- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1195-1196

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

f. Kr.) i S. (liksom i de öfriga nordiska länderna)
en kultur, som, om också barbarisk, höjde sig öfver
det primitiva stadiet. Af Medelhafsländernas folk
var den fullständigt obeaktad, och dessa anade ej,
att i den okända norden mognade krafter, som en gång
skulle bli dem öfvermäktiga. Redan under bronsåldern
funnos här, såsom graffynden utvisa, mäktiga
höfdingar, och Svearnas ("svionernas") konungarike,
hvilket Tacitus omtalar i sin 98 e. Kr. skrifna
"Germania" (se Germaner, sp. 1039) såsom redan då
fast grundadt, kan ej gärna ha uppstått senare än
under den s. k. förromerska järnåldern (omkr. 550
f. Kr. – Kristi födelse). Möjligen omfattade det
på Tacitus’ tid blott de tre uppländska folklanden
(Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland; se
vidare Folklanden) eller kanske blott Tiundaland,
men i så fall utsträcktes det därefter öfver hela
Mälardalen och de n. därom belägna utmarkerna. Därmed
blef svear det gemensamma stamnamnet på befolkningen i
hela detta område. Söder därom bodde en annan stam:
götarna, och från dessas område (särskildt de stora
öarna i Östersjön) samt från Norge hade under samma
förromerska järnålder, troligen i 3:e årh. f. Kr.,
skett en utvandring till Weichsels och Oders
mynningar, som gaf upphof till den östgermanska
folkgruppen
(se Germaner, sp. 1037). Från de nya
boningsplatserna vid Östersjöns södra kust vandrade
de från S. härstammande goterna (se Goter) och andra
östgermanska folk under 2:a årh. e. Kr. ned till
Svarta hafvet, där de starkt påverkades af den
grekisk-romerska kulturen. Detta återverkade på S., ty
östgermanerna bevarade sambandet med stamfränderna i
den skandinaviska norden (sannolikt egde t. o. m. från
dem en partiell återinvandring dit rum i 3:e och 4:e
årh. e. Kr., som möjligen gett upphof till sagan om
Odens invandring), och denna mottog därför af dem
under sin järnålders andra skede, den s. k. romerska
järnåldern
(fr. Kristi födelse till omkr. 400
e. Kr.) viktiga kulturelement, bl. a. runskriften (se
Runor). Äfven under den närmast följande delen af vår
järnålder: folkvandringstiden (omkr. 400–800 e. Kr.),
blef detta samband af betydelse för norden. Det
var då, som östgermanerna, framför allt västgoter
och östgoter (se dessa ord), bröto det romerska
världsrikets motståndskraft och därigenom möjliggjorde
Väst-Roms styckning – hufvudsakligen dock ej till
förmån för de östgermanske segervinnarna, utan för
västgermanska folk (jfr Folkvandringen). Såsom
framgått af nyare arkeologiska forskningar,
ha östgermanerna vid utförandet af dessa sina
stordåd erhållit kraftiga hjälpsändningar af sina
nordgermanska stamfränder, särskildt (de svenske)
götarna. Den äldre svenska teorien om "göternas"
andel i Roms fall, hvilken ännu återljuder i
Tegnérs "Svea" ("Kring Roms besegrare"), men sedan
– liksom den gotiske historieskrifvaren Jordanes’
(se d. o.) uppfattning af Skandinavien ("Scandza")
såsom "folkens (väl egentligen östgermanernas)
verkstad och moderssköt" – betviflats, har sålunda
bekräftats af den nyare vetenskapen. Denna S:s första
insats i världshistorien inbragte ett rikt krigsbyte,
såsom de stora guldfynden inom götalandskapen utvisa,
men synes också för götarna ha medfört en ödesdiger
folkminskning och däraf
beroende kraftnedsättning. Sångerna om Beowulf (se
d. o.), en af de få på inhemska öfverlämningar
hvilande källskrifterna från denna tid, berätta
om väldiga strider på 500-talet mellan svearna
och götarna. Slutresultatet måste ha blifvit en
fullständig seger för de förre, eftersom vid den
historiska tidens början Väster- och Östergötland
med biländerna Närke och Värmland, de småländska
och blekingska områdena (om de här boende Virdarna
se Heruler och Värend) voro underlagda
Sveakonungens välde, och antagligen har denna
utgång åtminstone delvis berott därpå, att svearna
ej, liksom götarna, försvagats genom deltagande i
folkvandringstågen. Götarikets undergång, hvarom
inga litterära underrättelser bevarats utom möjligen
sagorna om slaget på Bråvallahed (se d. o. och Sigurd
Ring
), bör ha egt rum efter början af 500-talet,
då ett själfständigt götarike bevisligen ännu fanns,
och före 800-talet, då så ej längre var fallet. Enligt
Snorre Sturlasson (se d. o.) hörde Sveakonungarna
t. o. m. Ingjald Illråde (se d. o.), d. v. s. inpå
600-talet, till Ynglingaätten, hvars alla regenter
han uppräknar i Heimskringlas Ynglingasaga (se dessa
ord). Efter att länge ha gällt som en tillförlitlig
källa frånkändes denna konungalängd på 1800-talet
allt historiskt värde, men nyare forskningar ge vid
handen, att den delvis eger ett sådant (se härom
Ynglingaätten). Hvilken den Sveakonung var, som
fullbordade Götarikets kufvande, därom ge dock hvarken
denna eller andra källor någon visshet. Möjligen
innehålla berättelserna om Ingjald Illrådes död
reminiscenser om den stora hvälfningen, men förloppet
kan ej ha varit det skildrade. Svearikets samlande,
som äfven tillskrifves Ingjald, var t. ex. åvägabragt
redan långt förut, såsom Beowulfkvädet visar. Hvad
som berättas om konungarna under tiden närmast efter
Ynglingaätten – Ivar Vidfamne, Harald
Hildetand
och Sigurd Ring – tillhör sagodiktningen.

Vikingatiden, omkr. 800–1050 e. Kr. Detta skede
hänföres stundom till den förhistoriska järnåldern
(såsom dennas sista del), men kan också räknas som
den första perioden af den egentliga historiska
tiden, hvilket här sker. För detsamma finnas
nämligen skriftliga källor: skildringar föranledda
af kristendomens införande, utländska krönikor om
vikingatågen, runinskrifterna, landskapslagarna,
som visserligen i sin bevarade form tillhöra
1200–1300-talen, men dock i mycket grunda sig på
öfverlämningar från vikingaperioden, samt i någon
mån den isländska och danska historielitteraturen,
ehuru äfven den härrör från en senare tid. – Liksom
alla germaner lefde våra förfäder i släktsamhällen,
innan de bildade stater (se Germaner, sp. 1040 ff.,
och Stat, sp. 1028), och äfven därefter förblefvo
släktbanden länge af stor betydelse. Urspr. hade det
germanska statslifvet karaktären af ett småstatsväsen,
och äfven i S. fanns till en början ett flertal
mindre statssamhällen, hvart och ett omfattande ett
landskap (se d. o.). I dem handhades statsmakten dels
af folket på ting (se Landsting), dels af konungar
– båda som organ åt rätten (se härom Germaner,
sp. 1042). Redan före slutstriden mellan svear och
götar måste emellertid genom flera landskaps

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:59 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0646.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free