- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1347-1348

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svärta - Svärtan - Svärtaån - Svärtningskurva - Svärtsläktet - Svärtuna - Sväty Martin - Svölgen - Sy - Sya - Syagrius - Sybaris - Sybarit - Sybel, Heinrich von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven bedrefs vid S. 1854 nedlades dock all
bruksrörelse, men Förola grufva bearbetas ännu af
ett grufbolag. Efter Danckwardt egdes S. af Störning,
som anlade Stafsjö och Virå bruk, ärfdes af dennes
måg G. T. von Berchner och förblef i hans släkts ego
till slutet af 1700-talet, då det testamenterades till
öfverste P. Schönström. Sedan 1837 har det gått genom
flera händer och betydligt förminskats. Nuv. egaren
är d:r A. Blackert.

Svärtan, zool. Se Andfåglar, sp. 960-961.

Svärtaån, vattendrag i sydöstra delen af Södermanland,
utgör aflopp för Likstammen i Daga och Rönö härad
(10,8 kvkm., 25 m. ö. h.) och Runnviken (5,7 kvkm.,
5 m. ö. h.), som upptar afloppen från Ludgosjön,
Eknaren (3 kvkm., 12 m. ö. h.) och Kappstasjön,
bildar fall vid Tufvekvarn och Svärta samt faller
ut i Sjösafjärden n. ö. om Nyköping. Afståndet
från Likstammen till utloppet är omkr. 32 km.,
nederbördsområdet 350 kvkm.

Svärtningskurva, fot. Se Sensitometri.

Svärtsläktet, Oedemia, zool. Se Andfåglar,
sp. 959-961.

Svärtuna. Se Svärta 1.

Sväty Martin. Se Turocs Szent-Márton.

Svölgen, en imposant norsk fors i den trånga, klippiga
klyfta, hvarigenom älfven Gula (se d. o.) flyter
fram vid Dröilierne mellan järnvägsstationerna
Eidet och Holtaalen, S. Trondhjems amt.
K. V. H.

Sy. Se Sömnad.

Sya, socken i Östergötlands län, Vifolka härad. 1,677
har. 636 inv. (1917). Annex till Östra Tollstad,
Linköpings stift, Vifolka och Valkebo kontrakt.

Syagrius var den siste själfständige romerske
maktinnehafvaren i Gallien. Hans fader Ægidius hade
först som romersk ståthållare och magister militum
innehaft landet n. om Loire till Somme, med Soissons
som hufvudstad, men efter kejsar Majorianus’ död
(461) gjort sig oafhängig i detta område och kallades
af de germanske inkräktarna af det öfriga Gallien
"romarnas konung". S., som efterträdde fadern 464,
blef 486 angripen af frankernas konung Klodvig
och slagen nära Soissons. Han flydde därefter
till västgotakonungen Alarik II i Toulouse, men
blef (487) utlämnad till Klodvig och afrättad.
(J. C.)

Sybaris, fordom stad i södra Italien (Stor-Grekland),
vid Tarentinska viken, mellan floderna Crati och
Sibari. S., den äldsta grekiska kolonien i denna
trakt, anlades 720 f. Kr. af akéer. Genom omnejdens
utomordentliga bördighet höjde det sig snart till
stor rikedom och makt. Det hade en omkrets af 9
km. och anlade flera nya kolonier (Poseidonia,
Laos, Skidros m. fl.). Dess invånares lyx och
veklighet nådde den höjd, att ordet sybarit
blef en vanlig beteckning för en vekling eller
vällusting. I slutet af 500-talet f. Kr. råkade
emellertid staden i en strid med Kroton, hvilken
ledde till S:s fullständiga förstöring 510 f. Kr. Af
italienska regeringen ha sedan 1879 undersökningar
anställts för att utforska stadens läge. Jfr Thurioi.
(J. F. N.)

Sybarit. Se Sybaris.
illustration placeholder

Sybel, Heinrich von, tysk historieskrifvare, f. 2
dec. 1817 i Düsseldorf, d. l aug. 1895 i Marburg,
studerade 1834-38 i Berlin under Ranke samt blef
1844 e. o. professor i Bonn och 1845 professor i
Marburg. Som sistnämnda universitets representant
deltog han 1848 i den kurhessiska ständerförsamlingen
och 1850 i parlamentet i Erfurt. 1856 mottog han
en professur i München, där han stiftade ett
historiskt seminarium, det första i Tyskland, och
1859 uppsatte "Historische zeitschrift", som han
(sedan 1893 i förening med Meinecke) utgaf till sin
död. Därjämte verkade han som sekreterare i den af
Maximilian II bildade "Historische kommission". På
grund af politiska meningsskiljaktigheter lämnade
han emellertid München 1861 och blef professor
i historia i Bonn, där han dröjde till 1875,
då han med rang af geheime öfverregeringsråd
flyttade till Berlin som direktor för preussiska
statsarkivet och medlem af vet. akad. där. 1862-64
var S. medlem af Preussens deputeradekammare, där
han anslöt sig till oppositionen, och 1867 deltog
han som nationalliberal i Nordtyska förbundets
konstituerande riksdag. Under den därpå följande
tiden stiftade han Deutscher verein der Rheinprovinz,
som blef den kraftigaste motståndaren till det
ultramontana partiet. 1874-80 var han ånyo led. af
Preussens deputeradekammare. S. debuterade som
historisk författare med en utmärkt Geschichte des
ersten kreuzzugs
(1841; 2:a uppl. 1881), på hvilken
följde Entstehung des deutschen königstums (1844;
2:a uppl. 1881) och hans berömda verk, Geschichte
der revolutionszeit 1789-1800
(3 bd, 1853-58, 2 bd,
1872-74; flera uppl.; en billighetsuppl. utgafs
1897-1900 i 10 bd), den första ur autentiska källor
gjorda framställningen af den europeiska politiken
på denna tid. Dessutom skref S. Die deutsche nation
und das kaiserreich
(1862), en skarp kritik af
medeltidens tyska kejsardöme, Kleine historische
schriften
(3 bd, 1863-81), Österreich und Deutschland
im revolutionskrieg
(1868), Vorträge und aufsätze
(1874; 3:e uppl. 1885) m. m. samt ledde utgifningen
af en storartad serie arkivpublikationer (sedan
1878). Efter öfverflyttandet till Berlin började
S. forskningar rörande det nya Tyska rikets tillkomst
och erhöll genom furst Bismarcks tillmötesgående
tillstånd att härför begagna de officiella preussiska
statsakterna. I rask följd utkommo 1889-90 banden I-V
af S:s stora arbete Die begründung des Deutschen
reiches durch Wilhelm I
. skildrande det tyska
enhetsverkets historia till utgången af år 1866. Det
starka framhållandet af Bismarcks förtjänster väckte
emellertid ett visst missnöje på högsta ort, och efter
Bismarcks afgång från makten beröfvades S. tillträde
till det preussiska utrikesarkivet. Tack vare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0726.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free