- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
31-32

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmska, stadsdialekten i Stockholm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skriftspråket och det bildade talspråket, som alltid står i
nära beroende af skriftspråket, men de äro också att
tillskrifva egendomligheterna i stadsbefolkningarnas
sammansättning, deras mer eller mindre blandade
ursprung, deras större rörlighet och de många
inflyttningarna från andra orter under städernas
tillväxt. Från hvilka trakter inflyttningarna
till Stockholm företrädesvis egt rum, är icke
närmare undersökt, men all sannolikhet talar för,
att hufvudparten af inflyttarna under de flesta
tidsperioder kommit från de närmast omgifvande
landsorterna (och landsortsstäderna), särskildt
trakterna kring Mälaren ; först i andra hand har
inflyttning skett från folkrikare bygder söderut
i landet, t. ex. Östergötland, Småland, eller från
aflägsnare landskap, i senare tid i synnerhet Skåne;
många invandrare ha nog också kommit från det svenska
Finland. En viktig procent af de inflyttade till
Stockholm har utgjorts af utlänningar; särskildt under
medeltiden utgjordes som kändt en väsentlig del af
Stockholms borgerskap af tyskar från hansestäderna,
och lågtyska talades då jämte svenska inom stadens
murar. Erfarenheter från andra håll med liknande
förhållanden göra emellertid troligt, att en
dylik utländsk språkinvasion, representerad af en
liten minoritet i förhållande till stadens egen
befolkning, icke gärna i längden har kunnat få något
afgörande inflytande på den inhemska dialekten. I
fall stockholmskan tidigare haft några särdrag, som
berott på tysk inverkan, ha sådana senare småningom
utmönstrats genom den ständigt förnyade kontakten
med den nationella språkliga omgifningen och genom
trycket af nya svenska inflyttningar. Att dialekten
nu skulle visa några urspr. tyska drag till skillnad
från andra svenska stadsspråk eller bygdemål, är
åtminstone ej uppvisadt. Men visserligen innehåller
stockholmskan liksom de flesta andra svenska dialekter
(mest, vill det synas, de sydligare) många sådana en
gång tyska språkelement, som (alltifrån medeltiden)
kommit att införlifvas med den allmänna svenskan och
äfven blifvit upptagna i skriftspråket (särskildt
då sådana, som sammanhänga med den borgerliga
stadskulturen). - Ett mycket märkligt drag är
emellertid, att stockholmskan, äfven i sina vulgära
former, saknar det s. k. tjocka l-ljudet. Detta
ljud tillhör alla de omgifvande bygdemålen, det
höres i nästan alla svenska mål n. om Småland,
tillhör också troligen flera af våra
stadsdialekter och är vidare mycket karakteristiskt för en
annan nordisk hufvudstadsdialekt, nämligen målet i
Kristiania, där tjockt l brukas rätt allmänt äfven af
bildade personer. Då det nu är så helt främmande för
stockholmskan, kunde man känna sig frestad att häri
vilja se en språklig kvarlefva från hanseattiden:
när stockholmstyskarna lärde sig svenska, hade de
svårt att eftergöra detta för utlänningar särskildt
svåra ljud, de ersatte det med vanligt l, och den
hanseatiska stockholmskan skulle så i detta fall ha
satt sin prägel också på de inföddes dialekt. Men
oomtvistlig är nog icke denna förklaring; det tjocka
l ersattes af "tunt" l också i vissa andra svenska
dialekter, där detta särdrag svårligen kan förklaras
genom någon tysk påverkan, t. ex. vissa dalmål och
en del finsk-svenska dialekter, och vidare ser det
ut, som om stockholmskan likaväl som alla andra
"sveamål" en
gång rätt allmänt haft l för rd i ord som gård, bord,
Lagårdsgärde - det framgår bl. a. af skrifningar med
l för rd hos genuina stockholmsskalder t. ex. bol,
fjälar, Diurgåln
hos Bellman och Djurgåln ännu
hos Snoilsky -, och ett dylikt l för rd måste
nödvändigtvis från början ha varit tjockt. Det
är därför möjligt, att förlusten af tjockt l
i stockholmskan inträdt först i nyare tid och att
den har någon annan orsak än det tyska inflytandet
under hansatiden.

Af de omgifvande bygdemålen torde stockholmskan
stå närmast målen i södra, särskildt sydvästra,
Uppland och i norra Södertörn. Sydvästra Upplands
mål ha af gammalt ansetts som de språkrenaste af
de uppländska målen därför, att de undvika en del
grumliga vokalljud, som utmärka de flesta svenska
dialekter, och därför, att de bättre än de andra
upplandsmålen bevara böjningsändelserna. I fråga
om substantivens ändelser stå de kanske närmare
stockholmskan och därmed äfven riksspråket än några
andra svenska dialekter. Med dessa mål och (det
nordliga) Södertörnsmålet delar stockholmskan flera af
de säregenheter, som för den allmänna uppfattningen
framstå som speciellt stockholmska. Sådant är
det "stockholmska sammanfallet" af e och ä i ett
mellanljud, t. ex. i veg för väg, meta för meta och
mäta, sett för sett och sätt, likaså sammanfallet i de
flesta ord af urspr, kort o och å <a (i t. ex. kol
och kål, lott och gått), vidare det breda uttalet
af ä framför r (rt, rn, rd etc.), t. ex. bära, värd,
värre
, och likaså af ö i t. ex., höra, mörda, först,
mörk
. Det för de nämnda målen utmärkande utbytet
af akut accent mot grav framträder äfven i viss
utsträckning i stockholmskan (t. ex. i värdera,
begrafva
). Utan direkt motsvarighet i bygdemålet är
däremot stockholmskans sammanblandning af kort u och ö
(t. ex. göbbe lilla, sjöng, sjung), detta särskildt
framför r (märk Strindbergs rim dörr-surr), dess
användning af frikativt r i stället för tremulerande
(i t. ex. ruskig, rallare) och äfven i viss mån den
alltmer tilltagande tendensen att utplåna skillnaden
mellan supradentaler och dentaler, så att rt,
rd, rn, rs
få samma uttal scm tt, d, ss o. s. v.,
t. ex. föståss, häsken (härsken), hänn (herr’n),
pwott’n (porten). Andra stockholmsdrag i fråga om
ljudläran äro r för d eller rd i fall som aktare, akta
dig, ska ru, skall du, dä(r) höru 1. hörru, hör du,
förlust af r i vissa fall, t. ex. teatepjes, fö de vet
ja
, stundom kort i för e åtminstone i de äldres språk
(t. ex. tjuitt, lissen), slutligen nn för nd i slutet
af ord, men vanligen icke inuti, t. ex. hunn, hann,
i lann
, men på lande, hundar o. s. v. (det sista i
likhet med de flesta mälardialekter).

I fråga om formläran märkes förkortning af bestämda
artikeln -en, t. ex. murn, muren, åkern, dörrn
l. dörn, dörren, björn, hann, stoln, båt’n (ett drag,
som återfinnes i de flesta mål i mellersta Sverige),
och äfven af -en i best. form af svaga maskulina,
t. ex. pinn, pinnen, slå’n i skalln, skallen
(detta i likhet med sydvästra Uppland och nordöstra
Södermanland), vidare best. neutr. på -e, t. ex. take,
huse, golve, lande
(men på -t, då stammen slutar på
lång vokal, t. ex. spa’t, brö’t, som det tyckes i
olikhet mot närmaste landsbygd). Obest. plur. slutar
på -er mot skriftspråkets -or,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:43 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free