Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sverre Sigurdsson - Sverrissaga - Swerts, Jan - Svertschkoff (Svertjkov), Vladimir - Sververtangens batteri - Svessioner - Swetchine - Svetic, Milos - Sveticism - Svetla, Karolina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1287 Sverrissaga-Svétlå 1288 slag efter slag besegra konung Magnus (se därom Birkebeinar), som 1184 föll i sjöslaget vid Fimreite. Med honom föll blomman af Norges aristokrati. S. begagnade sin seger till att införa djupgående reformer i fråga om förvaltning (landets indelning i "sysler" under af konungen af-lönade och beroende "sysselmaand") och lagskip-ning m. m., som gingo ut på att centralisera all makt i konungens hand, och det nivelleringsarbete mot adel och prästerskap, som energiskt igångsatts, blef af genomgripande betydelse för landets utveckling ända in till nyaste tid. Hans på principen af konungadömets gudomliga ursprung stödda anspråk på herraväldet öfver landskyrkan fyllde återstoden af hans lif med bittra strider med prelaterna. Bland de mot honom kämpande partierna (kuvlungarna 1185-88, vårbelgerna 1190 och öskäggerna 1193-94) var farligast det af biskop Nikolaus Arnessön 1196 bildade, baglerna (se d. o.). S. låg då i strid med ärkebiskop Erik i Nidaros, som, emedan S. haf dat sin rätt till afgörande inflytande på biskops- och prästvalen, lämnat landet och, med påfvens tillstånd, fått S. bannlyst (1194). Äfven biskoparna, som kort förut nödgats kröna konungen, träffades af bannlysningen och lämnade efter hand landet för att söka påfvens förlåtelse. Just vid den tiden organiserades kyrkans anhängare i baglerpartiet, och härtill kom, att påfven 1198 belade landet med interdikt. Men i följd af S:s starka inflytande fortsatte det lägre prästerskapet sin verksamhet, så att folket föga kände af interdiktet. Med birkebei-narna slog S. 1198 spridda flockar af baglerna och offentliggjorde 1199 sitt märkliga "Tal mot biskoparna", hvari han, först bland alla monarker, gjorde sig till talman för teorien om "konunga-dömet af Guds nåde" till värn för folkets rätt mot hierarkiens of ver grepp. Emellertid fortsattes inbördeskriget med ständig framgång för S., som slutligen tvang baglernas kärntrupper att efter lång belägring 1201-02 i Tönsberg ge sig. Men kort därpå afled S., i klokhet, statsmannagåfvor och härförartalang en af Norges yppersta konungar, därjämte en sann folkets man, god mot vänner och skonsam mot fiender. Han grundlade ett starkt arfrike, och Norge nådde under hans efterkommande stor blomstring. I en tidig förbindelse hade S. sönerna Sigurd Lavard (d. 1201) och Håkan, hvilken efterträdde honom (1202-04), samt döttrarna Cecilia, g. m. svenske konungen Karl Sverkersson, och Ingeborg. Sedan 1185 var han gift med Erik den heliges dotter Margareta; deras dotter Kristina blef gift med "baglerkonungen" Filip Simonsson (se Bagler), som 1208 bragte striden till slut. Litt.: Med S. samtida sagor, särskildt "Sverrissaga" (se d. o.), som behandla honom med ovanlig utförlighet, vidare G. Cederschjöld, "Konung S." (1901), J. E. Särs, "Kong S." (1902), L. Daae, "Var S. kongesön?" (i norsk "Hist. tidsskr.", IV r., bd 3, 1904-05), Fr. Paasche, "S. prest" (i "Edda", bd 3, 1915). Som "läsning för folket" betecknar sig H. J. Darre, "Kong S. og Norge på hans tid" (1869). I B. Björnsons ungdomsdrama ^'Kong S." (1861) är S. hjälten. K. V. H. Sverrissaga, norsk-isländsk historisk saga om konung Sverre. Första delen af denna, omfattande tiden 1177-84, är nedskrifven af islänningen Karl Jönsson (se denne) efter Sverres eget diktamen, eller åtminstone efter hans noggranna upplysningar och anvisningar. Denna del kännetecknas af utförlighet, lif och godt lynne. Senare delen, Karl Jönssons eget verk, skrifvet efter Sverres död, är knapphändigare och visar mindre uppfattning af konungens statsmannagärning. Likväl är äfven denna del liksom den förra en i allt väsentligt pålitlig historisk källa. Den är utg. i "Formnannasögur" VIII, Codex Frisianus, Flatöboken och Konunga-sögur (1871). Litt.: Finnur Jönsson, "Den old-norske og oldisl. litt:s hist." II (1900). R- N-g. Swerts, Jan, konstnär. Se G u f f e n s, G. Svertschkoff (S vert j ko v), Vladimir, rysk-finsk målare, f. 1821 i Lovisa, d. 1888 i Florens, tjänade som officer till 1842, då han inträdde i konstakademien i Petersburg, studerade i Rom 1844-46 och Mimenen 1847-48. En duell där för kejsar Nikolaus I:s skull förskaffade honom dennes och Alexander II:s ynnest. För kejsarens räkning målade S. krigsbilder och porträtt från Krimkriget 1854 (i kejserl. palatset i Helsingfors), publicerade i Petersburg 1855 Skisser ur kriget i Finland 1854 i stentryck och belönades s. å. med ryska konstakademiens stora guldmedalj, hvarmed följde ett sexårigt resestipendium. S. studerade 1856-62 i Mimenen och Paris. Från 1862 bosatt i Schleissheim, grundlade han där 1867 en glasmålningsanstalt, som vann anseende och hade beställningar från Berlin, London, Petersburg, Moskva m. fl. orter. Praktfulla, af S. utförda glasmålningar finnas i Åbo domkyrka, bl. a. Karin Månsdotter nedläggande sin krona (se Kat a-rina, sp. 1269) och Gustaf II Adolf vid Evert Horns bår. 1873 flyttade S. till Florens, där han uppsatte en verkstad för konstsnickeri och träslöjd samt återupptog tafvelmålningen (stilleben och blomstermålning). T. Stz. Sververtangens batteri, i Norge, vid Refneaaens utlopp i Svinesund, fanns 1807 och besattes då af den nyss upprättade borgerliga artillerikåren. Efter 1814 fick batteriet förfalla. L. W:son M. Svessiöner, ett mäktigt galliskt folkförbund i Gallia belgica, mellan remernas och bellovakernas områden. Af dess tolf städer var Noviodunum, sedermera Augusta suessionum 1. Suessiona (nu Soissons) den förnämsta. Svessionerna kufvades af CaBsar (58-56 f. Kr.). Swetchine, fransk form för S v j e t j i n a (se d. o.). Svétic [-titj], Milos, pseudonym. Se Serbokroatiska litteraturen, sp. 158. Svetici^m, språkv. Se Svecism. Svétlå, Karolina, tjechisk författarinna, f. 1830 i Prag, d. 1899, hette eg. J ohank a R o 11 o v å, gifte sig 1852 med professor Petr Muzak och antog efter hans födelseort författarnamnet Karolina Svétlå. Hon debuterade 1858 i Håleks "Maj" med en novell, Dvoji probuzeni (Dubbelt uppvaknande), hvari en ideell kvinnotyp skildras under påverkan af G. Sand. Samma tendens genomgår hennes första berättelser af 1859 -61: Sestry (Systrarna), Spolecnice (Kamraterna), Ldska k båsnikovi (Kärleken till skalden) m. fl. med uppoffrande kvinnokaraktärer. Af litterärt värde äro romanerna Kriz u potoka (Korset vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
