- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1321-1322

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svjatopolk-Mirskij, Dmitrij Ivanovitj - Svjatopolk-Mirskij, Peter Dmitrevitj - Svjetjina, Sofia Petrovna - Swoboda, Frantisek Xaver - Svod zakonov - Svold - Svolvaer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svjatopolk-Mirskij, rysk högadlig släkt af litauisk
härkomst.

1. Dmitrij Ivanovitj S., furste, general, f.
1826, d. 30 jan. 1899 i Nizza, utmärkte sig som
ung officer i Kaukasien, blef flygeladjutant hos
Nikolaus I 1854 och hos Alexander II 1855, deltog i
Krimkriget och hade från 1857 som regementschef och
medhjälpare åt general Barjatinskij stor andel i
de kaukasiska stammarnas slutliga underkufvande.
S. blef 1863 guvernör i Kutais, 1864 generaladjutant
och 1875 adjoint åt ståthållaren öfver Kaukasien.
Under rysk-turkiska kriget förde han befälet vid
eröfringen af Kars (18 nov. 1877). Han inkallades
1880 i riksrådet och var en tid 1882 generalguvernör
i Charkov.

2. Peter Dmitrevitj S., den föregåendes son,
furste, statsman, f. 1857, d. 29 maj
1914, var först officer, deltog med utmärkelse
i rysk-turkiska kriget 1877-78, blef 1880
stabs-öfverste och öfvergick 1884 till den civila
förvaltningsbanan. Han var efter hvartannat guvernör
i Penza, Jekaterinoslav och Vilna. Det anseende,
som han i Vilna vunnit som upplyst och
frisinnad administratör, förmådde kejsar Nikolaus
II att en kort tid efter mordet (28 juli 1904)
på den reaktionäre inrikesministern Pleve utse
S. till dennes efterträdare som inrikesminister
(sept.). Han tillträdde sitt ämbete med
en programförklaring, hvari han betonade
vikten af ömsesidigt förtroende mellan härskare
och folk samt ställde i utsikt en utvidgning af
semstvoförsamlingarnas befogenheter. Dessutom frigaf
han en mängd för misshagliga politiska yttranden
häktade semstvoledamöter och universitetslärare
samt uttalade sig för största möjliga mått af
samvetsfrihet. S:s uttalanden väckte inom alla
frisinnade kretsar de lifligaste förhoppningar, som
stegrades, då han tillät, att i Petersburg hölls en
allmän semstvokongress (nov.), hvilken visserligen
ej fick hålla offentliga sammanträden, men
vid enskilda sammanträden ostörd kunde
utarbeta ett vidtgående och detaljeradt politiskt
reformprogram. Olyckorna i kriget med Japan
vidmakthöllo emellertid bland folket jäsningen,
som ej nämnvärdt dämpades genom S:s trefvande
ansatser till liberala reformer (jfr Ryssland,
sp. 1493-94), och den af storfurstepartiet och
generalprokuratorn Pobjedonostsev ledda reaktionära
oppositionen mot S. kunde därför undergräfva
hans inflytande hos den vankelmodige kejsaren.
När i början af 1905 oroligheterna tilltogo ("den
blodiga söndagen" i Petersburg 22 jan.), blef S.,
som var sjuklig och ej förmådde behärska situationen
samt genom att ge polisen fria händer förlorat äfven
den frisinnade intelligensens förtroende, ersatt
som inrikesminister med den reaktionäre
Moskvaguvernören Bulygin. Han drog sig därefter tillbaka
till privatlifvet. 1-2. V. S-g.

Svjetjina (fransk form Swetchine), Sofia Petrovna,
rysk författarinna, f. 1782, d. 1859, dotter till
statssekreteraren P. A. Sojmonov och gift med
general Svjetjin, hängaf sig åt mysticismen och
flyttade 1817 till Paris, där hennes salong blef
en samlingsplats för jesuitiska och ultramontana
kretsar. Hennes skrifter utgåfvos efter hennes död af
grefve de Falloux (1860; 15:e uppl. 1884), hvilken ock
publicerade hennes bref (1862; 5:e uppl. 1881). En
ny brefsamling utgafs
af markis de Lagrange 1875. Jfr E. Naville, "Madame
Swetchine. Esquisse d’une étude biogra-phique"
(1863), och A. Pichard, "M:me Swetchine et le comte
de Maistre" (1864). A-d J.

Swoboda [svå’bå-], Heinrich, österrikisk historiker
och arkeolog, f. 1856 i Wien, studerade där, blef
filos. doktor 1879, e. o. professor i historia
vid tyska universitetet i Prag 1891 och professor
där i grekisk arkeologi och epigrafik 1899, men
utbytte 1911 denna befattning mot professuren
i gammal historia. Sin mångsidighet har S. ock
betygat genom sina utgifna arbeten, bland hvilka
må nämnas Griechische volksbeschlüsse (1890),
Griechische geschichte (1896; 3:e uppl. 1907),
ett utmärkt kompendium, och (jämte andra forskare)
Archeologische expedition nach Kleinasien (1903).
J-C.

Svoboda [svå’bå-1, Frantisek Xaver, tjechisk
författare, f. 1860, tjänsteman vid staden Prags
sparbank, började sin litterära verksamhet 1882
som lyriker under märket A. Farkacov och utgaf 1885
diktsamlingarna Pisne milostné, Nálady z minulých let
(Stämningar från svunna år; 1890), V nasem vzduchu
(I vår anda; 1890), Kvéty mých lucin (Blommor från
mina ängar; 1896) och K zatvě dozrálo (Moget för
skörd; 1900). Dessutom författade han de versifierade
berättelserna Koketky (1892), Novi vesnicane (Nya
bönder; 1895), skildrande stadskulturens inflytande
på landsbygden, och Pavel Liska (1896) med historiskt
stoff från husitkrigen. Som prosaist har han skrifvit
noveller, Povídky (4 bd, 1885, 1895, 1898), samt
samlingarna Mladé predstavy (Unga föreställningar;
1894), Románové paprsky (1894) m. fl. samt romanerna
Rozkvet (Blomstringen; 1898) och Reka (Floden;
1905). Hans prosa, som öfverträffar hans poetiska
alstring, utmärkes för mångsidighet och psykologisk
skärpa i framställningen af moderna typer, särskildt
kvinnokaraktärer. Slutligen har han skrifvit en mängd
skådespel med ämnen ur det moderna samhällslifvet:
Márinka Válkova (1889), Sméry Zivota (Lifvets
riktningar; 1892) och Utok zisku (1893). - S:s
hustru Ruzena S., f. 1868, började med novelletter,
Povídky, i tidskrifter 1891-95 och väckte uppseende
genom romanen Ztroskotáno (Förkrossadt; 1894), som
röjde stark individualitet och skarp blick för sociala
missförhållanden, särskildt i teckningen af olyckliga
kvinnoöden. I romanen Na piscité pude (På sandig
jordmån; 1894) skildras en kvinnas vanmäktiga försök
att genom kärlek höja en sedligt förfallen man. Den
moderna kvinnofrågan behandlas från olika synpunkter
i romanerna Zamotaná vlákna (Den intrasslade tråden;
1896) och Milenky (1902). Dessutom har hon i många
noveller tecknat en mängd olika kvinnoporträtt.
A-d J.

Svod zakonov, ry. ("lagbok"). Se Ryssland, sp. 1425.

Svold l. Svolder, ö i Östersjön, mellan Rügen
och Pommerns kust. Se Olof, norska konungar 4, och
Sigrid Storråda.

Svolvær, Norges yngsta stad, upprättad enligt lag af
15 mars 1918, hvarefter det forna fiskeläget alltifrån
1 juli s. å. afsöndrats från det omgifvande Vaagans
härad för att öfvergå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0713.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free