380
mantet’a, spådom), ett slags spådom 1. orakelsvar,
som förekom redan hos forntidens romare. Se därom
Sortes 2 och 3.
Stikometri (af grek. sti’chos, vers, rad, och me’tron,
mått), en i senare tid bildad benämning för det hos
forntidens greker och romare brukliga sättet att
ange omfånget af ett skriftverk medelst antalet af
däri ingående verser eller rader. Detta bruk kan
spåras ända från 4:e årh. f. Kr. I skaldeverk
räknades verserna, men i prosaskrifter, där
skriftradernas längd kunde ställa sig ganska olika,
beroende af skrifmaterialets bredd och af-skrifvarens
handstil, nyttjade man som mått den homeriska versens
normallängd af 36 bokstäfver eller 15 stafvelser. Det
sålunda bestämda verstalet utsattes vid skriftens
slut, stundom äfven i margen vid vissa af delningar
däri, egentligen väl för att därefter kunna beräkna
afskrifvarens lön och skriftens bokhandelsvärde. Dessa
stikometri-ska siffroi, som af Kallimachos (se
d. o.) vid katL-logiserandet af det alexandrinska
biblioteket an-gåfvos för hvarje särskildt arbete,
ha i många fall upptagits äfven i senare, till vår
tid komna afskrifter och kunna vara af betydelse för
textkritiken. Litt.: Ritschl, "Die stichometrie der
alten" (i "Opuscula", I, 1867), Graux, "Nouvel-les
recherches sur la stichometrie" (i "Revue de
philologie", 1878), Birt, "Das antike buchwesen"
(1882), och Harris, "Stichometry" (1893). - Se äfven
Bibeltext, sp. 243. A. M. A.
Stikomyti (af grek. sti’chos, rad, och mytnos,
replik) kallades den företeelse i den forngrekiska
dramatiska skaldekonsten, då rad följer på rad som
påstående och replik, ofta skarp och träffande. Det
är i synnerhet den sententiöse Euripides, som använder
detta effektmedel. J- C.
Stil (af grek. stylos, lat. sti’lus, griffel, skrif
velse, skrifning, författarskap , stilart). 1. Estet.,
i allmänhet det sätt, hvarpå ett ämne konstnärligt
gestaltats, formen i motsats mot innehållet (i
betydelsen stoffet): "stilen är det sätt, hvarmed
konstnären har känt, uttrycket, åskådligheten
af det honom egna känslosättet" (Atterbom); "le
style est de 1’homme méme" (Buffon). Ordet gällde
urspr, endast det konstnärligt brukade språket,
men har sedan öfverförts till andra områden för
mänsklig verksamhet. Allteftersom den konstnärliga
framställningen afser att återge förhållanden ur
lifvet så vidt möjligt sådana, som de föreligga
för den opartiska iakttagelsen, kallas stilen
objektiv; subjektiv stil åter ger dem omformade efter
personlig uppfattning och stämning. Fantastisk stil
afviker medvetet och väsentligt från verkligheten
(och möjligheten); idealistisk (ideell) stil
framhåller det sköna och det upphöjda, medan
realistisk (i sin ytterlighet naturalistisk)
stil lägger all vikt vid att få fram det verkliga
i dess enskildheter och tillfälligheter. Med den
idealistiska stilen förblandas ofta den abstrakta
- liksom den realistiska med den konkreta -,
hvilken kännetecknas af uttrycksmedlens ensidigt
intellektuella karaktär. Klassisk kallas den stil,
som uppsattes till mönster, eller den, som ställes
i motsats mot den romantiska; med historisk menas
den stil, som tar till föredöme en förgången tids
uttryckssätt (hvarvid arkaisk betecknar fornhistorisk,
arkaiserande en stil,
som söker verka äldre än tillkomsttiden), med
n a-tionell en sådan, som sträfvar efter att
ut-prägla den inhemska egenarten. Konventionell
(i sin ytterlighet banal) är den stil, som saknar
personlighet, men följer med strömmen; dess
motsats är den individuella. Andra motsatser äro
den folkliga och den lärda, den typiserande och den
individualiserande stilen; man talar vidare om elegisk
och humoristisk, patetisk och satirisk stil o. s. v.,
alltefter den härskande stämningen och åskådningen
i en framställning. Äfven efter litteraturens
olika arter äro stilar uppkallade: dramatisk,
episk och lyrisk stil utgöra en hufvud-indelning,
bunden (= versform) och obunden (= prosa) stil en
annan. Målerisk (en art däraf är pittoresk), plastisk
(en art är skulptural) och musikalisk stil skiljas åt
genom den olika arten af verkningsmedel. Olika tider,
folk och tidsriktningar ha vidare gett upphof till ett
oändligt antal stilnamn, som återfinnas i respektive
konsters häfder. - S t i 11 ö s nämner man en
framställning, som antingen drifver konventionalis-men
till trivialitet eller blandar olika stilar utan
konstnärlig medvetenhet och förmåga. - Stil har äfven
brukats i betydelsen öfningsuppsats.
2. Konsth., dels lagen för enhvar af de olika
konstarterna (plastisk, målerisk), dels olika
framställningssätt (de olika byggnadsstilarna,
brons-, marmor-, freskstil), dels hvarje konstnärs
personliga uttryckssätt. Stilen växlar med
olika tiders och folkslags karaktär liksom med de
för konstutöfning använda materialens fordringar
och med den tekniska förmågan. De olika
stilarternas historia blir snart sagdt detsamma
som konstens historia: arkaisk stil, egyptisk,
grekisk (dorisk, jonisk), bysantinsk, romansk,
arabisk, normandisk, gotisk, renässans, barock,
rokoko, empire, biedermeier o. s. v. Ofta kallas
stilarna efter regenter, samtida med deras utveckling:
Ludvig XIII:s, Elisa-betsstil, drottning Annas
stil, Yasastil, Kristian IV:s, gustaviansk,
Karl Johans stil o. s. v.
3. Mus., betecknar dels individuellt det
för en viss tonsättare egendomliga uttrycks-
1. skrifsättet (t. ex. Mozarts, Chopins, Schumanns,
Griegs stil), dels i allmänhet och teoretiskt
det kompositions-sätt, som betingas af olika
musikarter, af deras framställningsmaterials
beskaffenhet och de idékretsar, som i stort
sedt därmed försinnligas. Som skilda hufvudarter
stå instrumentalstil och vokalstil; underarter äro
å ena sidan bl. a. orkester-, kammar-, orgelstil, å
den andra oratoriestil, mo-tett-(a-cappella-)stil,
opera-, sångspels-, ballad-, visstil o. s. v.
Kyrklig stil ställer särskilda kraf på upphöjdhet
och ro i motsats till den världsliga. Under
17CO-talets förra hälft yppade sig en motsats
mellan den äldre stränga 1. polyfona stilen och
den nya s. k. galanta stilen (se d. o.). I afseende
på känslosättet talar man om patetisk stil, naiv
stil o. s. v. Jfr Perry, "Style in music" (1911),
och Riemann, "Kleines handbuch der mu-sikgeschichte
mit periodisierung nach stilprinzipien und formen"
(2:a uppl. 1915).
4. Boktr. Stil är gemensam benämning på alla
till en viss klass hörande boktryckstyper. Så är
antikva en stil, fraktur en annan. Stilar användas
ock synonymt med typer. Dessa utgöras af af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
