- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1381-1382

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stil

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1381

Stil

1382

långa, rätvinkliga parallellepipeder, i hvilkas
ena ända bokstafs- eller skriftecknet är anbragt
upp-höjdt och omvändt (se fig. 3). Den typens
dimension, som rättar sig efter bokstafvens höjd,
kallas kägel, och den, som bestämmes af bredden af
bok-stafven, stilens bredd. Typen består af hufvud,
kropp och fot. Hufvudet utgöres af den öfversta
delen med själfva skriftecknet, kroppen af den långa,
parallellepipediska stommen och foten typens nedersta
del. Med stilhöjden förstår man af-ståndet från
hufvudet till foten, medan gravyrhöjden betyder
bokstafvens höjd. Å hvarje typs ena långsida är
i närheten af foten anbragt en liten inskärning,
den s. k. signaturen, som är till, för att sättaren,
utan att se på stilen, skall kunna endast genom att
vädja till känseln rätt insätta den ur kasten upptagna
typen. I regel representerar hvarje typ endast ett
skriftecken, men stundom förekomma s. k. ligaturer,
som utgöras af en typ med två, bredvid hvarandra ofta
förekommande bokstäfver (t. ex. fi, fl, i fraktur
cfj, ft, o. s. v.). Annars består hvarje stil,
afsedd för sättning af text (textstil, länge äfven
kallad brödstil) af stora bokstäfver (versaler), små
(gemena), siffror och skiljetecken. Det ges äfven
typer, som sakna gravyr, hvilka typer användas för
att fylla tomrummet mellan bokstäfver eller ord och
ej ega stilens höjd samt således icke lämna något
af-tryck. Dessa kallas utslutning. De finnas af
olika storlekar. Den största är fyrkanten, som utgör
stilens kägel i kvadrat. Man har vidare halffyr-kanter
(som i regel bilda normalafståndet mellan orden i en
rad), tredjedelar och fjärdedelar (af en fyrkant)
samt tunna och tjocka spatier (= resp. l och l Va
typografisk punkt). Större utslutning, som används
för att utfylla en rad, kallas kvadrat fHHHHHD-
För att öka eller minska afståndet mellan raderna
begagnas s. k. mellanslag (se d. o.). Den största
utslutningen kallas steg (hålsteg).

Stilens former ha urspr, bildats efter de bokstäfver,
som användes af renskrifvare af böcker. De vanligaste
formerna äro a n tik va (antikva), kursiv (kursiv),
fraktur (fraftur) - , hvilken

angelsaxisk 1. schwabach

har afarterna gotisk anglosachsisk (

m. fl. - , st en st i l (stensti!)

samt skrifstilar af flera slag, såväl lutande som
upprättstående. Om medieval se d. o. Titelstilar
kallas alla utsirade stilar och sådana, som användas
till titlar på böcker m. m. Rubrikstilar användas
för sättning af rubriker samt för utmärkande af vissa
ord m. m. Däraf förekomma halffet (halfFet) och fet
(fet) samt egyptisk

(egyptisk^, grotesk (grotesk), midolin ( m. fl. Med
hänsyn till storleken äro stilarna synnerligen
skiftande, och de gjutas efter olika principer i
olika länder. De benämningar, som användas, äro
vanligen af ganska gammalt datum. Korpus t. ex.,
som utgör benämning på en vanlig stilstorlek, uppkom
därigenom, att den första bok man tryckte med denna
stil var "Corpus juris civilis". Petit, som i England
kallas brevier, därför att därmed trycktes katolska
handböcker, var

på den tid den först användes den minsta
stilsorten. Missal begagnades först i Frankrike
till andliga böcker o. s. v. Franska stilnamn äro
vidare t. ex. parisienné, gaillarde, philosophie,
Saint-Augustin, Gros-romain, bland engelska märkas
emerald, long primer, pica, darendon, paragon
o. s. v. - Kägelns storlek räknas i petit, som
betraktas som enhet, eller i typografiska punkter,
af hvilka hvar och en utgör en sjättedel af en linje
(gammalt parismått) 1. 0,375 mm. Franska systemet
(system Didot) är det i Sverige numera mest använda,
och alla nya tryckerier inrättas efter detta
system. Den franska stilhöjden är 23,69 mm.

De i Sverige brukligaste stilkäglarna äro:

kvart- typogr. petit punkt.

Briljant....................................
ll/2 = 3

Halfpetit (Diamant)..................... 2=4

Halfkorpus (Pari) ...................... 2J/2 =
5

Halfcicero (Nonparelj)................. 3=6

Halfmittel (Kolonel, Mignon) ........ 31/* = 7

Petit ....................................... 4=8

Borgis (Bourgeois) ...................... 4*/2 =
9

Korpus.................................... 5 =
10

Cicero .....................................
6 =12

Mittel .....................................
7 = 14

Tertia ....................................
8 =16

Text (Sekunda) ........................ 10 =20

Dubbelcicero............................. 12 =24

Dubbelmittel ............................. 14 = 28

Utom dessa förekomma (fastän mera sällan):

kvart- typogr. petit punkt.

Fin kanon ................................ 16 = 32

Grof kanon ............................... 20 = 40

Fin missal ................................ 20
= 52

Grof missal .............................. 32
= 64

Fin sabon .................................. 38
= 76

Grof sabon .............................. 42
= 84

Eeal....................................... 48
= 96

Imperial .................................. 54
= 1C8

Dessa 8 sist anförda käglar höra till det äldre
systemet. I praktiken ersätter man dem numera med
följande:

kvart- typogr. petit punkt.

Kanon (Trecicero) ..................... 18 = 36

Missal 1. Konkordans (Fyracicero)... 24 = 48 Sabon
(Feincicero) ..................... 30 = 69

Jfr serien af stilkäglar åskådliggjord å
sp. 1383. Affischstil är gemensam benämning på alla
stilar, som äro å större kägel än sabon.

Petit, korpus och cicero äro de för boktryck
vanligaste käglarna. Tydligt är, att inom ett visst
språk icke alla bokstäfver förekomma lika ofta. Det
skulle därför vara onödigt att af hvarje skriftecken
gjuta lika många typer till en stilsats. Erfarenheten
har lärt, hur ofta bokstäfver och skiljetecken
förekomma inom ett visst språk i förhållande till
hvarandra. I svenskan brukas a, n, r och s oftast,
x minst ofta. I tyskan förekommer e oftast, under
det att x och y äro sällsyntast. Man har därför
uppgjort på erfarenhet grundade gjutsedlar, som ange,
hur många af hvart skriftecken skola förekomma på en
centner stilsats af en viss stilsort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:02:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcf/0735.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free