Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilistik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1389
Stilistik
1390
värdena m. m.; den senare delen behandlar stilen
hos ett folk, ett tidehvarf, en litterär riktning,
en författare, ett arbete o. s. v. samt redogör för
och värdesätter de olika momenten af en stil. I
språkläror för skolbruk, hvilka ju förutsätta
ringa kännedom om det språk, som skall läras,
lägger man mycken vikt vid att medtaga äfven en del
språkriktighetsregler och ge vinkar om olikheterna
mellan skilda stilarter, hvarigenom en normativ
stili-stik kommer att ingå i dem. Den moderna
vetenskapliga forskningen är synnerligen splittrad
i synpunkter och arbetsmetoder. Hufvudarterna torde
vara de, som anges här nedan.
Allmänna behandlingar. En moderniserad upplaga af
den gamla typen är R. M. Meyer, "Deutsche stilistik"
(2:a uppl. 1913), som är en teoretisk undersökning af
framför allt de olika delarna (ord, ordförbindelser,
satser) af ett språkligt alster; hans stildefinition
är: det konstmässiga bruket af det färdiga
talspråket. Medelbart ger arbetet praktiska vinkar
och undantagsvis psykologisk grundval för stilistiska
företeelser. I vissa afseenden alldeles nydanande är
E. Elster, "Prin-zipien der literaturwissenschaft",
II (1911), en stilistik, som på psykologiskt
estetisk grundval bygger ett organiskt system,
hvars material är häm-tadt från gifna stilmönster;
han skiljer skarpare än de fleste mellan stil och
teknik. G. Lanson, "Conseils sur 1’art d écrire"
(1890; flera uppl.), har direkt praktiskt syfte och
vill genom att uppodla omdömet om andras stilar ge
normer för att utveckla den egna. A. Albalat har
i ett antal populära arbeten ("L’art d’écrire",
1899; "La formation du style", 1902; "Le travail
du style enseigné par les corrections manuscrites
des grands écrivains", 1903, m. fl., alla i flera
uppl.) framhållit det medvetna arbetet på den tekniska
utbildningen. Af allmän betydelse är Ch. Bally,
"Precis de sty-listique" (1905); originella R. de
Gourmonts språkliga verk (bl. a. "Le probléme du
style", 1907).
Specialundersökningar. Stilistiskt har man bestämt
karaktären af litterära epoker och riktningar och
därigenom äfven gett förarbeten till stilutvecklingens
historia inom ett språk. Allmänna uttalanden
härom, oftast gjorda på känn och utan tillräckligt
studium, finnas spridda i litteraturvetenskapliga
verk. Noggrannare analys bjuda exempelvis H. Petrich,
"Drei kapitel vom romantischen stil" (1878), och
Barat, "Le style poétique et la revolution romantique"
(1904). Stundom begränsas undersökningen till
någon viss sida af en stil eller någon bestämd del
däraf: metaforerna, kennin-garna, klauselerna. Andra
stilistiska undersökningar särskilja olika språkskikt
och inom vissa (yrkes-, orts-, person-)gränser
inskränkta stilarter. H. Wunderlichs "Der deutsche
satzbau" (2:a uppl. 1901) och "Unsere umgangsprache"
(1894) innehålla såväl grammatisk som stilistisk
redogörelse. A. Rothe, "Ueber den kanzleistil"
(13:e uppl. 1913), sysslar, som namnet anger, med
ett ämbets-mannaspråk. Med skärpt uppfattning af den
normativa uppgiften och fullständigt uppgifvande
den positiva karakteristiken åstadkommer man
antibar-barus; en typisk sådan är Wustmann,
"Allerhand sprachdummheiten" (4:e uppl. 1908). Direkt
reformatoriskt är ett sådant arbete som Otto
Schroe-ders "Yom papiernen stil" (8:e uppl. 1912).
Individspråk. Allra rikhaltigast är f. n. den
stilistiska litteratur, som sysslar med enstaka
författares språkbruk och bestämmer dessa ur
olika synpunkter. Med statistisk metod har
amerikanen Sherman i "Analytics of literature"
(1893) arbetat. E. Boucke, "Wort und bedeutung in
Goethes sprache" (1901), vill fördjupa uppfattningen
af skalden genom analys af karakterismer i hans
språk. Allsidigare behandling afse V. Andersen,
"Danske studier" (1893), G. Minde-Pouet, "H. von
Kleist. Seine sprache und stil" (1897), och Dy-boski,
"Tennysons sprache und stil" (1907). Ofta gäller
undersökningen blott ett skede af författarens lif,
som i Knauth, "Go3thes ?prache und stil im alter"
(1898), och Kiichling, "Studien zur sprache des jungen
Grillparzers" (1900). Äfven göras begränsningar
till stilart eller stildetalj, som i Henkel,
"Das goethesche gleichnis" (1886), Venturi, "Le
similitudini dantesche" (2:a uppl. 1889), Bliimner,
"Der bildliche ausdruck in den reden des fursten
Bismarck" (1891), Eiermann, "Gellerts briefstil"
(1912), R. M. Meyer, "Nietz-sches wortbildungen"
(i "Zeitschrift fur deutsche wortforschung", XV),
Beutler, "Der wortschatz in E. Rostands dramen"
(1914), A. Fries’ många arbeten, E. Huguet, "Les
métaphores et les com-paraisons dans 1’oeuvre de
Victor Hugo" (1904) och "La couleur, la lumiére
et 1’ombre dans les métaphores de Victor Hugo"
(1935) m. fl. Genom stilundersökning bestämmes ett
arbetes ursprung af G. Roethe i "Die reimvorreden
des Sachsenspie-gels" (1899), Morris, "Goethes und
Herders anteil an den Frankfurter gelehrten anzeigen"
(3:e uppl. 1915), och J. Bröndum-Nielsen, "Sproglig
for-fatterbestemmelse" (1914). Afgörande mothugg
mot Bacon-Shakspereteorien ger genom väsentligen
stilistisk analys N. Bögholm, "Bacon og Shakespeare"
(19C6).
Den svenska stilistiken har under de senaste
årtiondena börjat behandlas som själfständig
vetenskap. Tidigare intresserade man sig egentligen
endast för två områden af stil vården, språkrensning
(se d. o.) och språkriktighet (se d. o.). En
kåserande specialundersökning är Louis De Geers "Om
den juridiska stilen" (1853). Skillnaderna mellan
versen och prosan behandlades af E. H. Tegnér i "Om
poesiens språk" (1882) och R. G:son Berg, "Om den
poetiska friheten i 1800-talets svenska diktning"
(1903). G. Cederschiöld har i ett flertal uppsatser
och arbeten behandlat skillnaderna mellan olika
stilarter; särskildt må nämnas "Om svenskan som
skriftspråk" (3:e uppl. 1911) och "Språk i språket"
(2 hftn, 2:a uppl. 1915). Ett samlande organ för
stilforskning uppstod 1901 i "Språk och stil",
bland hvars många stilistiska bidrag kan nämnas
B. Hesselmans undersökning af "Giöta kiämpavisa"
(1907), ett motstycke till Roethes och M. Morris’
ofvannämnda arbeten. Monografiska stilundersökningar
äro vidare: 0. östergren, "Stilistiska studier i
Törneros’ språk" (1905), R. G:son Berg, "Svenska
studier" (1910), J. Mjöberg, "Stilstudier
i Tegnérs ungdomsdiktning" (1911), M. Feuk,
"Lidners poetiska språk" (1913), och Rut Hedvall,
"Runebergs poetiska stil" (1915). En öfversikt
öfver utländska och inhemska stilistiska arbeten ger
0. östergren, "Stilistisk språkvetenskap" (1907).
R-n B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
