- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1205-1206

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stormännen. Dessa sökte då hjälp hos Danmarks och Norges
regentinna Margareta Valdemarsdotter (se d. o.),
och 1389 kom hon i besittning af S. Priset för hennes
hjälp blef emellertid den svenska konungamaktens
fullständiga återupprättande, men hennes planer gingo
längre: hon ville förena de tre rikena hon vunnit
till en för all framtid bestående union. Hennes
försök att i Kalmar 1397 få till stånd en bindande
öfverenskommelse härom misslyckades emellertid
(se Kalmar union), och hon fick nöja sig med, att
unionen tillsvidare betryggades därigenom, att hennes
designerade efterträdare Erik af Pommern (1396–1439,
se vidare Erik, sp. 783–784) kröntes till konung i
alla tre rikena på en gång. För S. blef denna union
ej lyckosam. Att den kungliga lokalförvaltningen ej
längre fick vara ett medel för de svenske stormännens
exploateringslust, utan sköttes genom verkliga
ämbetsmän, Margaretas och Eriks räkenskapsskyldiga
fogdar, skulle ha inneburit ett stort framsteg,
om det skett till fördel för svensk statsmakt,
men nu betydde det S:s läggande under ett danskt
envåldsregemente, och detta kunde dessutom inom
det aflägsna S. ej behörigen kontrollera sina organ,
fogdarna. Därför blef dessas förvaltning ej mindre
tryckande för S:s skattdragande befolkning än det
aristokratiska länsväsendet varit, ja, det blef ännu
olidligare, ty unionsregentens fogdar i S. voro i
allmänhet utländska lycksökare utan någon som helst
samhörighetskänsla med den befolkning, som prisgafs
åt deras godtycke. Under sådana förhållanden skulle
unionens fortbestånd ha medfört undergång ej blott
för S:s nationella själfständighet, utan ock för
dess bondefrihet. Räddningen kom genom Engelbrekt
Engelbrektsson
(se d. o.), som 1433–36 ledde en
segerrik resning mot konungen. Hvad han åsyftade var
unionens upplösning och upprättandet af en svensk,
folkfriheten betryggande statsmakt, och då han härför
lyckades intressera folkets djupa led, kunde
själfstyrelsen på rikets grund nu erhålla ett hela
folket representerande organ: riksdagen (se härom
d. o. sp. 327). Engelbrekts stora tanke vann dock ej
omedelbar fullbordan. Ett stormannaparti uppstod,
som i sitt intresse sökte på sådant sätt utnyttja det
af honom väckta nationella själfständighetskrafvet,
att den i Danmark residerande unionskonungen
genom handfästningar skulle nödgas öfverlämna
regeringsmakten i S. åt dettas rådsaristokrati (jfr
Konungaförsäkran, sp. 933), och på sådana villkor
blef unionen tidtals återställd under Kristofer
(1440–48), Kristian I (1457–64), Hans (1497–1501)
och Kristian II (1520–21). Handfästningarnas
inskränkningar i konungamakten lagfästes dock ej i den
nya redaktion af landslagen, som kom till stånd under
Kristofers regering och bär hans namn (se Landslag,
sp. 1039). Borgare och bönder höllo emellertid
fast vid Engelbrekts program, och detta vann
äfven anhängare inom aristokratiens egen krets. Så
uppstod mot det rent aristokratiska unionspartiet ett
fosterländskt demokratiskt parti under aristokratiska
ledare, hvars mål var upprättandet af ett nationellt
konungadöme
till värn både mot danskt
och inhemskt förtryck. Det försök härtill, som gjordes
under Karl (VIII) Knutssons ledning (1448–57, 1464–65,
1467–70; se vidare Karl, sp. 944–947), utföll dock
ej lyckligt, men Sturarnas riksföreståndarskap
(Sten Sture d. ä. 1470–97 och 1501–03, Svante
Nilsson
1504–12 och Sten Sture d. y. 1512–20; se
vidare Riksföreståndare och Sture) förberedde den
svenska kungstankens seger, och på aristokratiens
unionsvänlighet, som varit det förnämsta hindret
därför, gjorde Stockholms blodbad (se d. o.) ett
slut. För den katolska kyrkan i vårt land blefvo
unionsstriderna ödesdigra, ty den ofosterländska roll,
som flera hennes förnämsta män – en Jöns Bengtsson
(Oxenstierna) och en Gustaf Trolle (se dessa ord) –
i dem spelade, undergräfde hennes anseende och banade
väg för reformationen. Genom grundläggandet af Uppsala
universitet 1477 främjade hon dock äfven under denna
tid svensk odling. I olikhet med kyrkan ådagalade
städerna, särskildt Stockholm, en trohet mot den
fosterländska saken, som sammanhängde med, att deras
borgerskap nu blifvit nationaliseradt. Betecknande är,
att efter segern på Brunkeberg (se d. o.) upphäfdes
stadslagens stadgande, att städernas råd skulle till
hälften bestå af tyskar. Genom sin fosterländska
hållning rättfärdigade och betryggade
borgarståndet också sitt deltagande i riksdagen. För bönderna
medförde deras insats i frihetskampen ej blott en
politisk betydelse, hvartill motstycke ej fanns
i något annat land, utan ock bevarandet af deras
odalsrätt, som säkerligen ej kunnat bestå, vare sig
det unionella fogderegementet fått fortfara eller ett
aristokratiskt länsväsen i stället fått utveckla sig
utan motstånd. I rikets område medförde unionstidens
förvecklingar en förminskning, i det de ledde till,
att Gottland (se d. o.) gick förloradt för S. (Se
kartan "Svenska väldet 1521".)

Nydaningstiden 1521–1611. Fullbordaren af hvad Engelbrekt
åsyftat blef Gustaf Vasa (rikshöfvitsman och
riksföreståndare 1521–23, konung 1523–60; se vidare
Gustaf, sp. 651–658). Unionen upplöstes fullständigt
genom befrielsekriget. Reformationens införande hade
ej blott den mest djupgående betydelse för vårt folks
andliga utveckling, utan blef också ett medel till den
svenska statsmaktens stärkande. Den beredde nämligen
ett fast ekonomiskt underlag härför (se Reduktion
6, sp. 1146) och tryggade tillika svensk statsmakt
mot öfvergrepp af tilltagsna prelater, som hos ett
öfverstatligt påfvedöme kunde finna och hade funnit
stöd för ofosterländska sträfvanden. Men slut behöfde
också göras på den exploatering af rike och folk, som
unionstidens rådsvälde och länsväsen inneburit. Det
sätt, hvarpå Gustaf Vasa löste denna uppgift,
var sådant, att han med rätta betecknats som den
moderna svenska statens grundläggare. Fäderneslandets
befriare, som måste bedjas mottaga regeringen och
som ej skulle komma att sköta den från ett främmande
land, honom hade man ej möjlighet eller förevändning
att affordra en handfästning såsom trontillträdets
villkor, och Gustaf kom därför i besittning af den
makt, som enligt landslagen var konungen ämnad. Den
fria dispositionsrätt öfver länen, som denna gaf,
blef i hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free