- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
515-516

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sturehof - Sturekrönikorna - Stureskansen - Sturkö - Sturlasson - Sturla Thordsson - Sturlungarna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stockholms stud för stadens vattenledning, men är
utarrenderadt.

Sturekrönikorna kallas de rimmade fortsättningar
af den s. k. (Nya l.) Karlskrönikan
(se d. o.), hvilka omfatta Sveriges historia
1452-1520. Liksom de i sakrikedom äro sin förebild
vida underlägsna (Karlskrönikans författare har
tydligen med Karl Knutssons goda minne haft fri
tillgång till alla officiella källor), så utmärkas
de äfven af en fortgående försämring i stilistiskt
hänseende. Hatet mot Danmark och den starka medkänslan
för alla, som kämpade för den fosterländska saken,
äro dock ett för dem alla gemensamt drag. De äro af
G. E. Klemming utgifna i hans kritiska upplaga af
"Svenska medeltidens rimkrönikor" (d. III, 1867-68).

Sturekrönikorna indelas vanligen i 4 partier: 1)
1452-70, 2) 1471-87, 3) 1488-96 och 4) 1452-1520. Det
synes dock högst sannolikt, att de två första (tiden
1452-87) äro författade af samma person, hvilken
tydligen varit med händelserna samtida och säkerligen
haft sin bostad i Stockholm, alldenstund han ofta
som ögonvittne och alltid vidlyftigt skildrat de
händelser, som timat i hufvudstaden eller i dess
närhet. Genomträngd af den starka fosterländska
stämning, som efter segern på Brunkeberg gjort sig
gällande, och intagen af personlig beundran för
Sten Sture d. ä., har han tagit till pennan för att
fortsätta Karlskrönikan. Troligen är arbetet skrifvet
omkr. 1487. Den andra fortsättningen (1488-96)
är eg. blott en skildring af tilldragelserna
1495-96. Den är tydligen skrifven sistnämnda år
och äfven den af en i Stockholm bosatt person. Att
författaren dock ej varit samme man, som skrifvit
det föregående stycket, är troligt nog, dels att
döma af stilen, dels däraf, att hans känslor för
Sten Sture d. ä. äro vida ljummare. Den tredje
fortsättningen (1452-1520) skiljer sig från de två
föregående redan genom sin form, i det den indelas
efter regenternas styrelsetid och låter dessa själfva
förtälja sina öden, i likhet med hvad som sker i Lilla
rimkrönikan. Författaren har tydligen ej haft för
afsikt att ge en likformig framställning af den tid
han skildrar, utan har nöjt sig med de uppgifter, som
närmast stått honom till buds, och därtill lagt hvad
han själf bevittnat. Däraf förklaras vidlyftigheten i
vissa partier, torftigheten eller rent af tystnaden
i andra. Det märkliga i detta arbete är dock, att
författaren ej synes ha haft någon kännedom om de två
ofvannämnda fortsättningarna, utan har öst ur helt
andra källor, kanske mest ur muntliga traditioner,
hvilka ej sällan innehållit öfverraskande och
detaljerade uppgifter. Att författaren haft sin
bostad i Östergötland, liksom att han skrifvit
sitt arbete vid den tid det afbrytes (med Sten
Sture d. y:s död), synes högst troligt. Ehuru den
rimmade korta krönika öfver Kristian II, hvilken
af slutar samlingen af medeltidens rimkrönikor,
står utan samband med Sturekrönikorna, må dock
här nämnas, att den är skrifven strax efter
Kristians fall (1523) och att den saknar nästan
allt historiskt innehåll, om den ock är upplysande
för tidens uppfattning af konungens personlighet.
C. A.

Stureskansen. Se Gripsholm, sp. 330.

Sturkö, socken i Blekinge län, Östra härad,
omfattande ön S. jämte några mindre öar och holmar
s. om Kyrkfjärden mellan Djupsund i v. och
Gåsefjärden i ö. 1,867 har. 2,192 inv. (1916). Annex
till Torhamn, Lunds stift, Östra härads kontrakt. På
ön drifves ett omfattande stenhuggeri af flera
firmor. Jfr Tjurkö.

Sturlasson. Se Snorre Sturlasson.

Sturla Thordsson. 1. (Hvamm-Sturla),
isländsk storman, Sturlungaättens stamfader, f. 1115,
d. 1183, bodde på gården Hvammur i Dalasysla på
västra Island. S. var en af sin tids både slugaste,
ärelystnaste och hänsynslösaste höfdingar. Genom
rätthafveri och stridslystnad gaf han upphof till
flera allvarliga fejder. I sin tvist med Einar
Thorgilsson på Staðarhóll fick S. öfvertaget genom
sin seger i Sælingsdal 1171, och sedan dess var han
Bredfjordsdalarnas oomtvistadt främsta man. Däremot
fick han tio år senare ge vika för Oddi-höfdingen
Jón Loptsson i striden om arfvet efter den rike
Thore präst Thorstensson. De förliktes dock, och Jón
tillbjöd S. att uppfostra dennes son, den sedermera
frejdade Snorre Sturlasson. S. hade utom Snorre
sönerna Thord och Sighvat. Om S. handlar ett af snitt
af Sturlungasagan, den s. k. Sturlu saga.

2. Isländsk skald och historieskrifvare, den
föregåendes sonson, f. 1214 på Island, d. där
30 juli 1284, var brorson till häfdatecknaren
Snorre Sturlasson och broder till Olof Thordsson
Hvitaskald. Både Olof och Sturla vistades i ungdomen
hos sin farbroder, och detta förhållande har
säkerligen riktat de högt begåfvade brödernas håg
och sinne på skaldskap och sagoskrifning. S. var
en samvetsöm, rättrådig och ordhållig man med
fredligt sinnelag, men kunde icke undgå att bli
invecklad i de häftiga partistrider, som då rasade
på Island. Emellertid blef han 1251 vald till
lagsagoman. Slutligen blef han af sina öfvermäktiga
fiender tvingad att lämna Island och reste 1263 till
Norge. Då han hade motsatt sig norske konungen Håkan
Håkanssons planer på herraväldet öfver Island, var det
med en viss farhåga, som han begaf sig till Norge. Vid
hans ankomst dit var emellertid konung Håkan borta
på ett härnadståg till Skottland, och Håkans son,
konung Magnus Lagaböte, inför hvilken S. fick
tillfälle att framföra ett par äredikter om Håkan
och Magnus, tog vänligt emot honom samt gjorde honom
sedan till sin hirdman och skutilsven. S. författade
såväl konung Håkans saga, ännu bevarad, som ock
hans son konung Magnus’ historia, hvaraf endast
fragment finnas. Af Sturlungasagan (se d. o.) har
han ock författat en betydlig del. Om konung Håkan
diktade han flera ärekväden, som till stor del
ännu äro i behåll; däremot har man intet kvar af
hans äredikter om konung Magnus och om den svenske
jarlen Birger. 1271 återvände han till Island,
medförande en ny lagbok (se Järnsida 1) för ön,
och blef landets förste lagman. S. är den siste
hirdskalden och den siste forntida tecknaren af norska
konungasagor. 1. B. N-g. 2. Th.W.»

Sturlungarna, isländsk storbondesläkt på 1100- och
1200-talen, härstammade från Egil Skallagrimsson
och Snorre gode. Släktens maktperiod börjar med
Sturla Thordsson (se d. o. 1) på Hvammur, äfven
kallad "Hvamm-Sturla". Af denne inleddes den af
ättestrider uppfyllda ofredstid, som blifvit kallad
"sturlungaåldern" (Sturlungaöld). Sturlas söner voro,
de i Islands

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free