- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1219-1220

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oklara författningsbestämmelser sattes konungen
i tillfälle att vid regeringens förande använda
icke officiella rådgifvare i st. f. riksråden
(se Statssekreterare, sp. 1107). Kiksdagens
rätt att sammanträda på bestämda tider bortföll,
och återställandet af 1617 års riksdagsordning
medförde en osäkerhet med afseende på formerna
för dess verksamhet, som otillbörligt försvagade
dess maktställning. Det missnöje, som af allt detta
framkallades, fick ytterligare näring genom missgrepp
af konungen, t. ex. brännvinstillverkningens
monopolisering (se Kronobrännerier) och
pastoratshandeln (se d. o.), genom hans slöseri
och genom hans senare äfventyrliga utrikespolitik
i hattarnas anda. Men skulden till att det goda
förhållandet mellan konung och folk stördes var ej
uteslutande Gustafs. Ehuru revolutionen gjort slut
på partimotsatsen: "hattar" och "mössor", fortlefde
partiförbistringen som ett arf från frihetstiden. På
åtskilliga håll, särskildt inom adeln, hade man
ej försonat sig med ständerregementets undergång,
och missnöjet inom landet möjliggjorde uppkomsten
af ett mäktigt adligt oppositionsparti. Detta
ryggade ej tillbaka för att söka stöd hos Katarina
II, hvilken ej förlåtit den af henne omhuldade
frihetstidsförfattningens omstörtande, och därmed blef
åter rikets yttre säkerhet hotad. Öfvertygelsen härom,
men visserligen också ärelystnad förmådde Gustaf att
kasta sig i krig (1788–90) med Ryssland. Därigenom
bragtes författningskrisen till utbrott. Förbittrade
öfver de adlige officerarnas förräderi (se
Anjalaförbundet), hänförda af konungens
fosterländska uppträdande till rikets räddning och
önskande att bryta adelns sociala öfvermakt, som
Gustaf själf främjat, gåfvo de ofrälse stånden på
1789 års riksdag sin medverkan till genomförandet af
förenings- och säkerhetsakten (se d. o.), hvarigenom
Gustaf blef enväldig, visserligen icke med afseende
på lagstiftning, beskattning och rättskipning, men
med afseende på regering, och hvarigenom han sålunda
själf delvis nedbröt 1772 års maktfördelning. Den
adliga oppositionens förbittring tog sig uttryck
i konungamordets ogärning, och så slutade som ett
hemskt sorgespel Gustaf III:s en gång af glädje så
omskimrade regering. Ehuru den varade blott 20 år, är
den en af vår historias viktigaste epoker både genom
fel och förtjänster. Den misslyckades i försöket
att åvägabringa en tillfredsställande lösning af
författningsproblemet, som alltsedan 1680-talet
hållit statskroppen i oro, och i stället ökades denna
oro ytterligare genom en ny maktförskjutning, som,
i och för sig betänklig, inom inflytelserika kretsar
framkallade en landsfördärflig hätskhet. Men å andra
sidan hade – för att använda Tegnérs bild – spiran
i tjusarkonungens hand kommit nya krafter att växa
fram i nationen. Betydelsen af rikets nationella
själfständighet, af de fosterländska minnena och
af regeringsmaktens styrka hade klarnat; om också
Gustaf III:s tid lät flärdens och lättsinnets ogräs
spira, så utvecklades dock därunder litteratur och
konst i en dittills hos oss osedd blomsterprakt, och
"vettet blef en makt". Den svenska folksjälen skulle
ha varit fattigare utan storhetstidens bragder och
frihetstidens nyttighetskultur, men den skulle också
ha varit det utan
impulserna från Gustaf III:s snille. – Under Gustaf
IV Adolf (1792–1809; se vidare Gustaf, sp. 679–685)
kom emellertid det politiska arfvet från faderns
tid att fullt visa sin fördärfliga innebörd. Att
under den Napoleonska världsbranden rätt bruka den
oinskränkta regeringsmakt, som tillfallit honom,
öfversteg den obegåfvade och lynnessjuke unge
konungens krafter, men det var ej blott detta, som
vållade rikets olycka. För att möta de hotande farorna
hade behöfts en nationell samling, men det enväldiga
regeringssättet var redan ett hinder härför, och
förbittringen öfver detta framkallade inom de högre
ämbetsmannakretsarna en så ofosterländsk stämning, att
konungen icke blott lämnades utan stöd med afseende
på de åtgärder, som han ville vidtaga till landets
räddning, utan rent af motarbetades. Hans afsättning
(1809), som följdes af kronans öfverflyttning till
hans farbroder Karl XIII (1809–18; se vidare Karl,
sp. 985–988), blef härigenom så godt som nödvändig,
men därmed råddes ej genast bot på den nationella
försumpningen, och de nye maktinnehafvarnas
slapphet var ej utan skuld till, att i freden i
Fredrikshamn 1809 hela Finland jämte Åland och en
del af Västerbotten gick förloradt.

Den konstitutionella ståndsförfattningens tid
1809–66.
På författningens område åstadkommo
emellertid "1809 års män" ett storverk: 1809
års regeringsform
(se d. o., sp. 1208). Tanken
att bygga författningen på nationell historisk
erfarenhet, som ej varit främmande för 1719 och
1772 års lagstiftare, men af dessa endast på ett
ofullständigt sätt förverkligats, denna tanke blef
nu genomförd med större insikt och på grundvalen
af en genom den gustavianska tidens olyckor vidgad
erfarenhet, i det den nya författningen fullständigt
uppbyggdes på maktfördelningens princip. Därtill
bidrog emellertid ock inflytande af Montesquieus
och Sieyès’ (se d. o.) idéer, som pekade åt samma
håll som de inhemska erfarenheterna; särskildt
röjde det af Hans Järta (se d. o.) författade
motiverande inledningsmemorialet till regeringsformen
Montesquieusk inverkan. Denna grundlag uppställde
starka garantier mot konungamaktens missbruk: ett
konstitutionellt ansvarigt statsråd (se d. o.) i
st. f. det 1789 afskaffade riksrådet, en hvart
5:e år sammanträdande riksdag med ej blott andel
i lagstiftningen och fullständig beskattningsrätt,
utan ock med statsregleringsrätt (se Statsreglering)
samt en lagfäst tryckfrihet, men den bevarade åt en
duglig och plikttrogen konung möjligheten att såsom
ett aktivt statsorgan verka för rikets bästa. Den
form, som härigenom gafs åt vårt statslif, består ännu
i hufvudsak. Naturligtvis har den modifierats efter
tidernas omskiftelse, men under mer än 100 år har S:s
folk haft möjlighet att tillgodose de uppgifter, till
hvilkas lösning författningen skall ge ramen, utan
att det behöft förslita sina krafter på anskaffandet
af en ny sådan ram. – Det syntes emellertid till en
början tvifvelaktigt, huruvida riket skulle kunna
upprättas efter de yttre olyckorna och ur det inre
förfallet. Hvad som framför allt saknades var en
ledande personlighet. En sådan erhölls, då Karl Johan
1810 valdes till tronföljare (se Karl,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free