- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
97-98

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stoiska skolan - Stojanov, Zacharij

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig pä sensualistisk ståndpunkt. Själen är
ursprungligen tom på allt innehåll och får ett
sådant först genom sinnenas intryck. Men sinnena
kunna bedraga; vi behöfva därför ett kriterium
för sanningen. Detta tro sig stoikerna finna i
hvad de kalla den kataleptiska sinnesåskådningen,
d. v. s. en sinnesåskådning, som efter omsorgsfull
pröfning af alla omständigheter framträder som
öfvertygande. Erkännandet af sinnesåskådningen
som kataleptisk antages dock vara en fri akt af
förståndet, och på så sätt blir detta ytterst sitt
eget sanningskriterium. Den vise inser sanningen,
därför att han är vis. - Inom etiken uppställes,
såsom af nästan alla antika tänkare, lycksaligheten
som lifvets mål. Men denna består enligt stoikerna ej
i lustkänsla eller njutning, lika litet som lidandet
är det onda. Lustkänslan är blott en naturlig följd
af den rätta handlingen. Lycksalighetens väsen
bestämde Zenon som ett "enstämmigt lif", ett lif
med fullständig inre konsekvens mellan tankarna
inbördes och mellan dessa och handlingarna samt
inom handlingarna som sådana. Chrysippos tillade:
"ett lif, enstämmigt med naturen", och vid frågan,
om det därvid gällde öfverensstämmelse med den
allmänna naturen eller med människans egen natur,
svarade han: båda på en gång. Människan är ju nämligen
blott en del af den enhetliga substansen, och det kan
därför ej finnas någon skillnad mellan dennas och
hennes natur. - Det, som kan bringa människan från
det naturenliga lifvet, är affekterna, d. v. s. de
alltför starka eller på falska omdömen grundade
känslorna. Från dessa gäller det därför att genom
själfbehärskning hålla sig fullkomligt fri. Apatien,
frånvaron af alla affekter, blir därför identisk
med dygden, och den dygdige utmärkes alltid af "det
stoiska lugnet". Till denna ståndpunkt ledes man
genom det filosofiska vetandet, som lär oss inse,
att intet annat är af verklig betydelse för oss,
än det, som står i vår makt. Sjukdom och smärta,
fattigdom och nöd kunna ej hindra oss att behålla vårt
lugn, då vi veta, att de enligt naturens lagar äro
nödvändiga och oundvikliga. Allt yttre är egentligen
något likgiltigt; väsentligt är endast vårt eget inre
lif. Har man kommit till denna ståndpunkt, så har
man alla dygder, är fullkomlig, gudarnas like. Så
höjes af stoikerna den sedliga karaktären till ett
den vises ideal, och med skäl har man därför talat om
"det stoiska högmodet". Därifrån räddades stoikerna
endast genom att ej själfva göra anspråk på att vara
visa, utan endast till vishet framåtskridande. Den
uppskattning af den rätt utvecklade personligheten,
som utmärkte denna etik, ledde dock ej till en ensidig
individualism. Därifrån räddades stoikerna genom
sitt intresse för enheten och det hela. Människan
är endast en lem i naturens stora nism och har att
troget fylla sin plats som
sådan. Bättre än någon annan antik skola förstodo
därför stoikerna att uppskatta arbetet, äfven det
kroppsliga, och under det att epikureerna egennyttigt
drogo sig från statslifvet, inskärpte stoikerna
plikten att deltaga däri. Och utöfver den antika
stadsstaten vidgade de vyerna till mänskligheten
såsom ett enda stort samhälle och betraktade alla
människor som bröder, oberoende af nationalitet och
samhällsställning. Ett religiöst
grandlynne sammanhängde både med deras panteism
och deras stränga sedlighet. Därför intogo de en
förstående ställning till folkreligionen, ehuru de
tolkade dess gudar som personifierade naturkrafter. -
Den senare stoicismen förlorar alltmer det teoretiska
intresset. Dess författare inskränka sig vanligen till
moraliserande sentenssamlingar. Och grundstämningen
blef alltmera en religiös resignation, som i mycket
erinrar om den samtida äldsta kristendomen, utan
att man därför behöfver antaga något omedelbart
inflytande. Tidsandan har på båda delvis tryckt
samma prägel.

Genom sitt sedliga allvar och den karaktärsstyrka,
som dess anhängare ofta visade i ringaktandet
af lifvets yttre sida, utgör stoicismen en af de
mest aktningsbjudande formerna af den mänskliga
spekulationen. Dess kulturhistoriska betydelse har
också varit större än kanske någon annan europeisk
filosofisk åsikts, i det att nämligen dess lära
omfattades som en vägvisare för det praktiska lifvet
af större delen af hela den då bildade världens
ädlaste personligheter under det halfva årtusende,
som skiljer Zenons uppträdande och Marcus Aurelius’
regeringstid. Men den sedliga kraft, som onekligen
fanns uti stoicismen med dess stränga dygdeideal,
var dock icke till fyllest för att kunna sätta en
varaktig damm mot den antika kulturens under dessa
århundraden pågående själfupplösning. Och skälet
därtill är förnämligast att söka i det inre andliga
armod, som utmärkt äfven stoicismen till följd af
dess negativa riktning. Förakt för det yttre och
därmed vunnet sinneslugn på grundvalen af en fast
öfvertygelse om alltings nödvändighet - mera innebar
ej det stoiska idealet, och detta var ej nog för att
fylla människoandens kraf, då den trängtade efter
ett innehåll att älska och ett positivt praktiskt
mål att entusiasmeras af och kämpa för. Trots sina
förtjänster kan stoicismen därför, historiskt och
i stort sedt, betraktas endast som en af det antika
kulturlifvets upplösningsformer före kristendomens
världsreformation. - En utförlig framställning egnas
den stoiska skolan i d. 3 af Zellers "Philosophie der
griechen" (4:e uppl. 1903-09). En god monografi har
P. Barth utgett, "Die Stoa" (i Frommans "Klassiker
der philosophie", bd XVI, 2:a uppl. 1908). En
intressant skildring af den romerska stoicismen har
V. Rydberg lämnat i "Kulturhistoriska föreläsningar",
I (1903). Annan litt.: K. Y. Sahlin, "Om det
stoiska högmodet" (i "Uppsala univ:s årsskr.",
1875), L. Stein, "Die psychologie der Stoa" (2
bd, 1886 -88), Bonhöffer, "Epictet und die Stoa"
(1890), Schmekel, "Die philosophie der mittleren Stoa"
(1892), och Dyroff, "Die ethik der alten Stoa" (1897).
S-e.

Stojanov [ståja’nåff], Zacharij, bulgarisk politiker
och författare, f. 1850, d. 1889, deltog i resningen
i Stara Zagora 1875 och i rysk-turkiska kriget
1877-78. Han blef undersökningsdomare i Kustsjuk,
men måste 1881 fly till Filippopel, där han
innehade en liknande befattning. Han var en af
ledarna af den statskupp, hvarigenom Östrumelien
18 (5) sept. 1885 införlifvades med Bulgarien, och
medlem af den provisoriska regeringen samt blef 1888
riksdagspresident. I den 1886 uppsatta tidningen
"Svoboda" försvarade han kraftigt Stambolovs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:43 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free