- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
341-342

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han trott sig uppdaga i samhället. For dettas
missförhållanden liksom för den enskildes lidanden
af dem hade han ett vida skarpare öga än för de goda
sträfvandena därinom, och hans håg att generalisera
enstaka iakttagelser förledde honom att framställa
många vrångbilder och ge skefva framställningar
af ställningar och förhållanden. I hans ständigt
sjudande hjärna växlade synpunkterna snabbt; med
nervös känslighet, som icke sällan stegrades till
patologiska tillstånd, tog han intryck af och gjorde
sig till tolk för de tankeströmningar, som arbetade
sig fram, och under sin utvecklingsgång förfäktade han
med lidelsefull energi, ja oftast med blind ensidighet
mången ståndpunkt, som han sedermera lämnade som ett
öfvervunnet stadium; han förklarade sig en gång rent
ut vilja "experimentera med ståndpunkter". Detta kan
förklara en stor del af de motsägelser och paradoxer,
som möta i hans skrifter och som, i förening med hans
skärande samhällskritik och hänsynslösa häfdande af
det naturligas rätt emot all konvenans, gjort honom
illa anskrifven hos så många. Till en början sträfvade
han att arbeta sig ut ur den reaktion, som århundradet
burit på sedan restaurationsepoken, och i stället
återknyta vid upplysningstidehvarfvets afbrutna
utveckling; sedermera fattades han af motsatta
riktningar, hvilka på det religiösa området bibehöllo
sin makt öfver hans sinne, medan han på andra fält
i många fall återgick till tidigare meningar. Med en
nästan ensamstående universell mottaglighet tog han
kännedom om undersökningar och forskningar inom snart
sagdt alla vetenskaper och förde öfverallt med sig en
brinnande vetgirighet och en lika outtröttlig lust att
omskapa och nydana; en fullkomlig brist på tålamod
och en ödesdiger ringaktning för vetenskapliga
metoder gjorde likväl, att hans experiment icke
åstadkommo bevisföring och hans hugskott kommo
att stanna vid aningar och uppslag af obekräftadt
värde. Det är dock ingalunda som tänkare och resonör,
utan som skald S. visade sin gåfva att sätta rörelse
i stillastående idékretsar. Som teoretiker egde
han för litet af kritik och balans för att utprägla
åskådningar, som bestå, och var för mycket referent
för att kunna sägas skapa; oroligt jäktade han efter
det nyaste och modernaste, medan han ofta ville
rifva ner och förstöra oersättliga och oumbärliga
kulturvärden. Mot föregående tänkare och skalder
uttalade han sig oftast med köld och vanvördnad;
afund skämde gärna hans uppträdande mot personer. -
Som författare egde han däremot i mångfalden af sina
intressen och rikedomen af olikartade kunskapselement
en utomordentlig kraft. Under större delen af sitt lif
var S. misstrogen mot diktkonsten och underskattade
dess betydelse; det formella syntes honom pedantiskt
och intresselöst, något, som hämnade sig i flera af
hans större verk, där han vanvårdat komposition och
teknik, medan däremot i smärre alster inspirationen
lätt bar honom öfver alla svårigheter. Hans fantasi
var yppig och fruktbar, hans uppfinningsförmåga
outtömlig; som gestaltbildare är han nästan utan
motstycke i vår litteratur. Hans mest framträdande
egenskap är den sällsynta gåfvan att förläna lefvande
lif, påtaglig konkretion, öfvertygande och medryckande
saklighet åt sin framställning, där stämningen, lidelsen, fick de
mest omedelbara uttryck. Hans stil var i hög grad
ursprunglig, full af natur, ledighet och en ofta
våldsam kraft, flödande af öfverraskande vändningar
och en yster, merendels kärf humor. Han egde en
språkbildande förmåga, som ej har många motstycken i
svenska litteraturen. Äfven i detta hänseende ledde
bristande uthållighet och förakt för formarbetet
stundom till fel och svagheter, oriktigheter och
oklarheter. Hans situationsbilder och naturskildringar
utmärkas af stark koncentration, sprittande lif och
en verklighetstrohet, som är grundad såväl på exakta
detaljkunskaper som på målerisk uppfattning och
förmåga att anbringa den rätta stämningstonen. I
mera fragmentariska karaktärsteckningar lyckas
S. förträffligt, men ej lika väl i genomförda dylika;
hans personer äro sällan helgjutna, språng förekomma
i skildringen, luckor i motiveringen. - Som novellist
var han af utomordentlig, nyskapande styrka; som
dramatiker är han ojämförlig inom vår vitterhet, och
äfven som lyriker åstadkom han betydande ting. På
litteraturutvecklingen i vårt land har han haft
och har alltjämt en stor inverkan; historiskt sedt,
förde han ut vår prosakonst ur förlegade schabloner
och stagnerad intresselöshet samt var under hela
sitt författarskap en eggare och väckare af stora
mått, som aldrig lämnade en i likgiltighet. Hans
verk läsas och öfva inflytande på olika riktningar
inom alla diktarter. Utomlands representerar han
svensk litteratur så som knappast någon annan;
främst i Tyskland, men äfven inom andra länder, är
han en af de mest studerade, en af dem, till hvilka
författarna taga ställning. Hans sceniska verk äro
uppförda på ett stort antal utländska teatrar och
vinna städse ökad spridning. Af öfversättningar
till främmande språk märkes särskildt den tyska af
E. Schering (1898 ff.), som icke blott skall omfatta
hela hans alstring, utan äfven meddelar bref och
andra förstahandsupplysningar. S. är, utom på tyska,
öfversatt på da., no., fi., fr., holl., it., po.,
port., ry., sp. och ung.

Om S:s arbeten, af hvilka här icke alla kunnat
anföras, se R. Zetterlund, "’Bibliografiska
anteckningar om A. S." (1913); många af dem ha
utkommit i flera upplagor, och S. har säkerligen
en större läsekrets än någon annan samtida svensk
vitter författare. Större samlingar äro Samlade
romaner och berättelser
(5 bd, 1899 -1901),
Samlade dramatiska arbeten (6 bd, 1903-04) och de
af J. Landqvist utg. Samlade skrifter (1911 ff.,
hittills 43 bd, med textkritisk och monografisk,
viktig kommentar), som skola inrymma äfven förut ej
i bokform tryckt samt otryckt material. Ur den redan
ytterst omfattande litteraturen om S. må här nämnas
endast den af G. Fröding utg. "En bok om S." (1894),
Esswein, "A. S." (ty. o. sv. uppl. 1909), Uddgren,
"A. S." (s. å.) och "Andra boken om S." (1912),
E. A. L. Lind af Hageby, "A. S." (1913), A. Paul,
"Strindbergminnen och bref" (1915), K. Warburg i
"Ill. sv. litteraturhistoria" (2:a uppl., bd V, 1916,
med bibliografi), G. Brandes i "Samlede skrifter",
III, och "Fugleperspektiv" (1913), Levertin i "Svensk
litteratur", I (1908), och Y. Hellström, "S. och


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:43 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free