- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1355-1356

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syd-Afrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(febr. 1838). Potgieter sökte hämnas på suluerna,
men nödgades lämna Natal och slog sig då ned n. om
floden Vaal vid Potchefstroom. Striden mot suluerna
i Natal fortsattes af nya boerskaror under ledning af
Andries Pretorius, som 16 dec. 1838 ("Dingaans dag")
i grund slog suluhöfdingen Dingaan vid Blood river och
blef den militäre ledaren för de boer, som kort förut
grundlagt en egen liten republik, Natalia, med
Pietermaritzburg som hufvudstad. Boerna där hjälpte
suluhöfdingen Panda till seger öfver hans broder
Dingaan (1840) och sökte förgäfves erhålla brittiskt
erkännande af sitt fullständiga oberoende. Då de
kort därpå sökte vinna holländskt skydd, lyckades
Kapkoloniens guvernör sir George Napier omsider förmå
hemlandets regering att tillåta brittiska truppers
sändande till Natal, där (april 1842) vid Durban
ett befäst läger upprättades och försvarades mot
angrepp från Natalboerna. Juli-aug. s. å. träffade den
brittiske befälhafvaren A. J. Cloete aftal med boerna
i Pietermaritzburg om erkännande af brittiska kronans
suveränitet; en stor del af boerna i Natal flyttade
emellertid öfver Drakensbergen inåt landet undan det
brittiska öfverväldet. Genom fördrag med suluhöfdingen
Panda (1843) förvärfvade Cloete åt brittiska kronan
Santa Lucia bay i Sululand. hvarigenom boerna gingo
miste om möjligheten att n. om Natal komma fram
till hamn vid hafvet, och maj 1844 förklarades Natal
utgöra en del af Kapkolonien under en vice-guvernör;
egen koloni blef det först 1856.

Engelska regeringens sydafrikanska politik gick
denna tid ut på att i möjligaste mån undvika
territoriell utvidgning med åtföljande ansvar. Man
ville i stället omge koloniområdet med en krans af
halffria infödingsstater, förbundna med brittiska
kronan genom vänskapsfördrag. 1834 slöts ett sådant
fördrag med griquahöfdingen Andries Waterboer (i
nuv. Griqualand West), 1843 ett med griquahöfdingen
Adam Kok och ett med den statskloke basutohöfdingen
Mosjesj (se Basutoland), 1844 ett fjärde med
kaffrerna i Pondoland. De ständiga kafferkrigen
nödgade regeringen att 1847 tillåta framflyttning af
det brittiska områdets gräns till Great Kei river
och att mellan denna flod och Keis Kamma upprätta
en militäriskt förvaltad gränsprovins Brittiska
Kaffraria (se Kaffraria). Snart nog visade sig
gränsstatspolitiken ohållbar, och motvilligt måste
brittiska kronan inblanda sig i de svåra konflikter,
som uppstått mellan infödingsstaterna och boernas
löst sammanslutna nybyggarsamhällen. Guvernören
sir Harry Smith proklamerade sålunda (febr. 1848)
brittisk suveränitet öfver samhällena mellan
floderna Oranje och Vaal. Det nya brittiska området,
Orange river sovereignty, omfattade utom en del
infödingsstater äfven boerrepubliken Winburg,
och öfver annektionen missnöjda boer, som fingo
hjälp från Pretorius n. om Vaal, besegrades af
Smith vid Boomplaats (29 aug. s. å.). Redan 1851
beslöt sig emellertid hemlandets regering för att
uppge Orange river sovereignty, Smith återkallades,
och 30 jan. 1854 utfärdades en proklamation om, att
brittiska kronan "afstod och öfvergaf allt herravälde
och all suveränitet öfver Orange-riverområdet". En
särskildt utsänd kommissarie, sir G. Russell Clerk,
afslöt med där boende boer 23
febr. s. å. Bloemfontein-konventionen, som
garanterade detta områdes oberoende mot att den nya
republiken förband sig att ej inom sitt område n. om
Oranjefloden tillåta slafveri eller slafhandel. Redan
två år tidigare, genom Sand river convention af
17 jan. 1852, hade fullt oberoende garanterats åt
"emigrantjordbrukarna bortom Vaalfloden", äfven i
detta fall mot förpliktelse för dem att ej tillåta
slafveri. Genom de båda konventionerna upphäfdes
brittiska kronans förbundsfördrag med färgade stammar
inom de nya republikernas områden. Boerna bortom Vaal
voro ännu en tid framåt söndrade i flera samhällen,
men 1855 valdes till "Sydafrikanska republikens"
president Marthinus Wessels Pretorius, efter hvilken
den s. å. anlagda blifvande hufvudstaden Pretoria
uppkallades ; Transvaal blef den nya republikens
vanligast använda namn. I Oranjefristaten rådde,
särskildt till följd af strider med det krigiska
basutofolket, så förvirrade förhållanden, att dess
folkråd 1858 formligen anhöll om återförening i union
eller förbund, "genom federation eller på annat sätt",
med Kapkolonien, hvilken anhållan dock af engelska
regeringen kortsynt afslogs.

Tanken på en sydafrikansk federation hade en energisk
förespråkare i koloniguvernören sir George Grey (se
d. o.), men rönte ihärdigt motstånd från moderlandets
regering. Dock nödgades denna under förhållandenas
tryck öfverge den stränga non-interventionspolitiken:
Mosjesj togs 1868 under brittiskt beskydd, och 1871,
året efter hans död, annekterades Basutoland och
förenades med Kapkolonien, sedan genom fördraget i
Aliwal North (12 febr. 1869) en för boerna förmånlig
reglering af gränsen mellan Oranjefristaten och
Basutoland åvägabragts. Presidenten Pretorius i
Transvaal proklamerade 1868 denna republiks utvidgning
till hafvet vid Delagoa bay, där portugiserna
tidtals haft ett faktori och engelsmännen 1823
af några infödingsstammar fått en kustremsa åt
sig upplåten utan att dock effektivt ockupera
den. Guvernören Wodehouse lät nu ett örlogsfartyg
där hissa brittisk flagg, men boerna öfverläto mot
löfte om handelsfrihet sina anspråk åt Portugal, och
engelska regeringen lät 1872 tvisten gå till skiljedom
af franska republikens president. Mac Mahon fällde
(24 juli 1875) sitt utslag till portugisernas förmån,
och 11 dec. s. å. ordnade ett transvaalsk-portugisiskt
fördrag boernas handelsfrihet i Lourenço Marquez
och stipulerade byggandet af Delagoajärnvägen från
denna hamn inåt Transvaal. Äfven på S:s västra kust
försatt brittiska regeringen de tillfällen till
landutvidgning, som erbjödos: tyska missionärer i
Damaraland och Namaqualand begärde 1868 brittiskt
skydd mot infödingarna, och preussiska regeringen
stödde deras önskan om dessa länders läggande under
brittiska kronan, men brittiska regeringen ville ej
gå längre än att ge tyska undersåtar där samma skydd
som den (genom utsändande af en kommissarie) gaf åt
brittiska. S:s välstånd började vid denna tid främjas
genom uppkomsten af metodisk strutsafvel i Kapkolonien
samt upptäckten af diamantfyndigheter (1871) på
gränsen mellan griquahöfdingen Waterboers område och
Oranjefristaten samt af guld (1869) i de transvaalska
distrikten Lydenburg och Zoutpansberg. Den omstridda
frågan om eganderätten till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0730.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free