- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1409-1410

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symbolistisk konst - Symbolum - Syme - Syme, John Thomas Irvine Boswell - Sümeg - Symershaffn - Symfili - Symfona - Symfoni - Symfonikantat - Symfoniker - Symfonisk - Symfonisk dikt - Symfys - Symfyseotomi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Symbolistisk konst har den riktning blifvit
kallad, som på 1880-talet ställde sig i opposition mot
det realistiska verklighetsafbildandet, en prosans
konst, och sökte stora poetiska idéer, mystik och
dröm. Konsten har alltid rört sig med symboler
(se Symbol) och kommer ständigt att göra det,
fast denna riktning – som har sin motsvarighet
inom diktningen från samma tid – snart förtunnades
och försvann.
G-g N.

Symbolum, lat. Se Symbol och Symboliska
böcker
.

Syme [simi], turk. Symbegi, turkisk ö n. v.
om Rhodos vid Mindre Asiens sydvästra kust, 69
kvkm., omkr. 9,000 grekiska inv. Stort svampfiske.

Syme, kallad Boswell-Syme [båseəl saim],
John Thomas Irvine Boswell né
Syme
, skotsk botanist, f. 1 dec. 1822 i
Edinburgh, d. 29 jan. 1888 i Balmuto, blef kurator
vid Botaniska sällskapet i Edinburgh 1850 och i
London 1851 samt föreläsare vid Charing cross
and Westminster hospital. Han utgaf 3:e uppl.
af J. E. Smiths planschverk ”English botany”
(1863–72) m. m.
C. Lmn.

Sümeg, stad. Se Somogy.

Symershaffn. Se Simrishamn.

Symfili (grek. symfilia, ömsesidig vänskap),
zool. Se Myrgäster, sp. 86.

Symfona (grek., medljudande), språkv. Se
Konsonant, sp. 818.

Symfoni (af grek. symfonia, samljud; it.
sinfonia), ett vanligen i sonatform (se Sonat) skrifvet,
större cykliskt verk för orkester. Arten utgör
den rena instrumentalmusikens höjdpunkt. Hos
forngrekerna betydde symfoni detsamma, som vi
kalla konsonans. På 1500-talet betydde det öfver
hufvud ett flerstämmigt instrumentalstycke och på
1600-talet dels en flerstämmig sångkomposition
(motett, t. ex. H. Schütz’ ”Symphoniæ sacræ”),
dels och oftare ett instrumentalstycke, som inledde
en opera eller ett oratorium. Symfoniens tidigare
historia är därför alldeles identisk med uvertyrens,
af hvilken man särskilde två arter: den
franska (Lullys), med två långsamma satser
omgifvande en hastig, och den italienska (A.
Scarlattis), med två hastiga satser omgifvande en
långsam. Från slutet af 1600-talet använde man
franska uvertyren som inledningssats till sviten (se
Svit), och inemot midten af 1700-talet infördes i
sviten den italienska (neapolitanska) uvertyren,
mellan hvars satser uppträdde danser eller fria
sångartade satser; när dessas antal nedbragts, var
klassiska symfoniens form. vunnen: 1) allegrosats
med mottema och genomföring, 2) långsam sats,
3) menuett, med trio, 4) final-allegro. Redan hos J.
Stamitz’ symfonier (se Stamitz 1 och
Mannheim-skolan) finner man sonatens gestalt
färdig, med inbegripandet af menuetten, som sedan
genom Haydn fick häfd och äfven ombildades till
det slutligen af Beethoven fulländade scherzot.
Haydn, föregången af Ph. Em. Bach, Sammartini
m. fl., emanciperade och riktade instrumentationen.
Härutinnan hade emellertid äfven Mozart en
betydande förtjänst, hvarjämte hans tre bästa symfonier
äro de första, som visa en bestämdare, individuellt
olikartad fysionomi. Denna individualitet är ännu
mera förhärskande hos Beethoven, hvars nio
symfonier äro ej blott det högsta i sitt slag, utan
tillika märkesstenar inom en världsprocess i smått,
en verklig mikrokosm, fylld af den mest sublima
skönhet och det mest universella, djupa och rika
själsinnehåll, som slutligen till och med gick
utöfver symfoniens instrumentala natur och tog
kören till hjälp (nionde symfonien, som gett upphof
till kör- l. odesymfonier l.
symfonikantater, sådana som Mendelssohns ”Lobgesang”,
Fél. Davids ”Le désert”, Berlioz’ ”Roméo
et Juliette” samt arbeten af Nicodé och Mahler).
Efter Beethoven har symfonien upplefvat en rik
efterblomstring under mästare sådana som Schubert,
Schumann, Spohr, Mendelssohn, Raff, Brahms,
Volkmann, Bruchner, Mahler, Cowen, Dvorák,
Rubinstein, Tjajkovskij, Saint-Saëns, Widor,
Sgambati, Gade, Carl Nielsen, Svendsen, Sibelius,
Berwald, Norman, Alfvén, Stenhammar m. fl. Därjämte
har med utgångspunkt i Beethovens musik af mera
målande slag (pastoralen) uppkommit en riktning,
programsymfoni (se Programmusik)
och dennas afläggare ensatsig symfonisk dikt
(se d. o.). Litt.: Brenet, ”Histoire de la
symphonie” (1882), S. Bagge, ”Die symphonie in
ihrer historischen entwickelung” (1883), och
Weingartner, ”Die symphonie nach Beethoven”
(2:a uppl. 1901).
A. L. (E. F–t.)

Symfonikantat, mus., ung. detsamma som
körsymfoni. Se Ode-symfoni och Symfoni.

Symfoniker [-ån-], symfonitonsättare.

Symfonisk [-ån-], som tillhör eller liknar
(påminner om) en symfoni.

Symfonisk dikt, mus., ett i regel ensatsigt
orkesterverk, som utförligt illustrerar en poetiserande
tankeföljd, ett litterärt ämne eller ett yttre
förlopp, en naturtilldragelse e. d., vare sig att
ämnet är uttryckt enbart genom tonverkets titel
eller finnes detaljeradt angifvet i bilagd förklarande
text. Se Programmusik samt Liszt, sp.
771–772, och Strauss, Richard. Närmast
dessa två som utbildare af arten symfonisk dikt
kommer Saint-Saëns; andra tonsättare, som odlat
den, äro César Franck, Smetana, Weingartner, i
Sverige Hallén m. fl. Jfr Symfoni.
E. F-t.

Symfys (grek. symfysis, eg. sammanväxning;
förening), anat., urspr. namn på hvarje förening
mellan djurkroppens ben, men numera vanligen
benämning blott på det slags benförening, som
eger rum medelst brosk. En sådan kallas uttrycksfullare
synkondros (af kondros, brosk). Sådana
föreningar medge en viss minimal rörlighet mellan
benen, men äro mycket fastare och stelare än
ledgångar. Flera symfyser finnas i människokroppen,
t. ex. mellan de flesta ryggkotornas kroppar,
mellan båda höftbenen i deras främre midtlinjer
m. fl.; det är den sistnämnda, som företrädesvis
kallas symfys (syfmphysis pubis), på svenska
blygdfogen.
G. v. D.*

Symfyseotomi (af grek. symfysis, blygdfogen,
och tome, snitt), obstetr., en förlossningsoperation
å människa, hvarvid vid vissa former af trångt
bäcken (se Bäcken och Bäckenförträngning)
blygdfogen (symphysis pubis) genomskäres
och fostrets utdragning naturliga vägen genom den
sålunda klaffande bäckenkanalen möjliggöres. Den
utfördes första gången på lefvande af Sigault 1777
i Paris. Sedan slutet af 1800-talet existerar en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0759.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free