- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1133-1134

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

slätten löpa i stort antal fluvioglaciala åsar,
s. k. rullstensåsar (se d. o.), tillhörande istidens
aflagringar. Äfven kustlandet i Bohus län och
norra Halland samt östra Småland har varit nedsänkt
under hafvet 150–60 m., mindre ju längre mot s. man
kommer. Själfva kustlinjen är utbildad till en örik
skärgård, som på östra kusten upphör först vid Åhus
(Skåne), på västkusten i trakten af Varberg.

3. Till sydsvenska höglandet, som kan
betecknas som en direkt fortsättning af öfre
S:s genom det mellansvenska låglandet
afbrutna kontinentalplatå, räknas allt ofvan
hafsaflagringarnas område liggande land inom
Småland, södra Västergötland, Halland samt
norra Skåne och Blekinge. Hufvudparten ligger
inom Småland, som stundom får ge namn åt hela
området. Höjden öfver hafvet understiger blott
undantagsvis 100 m.; öfver hälften – företrädesvis
de centrala och östliga delarna – ligger mer än 200
m. ö. h. De högsta punkterna äro Tomtebacken s. v.
om Nässjö (377 m.) och Galtåsen ö. om Ulricehamn
(358 m.). Berggrunden täckes nästan öfverallt af ett
kargt och för odling föga egnadt morängrus, mellan
hvars högre partier vidsträckta mossar utbreda sig.
Landskapet företer med sina stora skogar af tall
och gran, sparsamt uppblandade med björk och
andra löfträd, tröstlösa mossar med strödda
martallar stor likhet med Norrlands mellersta bälte;
endast de gynnsammare klimatiska förhållandena ha
möjliggjort en rikare kultur.

4. Skånska slättbygdens nordgräns, som skiljer
det skandinavisk-finska urbergsområdet från de på
sedimentära bildningar hvilande stora slätterna, går
ungefär från Skelderviken i sydöstlig riktning till
Stenshufvud (se berggrundskartan till art. Skåne).
Höjdsträckningarna (Hallandsås, Kullen, Söderåsen,
Linderödsåsen och Romeleklint) gå alla i riktning
n. v.–s. ö., beroende på en serie förkastningar i
denna riktning. Om Skånes ytförhållanden i öfrigt
se vidare Skåne.

S:s kuster ha att uppvisa mycken omväxling. Mestadels
äro de sönderskurna af mer eller mindre djupt
inträngande vikar med klippiga stränder, i hvilket
fall hafvet utanför brytes af otaligt många öar,
holmar och klippor, som bilda de för Skandinaviska
halfön och Finland karakteristiska skärgårdarna. Dock
träffas äfven långa sträckor, där kusten, jämn
och utan större inskärningar, ligger öppen mot
hafvet. De förnämsta skärgårdarna äro Luleå, Norra
Kvarkens, Stockholms, Östergötlands och Smålands,
Blekinges och Bohus läns. Af märkligare vikar må
nämnas Södertäljeviken, Bråviken och Slätbaken
på östra kusten, Skelderviken, Laholmsbukten,
Kungsbackafjorden, Gullmarsfjorden och Idefjorden
(med Svinesund) på västra kusten, den sistnämnda
fjorden på gränsen mot Norge.

S:s öar äro, som sagdt, oräkneliga. Nästan alla
tillhöra skärgårdarna. De två största, Gottland
(2,960 kvkm.) och Öland (1,344,6 kvkm.), ligga
dock för sig själfva i Östersjön och skilja sig i
öfrigt från de andra därigenom, att de äro högländta,
jämna kalkklippor. De största öarna för öfrigt äro
i Bottniska viken Rånö (20,64 kvkm.), Hertsö med
Svartön (69,5 kvkm.), Sandön (21 kvkm.) och Pitholmen
(60,8 kvkm.) i Norrbottens län, Holmö (21,8 kvkm.) och
Obbolalandet (20,7 kvkm.) i Västerbottens län,
Hemsön (52,6 kvkm.), Härnön (38,8 kvkm.) och Alnö
(64,6 kvkm.) i Västernorrlands län, Gräsö (88,5
kvkm.) och Singö (23,7 kvkm.) vid Ålands haf, Väddö
och Björkö (125 kvkm.), Vätö (33,84 kvkm.), Blidö (21 kvkm.), Yxlan (17 kvkm.), Norra och Södra
Ljusterö
(61,54 kvkm.), Lidingö (29,87 kvkm.),
Värmdö med Ingarö (243,2 kvkm.; däraf den
egentliga Värmdön, utan Malmön eller Fågelbrolandet,
180,2 kvkm. och Ingarön 63 kvkm.), Ornö (48,2
kvkm.), Utö (23,27 kvkm.) och Muskö (30 kvkm.),
alla i Stockholms skärgård, Torö (24 kvkm.) i
Södertörn, Mörkö (51 kvkm.) i Södertäljeviken, Fårön
(101,6 kvkm.) och Sandön (36 kvkm.) n. om
Gottland, Sturkö, Hanö utanför Blekinge, Hven
(7,5 kvkm.) i Öresund, Hisingen (195 kvkm.), Orust
(133,89 kvkm.), Tjörn (195 kvkm.), Nord- och Sydkoster
i Bohus län samt i insjöarna: Frösön (41 kvkm.) i
Storsjön, Ammerön (61 kvkm.) i Refsundssjön,
Sollerön (20,5 kvkm.) i Siljan, Svartsjölandet
(79,13 kvkm.), Ekerö med Munsö (65,86 kvkm.),
Adelsö (25,8 kvkm.), Selaön (91,32 kvkm.) och Aspö
med Tosterö (63,6 kvkm.) i Mälaren, Visingsö
(24,54 kvkm.) i Vättern, Kållandsö (58,84
kvkm.), Torsö med Fågelö (62 kvkm.) och Hammarö
(46,7 kvkm.) i Vänern samt Bolmsö (41,6 kvkm.) i
Bolmen. (Arealuppgifterna i denna öfversikt afse
hufvudön ensam, utan tillhörande småöar.)

Sjöar och vattendrag. Öfver 8 proc. af S:s yta utgöras
af vatten i form af sjöar samt älfvar och åar. Dessa
afvattna ett betydande antal flodområden, hvilka
ordna sig på ömse sidor om vattenskiljaren mellan
Östersjöns jämte Bottniska vikens nederbördsområde och
Nordsjöns. Den börjar i Härjedalen, där Klarälfvens
(Götaälfs) och Dalälfvens flodområden beröra
hvarandra, och sträcker sig sedan söderut nästan
midt igenom mellersta och södra S. Efter sin storlek
kunna vattendragen fördelas på tre grupper. Till den
första höra de 14 områden (öfver 10,000 kvkm.), som
afvattnas dels af de nordsvenska stora älfvarna:
Torne älf (40,200 kvkm.), Kalix älf (17,900),
Lule älf (25,200), Pite älf (11,100), Skellefte älf
(11,600), Ume älf (26,700), Ångermanälfven (31,600),
Indalsälfven (26,600), Ljungan (12,800), Ljusnan
(19,800) och Dalälfven (29,200), dels af de stora
mellansvenska sjöarnas afloppsälfvar: Norrström
(22,300 kvkm.), Motalaström (15,500) och Göta älf
(48,500), hvilka tillsammans omfatta 69 proc. af S:s
yta. Den andra gruppen omfattar de därnäst större
områdena, tills. 31, hvilkas areal ligger mellan 10
och 1 tusen kvkm. och hvilka sammanlagdt afvattna 16
proc. af S. Dit höra dels öfre S:s skogsälfvar, hvilka
i motsats till fjällälfvarna upprinna inom morän- och
myrmarkernas område: Sangisån (1,260 kvkm.), Råne älf
(4,140), Åby älf (1,300), Byske älf (3,680), Bure älf
(1,040), Rickleån (1,810), Säfvarån (1,160), Öre älf
(2,990), Lögdeälf (1,510), Gideälf (3,480), Moälfven
(2,340), Nätraån (1,000), Harmångersån (1,040),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0609.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free