- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
331-332

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stridsyxa - Stridsöfning - Stridulantia - Stridulationsljud - Striegau - Striep, Christiaen Jansz. - Strierad - Strigel, Bernhard - Strigel (Strigelius), Victorinus - Strigidae - Strigilis - Strigini - Strigolniker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skandinaviska länderna. I Ryssland och Turkiet fortforo
stridsyxorna länge att begagnas, särskildt som
lifvaktsvapen. Yxan utgjordes vanligen af en på ett
kort skaft fäst bila, på baksidan af hvars hylsa
ofta var anbragt en spets. Redan under stenåldern
(se d. o., pl. I, fig. 11 o. 12) och bronsåldern
(se d. o., sp. 265, fig.) funnos stridsyxor.

O. K–a.

Stridsöfning, krigsv., hvarje öfning, som afser
utbildning till strid, sålunda i första hand med
trupp, men vanligen förstår man i Sverige därmed
sådan öfning, som anordnas af befäl utan trupp,
hvarvid stridens förlopp skildras genom frågor och
muntlig redogörelse för de åtgärder, som vidtagas.

C. O. N.

Stridulantia, zool. Se Stritar.

Stridulationsljud (af lat. stridulus, knarrande)
och Stridulationsrasp, zool. Se Skalbaggar, sp. 865.

Striegau [strigau], kretsstad i preussiska
reg.-omr. Breslau (Schlesien), vid Striegauerwasser,
biflod till Weistritz. 14,587 inv. (1910).
Realgymnasium. Betydande granit- och basaltbrott,
stensliperier, tillverkning af läder och malt.

Striep [strip], Christiaen Jansz., holländsk
stillebens- och djurmålare, f. 1634 i Den Bosch,
d. 1673 i Amsterdam, erhöll 1656 borgarrätt i
Amsterdam. I sina fint utförda och natursanna
bilder ådagalägger han, att han bildat sig dels
efter Willem Kalf, dels efter Otho Marseus (van
Schrieck). I den förres maner målade han åtskilliga
af dessa s. k. frukoststycken (matvaror, fyllda glas,
humrar m. m. på ett bord), hvilka på hans tid voro
så omtyckta, i den senares penslade han små, i mörk
ton hållna landskapsstycken med ormar, fjärilar o. s. v.
Två taflor af sistnämnda slag finnas i Sveriges
Nationalmuseum och en fanns i den forna Fahlcrantzska
samlingen i Stockholm. Två stillebensstycken i
Willem Kalfs genre ses i Schwerins museum.

O. G–g.

Strierad (af lat. stria, fåra), bot., strimmig. –
Striering, miner., finstrimmighet.

Strigel, Bernhard, tysk figurmålare af den schwabiska
skolan, f. 1460 eller 1461 i Memmingen, d. där 1528,
bildade sig hufvudsakligen efter Bartholomeus
Zeitblom och målade dels i Memmingen, där han
stod i högt anseende och på många sätt af sina
medborgare utmärktes, dels också i Augsburg och
Wien. S. var hofmålare hos kejsar Maximilian I
(den ende, som fick måla kejsarens porträtt)
och slogs af honom till riddare. Hans arbeten,
hvilka i Tyskland ej äro sällsynta, skattas ganska
högt. S. målade uteslutande med vänster hand.

O. G–g.

Strigel (Strigelius), Victorinus, tysk
protestantisk teolog, f. 26 dec. 1524 i Kaufbeuren
i Schwaben, d. 26 juni 1569 i Heidelberg, studerade
i Augsburg, Freiburg och Wittenberg och blef 1548
professor vid det nyupprättade universitetet i
Jena. I Wittenberg hade S. på det närmaste slutit
sig till Melanchthon, och äfven i sin senare
verksamhet framträdde han i stort sedt som en af
dennes hängifnaste lärjungar och efterliknare. Under
sina första år i Jena lät han sig visserligen under
trycket från sin därvarande omgifning dragas med
i de stränge lutheranernas ("gnesiolutheranerna",
se d. o.) opposition mot vissa af Melanchthons
läror. Snart började dock hans

sympatier för den melanchthonska l. s. k.
"filippistiska" läroriktningen (se Filippister)
framträda. Och sedan gnesiolutheranernas
stridbaraste representant, Flacius (se denne),
1557 kallats till Jena, ledde motsatsen mellan
honom och S. till en af reformationstidens svåraste
lärostrider. På hertig Johan Fredriks befallning hade
S. själf nödgats deltaga i utarbetandet af den mot
filippismen riktade s. k. Weimarska konfutationsboken
(se Konfutation). Men efter dennas sanktion 1559
riktade han mot den en ståndaktig protest. Särskildt
gällde S:s opposition läran om viljans totala
passivitet i omvändelseverket, i hvilken fråga
S. intog en s. k. "synergistisk" (se Synergism)
ståndpunkt. På grund häraf kastades han af hertigen
i mars 1559 i fängelse. På grund af påtryckningar
från olika håll frigafs han i sept. s. å., men
förblef alltjämt afstängd från utöfningen af
sitt ämbete. Ett af hertigen anordnadt offentligt
"colloquium" (samtal) under 13 sammanträden 2–8
aug. 1560 mellan S. och Flacius medförde emellertid en
begynnande omsvängning i hertigens stämning, och 1561
fördrefvos Flacius och hans närmaste anhängare från
Jena, medan S. officiellt vann full upprättelse. Trots
detta blef han emellertid alltjämt föremål för häftiga
angrepp och mottog därför med glädje en kallelse till
professor i Leipzig 1563. Där gaf han otvetydigare
uttryck åt sina synergistiska tendenser. Men då
han därjämte började röja tydliga sympatier för
den reformerta åskådningen i nattvardsläran, i
hvilken han förut intagit en utprägladt luthersk
ståndpunkt, förbjöds han 1567 att vidare utöfva sin
lärarverksamhet. Han vann nu, sedan han öppet bekänt
sin anslutning, till den reformerta nattvardsläran,
anställning (1567) som professor i etik vid det
reformerta universitetet i Heidelberg. Då han
emellertid alltjämt vidhöll sin, mot den reformerta
predestinationsläran stridande, synergism, blef
han äfven där föremål för många angrepp. Särskildt
genom sin grundliga filosofiska skolning intar S. en
betydande plats bland reformationstidens teologer.

E. Bg.

Strigidæ, zool. Se Ugglor.

Strigilis (lat., skrapjärn, "strigel"), den skrapa,
hvarmed man i antiken (på grek. heter instrumentet
stlengi’s) aftorkade den hudorenlighet, som bildade
sig efter de ansträngande öfningarna i
palestran. Skrapan – af järn eller brons –
var försedd med ett handtag; däri löpte en
ränna, hvarigenom orenligheten rann undan.

illustration placeholder
Brons-strigilis från Pompeji.


J. C.

Strigini, zool. Se Ugglor.

Strigolniker (ry., de hårklippande), en rysk
sekt i medeltiden från 1300-talet. Som en af dess
stiftare nämnes diakonen Karp i Pskov, som på grund
af uppstudsighet afsattes från prästämbetet, men i
Novgorod fortsatte sin frireligiösa propaganda. Trots
förföljelser utbredde sig den kätterska sekten
alltmer i västra Ryssland. Dess anhängare ifrade mot
prästerskapets världsliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:34:22 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free