- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1201-1202

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åskådningarna statsrättsligt fixeras. Konungarna
uppträdde som högsta domare, och då de därvid
stundom genomdrefvo tillämpning af från landskapens
gamla rätt afvikande rättsgrundsatser, uppkom
ett kungligt lagstiftningsinitiativ. Tillika
gjordes ansatser till utbildandet af en kunglig
förvaltning. Konungamaktens tillväxt innebar
begynnelsen till landskapspartikularismens
öfvervinnande genom en verklig riksmyndighet. Till
en början hade det dock sett ut, som om den brytning,
som tronföljdsanarkien medförde, snarare skulle verka
upplösande; bl. a. tydde Jämtlands (med Härjedalen)
affall till Norge omkr. 1111 därpå. Det var först
under den sverkersk-erikska tiden, som frukterna
af omdaningsarbetet visade sig vara konungamaktens
och rikstankens stärkande. Då fick också riket
en yttre makttillväxt, i det att Erik den helige
återupptog vikingatidens svenska Östersjöpolitik,
nu med Finlands förvärfvande som mål och genom att
iklädas korstågsformen (se Korståg) lämpad till
den nya tidens åskådningar. Uppkomsten af ett från
det öfriga folket (lekmännen) afskildt prästestånd
(klerkerna) och början till träldomens försvinnande
voro ej de enda sociala förskjutningarna under denna
period. Ehuru ej feodaliserade, utan odalmän (se
Odal och Odaljord), började storbönderna på
1100-talet efter feodaladelns förebild sammansluta sig
till en aristokratisk krigarklass. Genom vikingatågens
upphörande främjades jordens odling, men samtidigt
minskades därigenom och genom frigifningarna
tillgången på trälar. Till följd häraf uppstod eller
tillväxte vid sidan af de själfegande bönderna
landböndernas klass (se Bonde, sp. 1087), och
särskildt bedrefs arbetet på storböndernas gods genom
sådana. I olikhet med i feodalländerna blef emellertid
landbondeförhållandet i S. aldrig förenadt med
lifegenskap (se d. o.). Under striderna om tronföljden
i riket, i hvilka storbönderna togo liflig del,
utvecklade sig ur deras krets en riksaristokrati,
och i denna, förstärkt med kyrkans prelater, erhöll
konungamakten medhjälpare vid sin verksamhet i
riksenhetens tjänst. Som stormannaklassens ledare
framstod jarlen (se Jarl), hvars ställning påminte om
den frankiske rikshofmästarens (se Major domus),
och under den siste erikske konungens omyndighet
utöfvades riksstyrelsen af ett flertal stormän. De
betitlades i en handling, troligen från 1225,
konungens "råd" (lat. consiliarii), hvilken titel
då för första gången förekommer i bevarade svenska
urkunder.

Folkungatiden, 1250–1389. Efter Erik Erikssons
död gafs konunganamn åt hans systerson Valdemar
(1250–75) af Folkungarnas mäktiga stormannasläkt (se
Folkungaätten), men den unge konungens fader, jarlen
Birger (se Birger, sp. 443–444), var den verklige
regenten till sin död (1266). Sonens krona värnade
han framgångsrikt mot andra pretendenter, men till
kommande strider mellan sina egna ättlingar utsådde
han ett frö, då han enligt utländskt feodalt bruk gaf
hertigdömen åt yngre medlemmar af konungasläkten (se
Hertigdöme). Valdemar störtades 1275 af sin broder,
hertig Magnus (1275–90), som konung hedrad med
namnet Ladulås (se Magnus, sp. 499–500),
och den ohyggliga brödratvisten mellan hans son konung Birger
(1290–1318) samt hertigarna Erik och Valdemar
resulterade i "Nyköpings gästabud" (se d. o.), som
kostade de senare lifvet och Birger kronan. Hertig
Eriks son, Magnus Eriksson (1319–64; se Magnus,
sp. 500–503), som nu valdes till konung, hade ej några
svenska hertigar till medtäflare, men störtades af
ett mäktigt stormannaparti, som på tronen uppsatte
Albrekt af Mecklenburg (1364–89; se Albrekt,
sp. 494–495). Genom sin moder, Magnus Erikssons
syster, tillhörande Folkungaätten, kan han räknas som
den siste af denna ätt på S:s tron. – Folkungatiden
bragte till mognad den omdaning af samhällsskicket,
som förberedts under föregående period. Birger jarl
och Magnus Ladulås, de förste svenskar, om hvilkas
verksamhet något med visshet är kändt, som förtjänar
namn af verkligt statsmannaskap, fastslogo för all
framtid rättsordningens vård som hufvuduppgiften
för svenskt konungadöme. Genom deras edsöreslagar
gjordes inskridande mot fridsbrott inom hela riket
till en plikt för konungen och riksaristokratien
(se Edsöre), och i anslutning härtill organiserades
under perioden räfsteting (se d. o.) som form för
den kungliga domsrätten. Äfven andra frukter af det
kungliga lagstiftningsinitiativet än edsöreslagarna
(t. ex. Birger jarls arfslag) bidrogo till dettas
statsrättsliga betryggande. Det fick jämväl betydelse
för landskapslagarnas kodifiering, som var ett
af denna periods stordåd, i det att Upplands-
och Södermannalagarna utarbetades på kungligt
uppdrag (se Landskapslagar, sp. 1020–21). Då
kodifieringen började åtföljas af kunglig
stadfästelse, kom konungens andel i lagstiftningen
nu äfven att omfatta sanktionsrätt (se
Sanktion). Därjämte utvecklade sig en själfständig
kunglig förordningsrätt, som väl närmast afsåg
reglerandet af den kungliga förvaltningen och
domsrätten, men äfven användes för att supplera de
folkliga lagarna. Det stora slutresultatet af denna
konungamaktens lagstiftande verksamhet blef den på
Magnus Erikssons initiativ åvägabragta landslagen
(se d. o.), som omsider förenade landskapen under
en gemensam rättsordning. En rikstankens seger
öfver landskapspartikularismen var jämväl, att
hela riket fick deltaga i konungavalet vid Mora
stenar
, hvilket, enligt Magnus Erikssons landslag,
skulle förrättas af lagmännen jämte tolfmannanämnder
från hvar lagsaga. I sammanhang härmed förklarades
S. vara ett valrike. Folkungatidens betydelse för
svensk rättsordning visade sig också däri, att det
var då, som sådan blef rådande i det nu fullständigt
eröfrade Finland. Den starka statsmakt Folkungarna
upprättade innebar emellertid ej envälde. Afsedd att
tjäna rätten, var den själf underordnad rätten, var
lagbunden. I landslagens konungabalk (se d. o.) erhöll
S. sin första skrifna författning, och genom att i
föreskriften om konungens och folkets ömsesidiga eder
starkt häfda dualismen mellan konung och folk (jfr
Germaner, sp. 1042) har den gett riktlinjer åt hela
vår följande statsrättsliga utveckling. Utan folklig
medverkan, som landslagen ännu förutsatte skola ges
på landskapstingen, fick konungen ej införa nya lagar
och skatter, och i ordalag, som ännu återljuda i §
16 af 1809 års R. F., betryggade konungaeden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:52 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0649.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free