- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
817-818

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svampar - Svampatropin - Svampblommor - Svampdjur

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svampar, Fungi, Eumycetes, Mycetes, bot., den
formrikaste afdelningen af cellkryptogamerna, utmärkt
genom frånvaron af klorofyll, hvarför hithörande
växter kunna föra endast ett saprofytiskt (se
Saprofyt) eller parasitiskt lefnadssätt. Saprofytiska
svampar träffas öfverallt, där döda organiska ämnen
finnas, såsom i myllrik jord, på döda växtdelar,
exkrementer, näringsmedel o. s. v. Både djur och
växter kunna angripas af parasitiska svampar. I
symbios (se d. o.) med alger bilda svamparna den
växtgrupp, som kallas lafvar. I förening med
högre växters rötter bilda svampar mykorrhiza (se
d. o.).

Svamparnas vegetativa system kallas mycelium,
som är sammansatt af hyfer (se Cell, sp. 1393)
och vanligen har utseende af en fintrådig,
gles och färglös väfnad. Stundom äro hyferna tätt
sammanslutna till mörkfärgade myceliesträngar, såsom
hos honungsskiflingen (se fig. till art.
Agaricus) eller till ett sklerotium (se d. o.). De
parasitiska svamparnas mycelium är ofta försedt
med haustorier. Hos jästsvamparna förekommer
ett särskildt slag af mycelium, groddcellsmycelium
l. knoppmycel (se Saccharomycetes). Hos flera svampar
är myceliet (eller fruktkropparna) fosforescerande
och orsaken till "lysved". Stundom färgar myceliet
substratet, t. ex. hos Chlorosplenium, som ger
upphof till den gröna "uggleveden". Cellväggen
består sällan af ren cellulosa, utan af ett
kitinliknande ämne. Stärkelse saknas; i dess ställe
finnes ofta glykogen. Som reservnäring bildas ofta
fett. Fruktifikationsorganen hos svamparna äro af
mycket olika beskaffenhet. De på könlös väg bildade
sporerna äro konidier (se Conidium), hos
de högre svamparna, eller endogonidier (se
Mucorineæ) och zoosporer (se Spor), hos de lägre
svamparna. Dessutom förekomma äfven klamydoter (se
d. o.). På könslig väg bildas, direkt eller indirekt,
oosporer och zygosporer hos de lägre och askosporer
och basidiosporer hos de högre svamparna. Såväl
konidier som askosporer och basidiosporer kunna
alstras af hyfer, som utgå direkt från myceliet eller
som bildas i särskilda fruktkroppar af mycket växlande
utseende och storlek.

Svamparna indelas i 3 klasser: Phycomycetes, lägre
svampar, samt Ascomycetes och Basidiomycetes,
högre svampar (Mycomycetes); dessa, jämte dithörande
underafdelningar, behandlas närmare i specialartiklar.

Svamparnas betydelse i naturens hushållning är mycket
stor. De saprofytiska svamparna bidraga verksamt
till döda växters och organiska ämnens upplösning och
sönderdelning i enklare beståndsdelar, såsom kolsyra
och ammoniak. Äfven för människan direkt äro många af
dem af stor vikt. De för oss värdefullaste svamparna
äro jästsvamparna, som åstadkomma alkoholjäsning;
de användas äfven till beredning af kreatursfoder
under Världskriget och till framställning af
köttextraktliknande näringspreparat. Fruktkropparna
af många högre svampar, t. ex. champinjon, kantarell,
murklor och tryffel, äro värderade närings- eller
njutningsmedel. Andra svampar äro giftiga, såsom
flugsvampen, krämlor, mjöldryga, Ustilago longissima
(för växtätande djur), m. fl. (Å de till art. hörande
två färgplanscherna äro våra viktigare
ätliga och giftiga svampar af bildade.) Flera
mögelsvampar och mögellika svampar, tillhörande
släktena Aspergillus, Oospora, Saprolegnia o. a.,
förorsaka parasitära sjukdomar hos människor och djur;
arterna af serien Laboulbeniales lefva uteslutande
parasitiskt på insekter. Vissa mögelsvampar ha
förmåga att ur arsenikhaltiga tapeter m. m. frigöra
giftiga gaser. Ett mycket stort antal svampar
angriper kulturväxter och kan åstadkomma stor skada,
exempelvis potatismögel, mjöldagg, fruktträdsskorf,
sotsvampar, rostsvampar, tickor och många andra. Såsom
förorsakande skada å timmer märkas Merulius och andra
"hussvampar". Utom jästsvampar ha flera andra svampar
industriell användning, såsom Aspergillus-arter vid
framställning af soja och alkoholhaltiga drycker,
Citromyces till beredning af citronsyra, m. fl. Af
medicinsk betydelse äro t. ex. jästsvamp, mjöldryga
och Polyporus officinalis. Af Polyporus fomentarius
beredes fnöske, som förr var af stor betydelse vid
uppgörande af eld. Om klyfsvampar se Bakteriologi,
om slemsvampar se Mycetozoa. Jfr Lafvar.

Litt.: A. de Bary, "Vergleichende morphologie und
biologie der pilze" (1884), W. Zopf, "Die pilze"
(1890), F. Lafar, "Technische mykologie" (1907),
L. Kolderup Rosenvinge, "Sporeplanterne" (1913),
och W. Bülow, "Svampar" (1916). G. L-m.

Svampatropin, farm. Se Flugsvamp, sp. 655.

Svampblommor, bot. Se Phallaceæ.

Svampdjur, Spongiaria, Poriferi, zool.,
betraktas numera tämligen allmänt som den ena
hufvudgruppen af djurtypen kavitetsdjur (se
Cœlenterata), hvars andra grupp utgöres af Cnidaria
(nässeldjuren), omfattande polyper, manetdjur,
koraller och kammaneter. Svampdjuren äro mycket
lägre organiserade än dessa senare; ja, de äro de
lägst stående bland alla flercelliga djur. Det
har varit mycket svårt att öfvertyga sig om,
att dessa städse fastsittande varelser verkligen
äro djur; endast med mikroskopets tillhjälp
kan man iakttaga aktiva rörelser. Svampkroppens
grundsubstans utgöres af ett homogent bindväfslager,
som innesluter förgrenade celler och på sin utsida
bär skifepitel. Bindväfnaden och epitelet uppfattas
numera som ett sammanhörigt lager ("meso-ektoderm"),
medan ett väl differentieradt entoderm bildas af
gisselceller (se nedan). Hela kroppens cellkomplex
stödjes hos det öfvervägande antalet svampdjur af
ett skelett, som består af horntrådar, kisel- eller
kalkkroppar. Horntrådarna bilda alltid ett nät af
växlande tjocklek och anordning. Kiselskelettet
består än af fria kiselkroppar af olika form
(nålar, taggar, ankare, hjul, kors etc.), än af
ett sammanhängande, ofta mycket sirligt kiselnät
(se fig. 4). Kalkskelettet däremot utgöres städse af
enkla tre- eller fyrstråliga kalknålar, s. k. spicula.

För att vinna en inblick i svampdjurens byggnad
vända vi oss först till de enkla, ej sammansatta
formerna. Ett längdsnitt genom ett enkelt svampdjur
(fig. 1) visar ett mer eller mindre kompliceradt
kanalsystem: genom en mängd öppningar föres vattnet
in i rör (på bilden är vattenströmmens riktning
antydd genom pilar); dessa rör utvidgas till
s. k. gisselkammare, större

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free