- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1335-1336

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svängjärn - Svängklot - Svängknack - Svängkran - Svängning - Svängningsbuk - Svängningsknutar - Svängningsplan - Svängningspunkt - Svängningsradie - Svängningstal - Svängningstid - Svängplog - Svängsta - Svärd - Svärd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svängjärn. Se Gängkloppa.

Svängklot. Se Kägelspelet.

Svängknack, spelt. Se Knack.

Svängkran, mek. Se Kran 2, sp. 1200-07.

Svängning. 1. Fys. Se Elektriska svängningar. -
2. Krigsv., den rörelse, genom hvilken en trupp med
fronten orubbad och med den inre flygeln vändande på
stället flyttar sig upp i en ny riktning. Svängning
med en hel afdelning eller med delar af sådan var
förr mycket bruklig, men har nu alltmera utbytts mot
direktionsförändring, med rörlig inre flygel, eller
mot samlingsrörelse, hvarvid hvarje man för sig intar
sin plats i ledet i den nya riktningen. - 3. Mek.,
detsamma som oscillation (se d. o.). Med det
hit hänvisade ordet sinussvängningar förstås den af
sinuslinjen angifna variationen af den elektriska
strömstyrkan i växelströmsmaskiner (se Elektriska
maskiner
, sp. 280-281 och fig. 35, 38 och 39).
2. C. O. N. 3. (O. E. W.)

Svängningsbuk, fys. Se Buk 4.

Svängningsknutar, fys. Se Noder 1.

Svängningsplan, fys., mek. Se Pendel, sp. 387.

Svängningspunkt, Centrum oscillationis, mek., den
punkt på en sammansatt pendel, som är belägen på en
genom tyngdpunkten gående och mot rotationsaxeln
vinkelrät linje samt besitter den egenskapen att
kunna oscillera, som vore den fri från förbindelsen
med pendelns öfriga punkter och endast genom
en tyngdlös linje förenad med rotationsaxeln.
G. R. D.*

Svängningsradie, sjöv., radien till den båge, som
ett maskindrifvet fartyg under gång med jämn fart
beskrifver, då rodret lagts mer eller mindre hårdt
åt endera sidan, d. v. s. närmare bestämdt, hälften
af ett fartygs förflyttning i sida under nämnda
förhållanden vid 180° gir (helomvändning). Man
skiljer mellan "minsta svängningsradien", som
uppkommer, då rodret lägges "dikt ombord", och
"taktiska svängningsradien", som bestämmes för
hvarje tillsammans manövrerande fartygsförband och
för hvilken hvarje däri ingående fartyg använder en
viss utexperimenterad rorvinkel. H. W-l.

Svängningstal, fys. Antalet vibrationer
eller svängningar, som en kropp gör per
sekund. Svängningstalet (n) är inverterade värdet
af svängningstiden (t), den tid, som åtgår för en
svängning:
n = 1/t. Se Akustiska sirenen,
Elektriska svängningar, Ljus
, sp. 887, Sträng, Ton och
Vågrörelse. T. E. A

Svängningstid, fys. Se Pendel, sp. 388, och
Svängningstal.

Svängplog, landtbr. Se Plog.

Svängsta, järnvägsstation vid
Karlshamn-Vislanda-Bolmens järnväg, 11 km. från
Karlshamn i Asarums socken, Blekinge län. Vid
Mörrumsån midtemot stationen ligger Halda
fickursfabrik (se Halda), tax. till 203,500
kr. (1917) och jordbruksfastighet 5/32 mtl Öjavad,
tax.-v. 8,500 kr.; fabriken, som tillhör Halda
fickursfabriks a.-b. (1890; aktiekapital 189,500 kr.),
drifves med elektrisk kraft.

Svärd, bygnk. Se Dörne.

Svärd. 1. Krigsv., ett huggvapen. De äldsta svärden
(se t. ex. fig. till art. Bronsåldern
och pl. till art. Hallstatt-tiden) tillverkades
af brons och voro helt korta, dolkartade samt utan
parerstång. Då järnet kom allmännare i bruk och då
smideskonsten utvecklades, blefvo svärdsklingorna
längre (se t. ex. pl. till art. Järnåldern), och
fästet fick genom anbringandet af en rak parerstång
formen af ett kors. Under medeltiden blef svärdet det
förnämsta vapnet (se t. ex. Riddare), symbolen för
ridderlighet, mod och mannatro, så att eder äfven i
sin rättsliga form aflades på detsamma och det blef
äfven symbol för rättvisan och för härskarens makt
öfver lif och död. (Ett sådant s. k. rikssvärd
ingår i de svenska riksregalierna, se d. o.,
sp. 381.) Ända till senaste tid utfördes afrättningar
medelst svärd (bödelssvärd). Den i regel tveeggade
klingan hade en längd af 80-90 cm., med rund eller,
fr. o. m. 1200-talet, oftast afsmalnad spets. De
s. k. blodränderna (fördjupade ränder närmast fästet)
hade till ändamål att minska klingans tyngd, utan
att ändra dess form. Under 1300-talet förstärktes
klingorna med en ås eller rygg, och man fogade till
parerstången några ringar till handens skydd. Under
1400-talet började man för att kunna ge klingan ökad
stötkraft emot rustningarna skärpa dess rygg, så att
nedre delen fick ett lansettartadt utseende, och
samtidigt böjdes parerstången nedåt mot klingan. Som
uteslutande huggvapen ingår svärdet ännu under
1500-talet, som det korta, breda landsknektssvärdet,
i fotfolkets beväpning.

illustration placeholder
Fig. 1. Schiavona från början af 1600-talet. -

Fig. 2. Tvåhandssvärd från förra hälften af 1500-talet.

(Båda i Artillerimuseum, Stockholm.)


Längst kvarlefde denna
vapentyp i schiavonan (fig. 1), med hvilken de från
Dalmatien rekryterade italienske soldnärerna voro
beväpnade och som kännetecknas genom det korgformade
fästet. Till landsknektarnas beväpning hörde äfven
slagsvärdet l. tvåhandssvärdet (fig. 2), hvars klinga
var 120-200

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free