- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1411-1412

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Symfyseotomi - Symmachus, Quintus Aurelius - Symmachus - Symmaki - Symmer, Robert - Symmers hypotes - Symmetri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

annan form af bäckenklyfning, bäckensnitt,
pe1viotomi, bestående däri, att snittet genom
bäckenringen lägges på sidan om blygdfogen, genom ena
sidans blygdben (os pubis). Denna operation benämnes
pubiotomi (af lat. pubes, blygd, och tome,
snitt) l. hebosteotomi (af grek. hebe, blygd, och
osteon, ben). Den första operationen af dylikt slag
med lycklig utgång gjordes af Pinard 1892. också i
Paris. De bäckenutvidgande förlossningsoperationerna
ha periodvis haft varma anhängare och utöfvats i rätt
stor utsträckning. På grund af de faror, som de visat
sig medföra för kvinnans mjukdelar och för bäckenets
statik, ha de dock aldrig vunnit allmän spridning. Det
under de sista årtiondena alltmer ökade förtroendet
för kejsarsnittet (se d. o.) och de vackra resultat
detta gett ha också väsentligt inskränkt behofvet af
symfyseotomi eller pubiotomi. I vårt land ha dessa
senare operationer utförts endast enstaka gånger.
Bvn.

Symmachus, Quintus Aurelius, omkr. 345-410
e. Kr. romersk talare, en af det hedniska partiets
sista och mest lysande förkämpar, tillhörde en af det
senare romerska kejsardömets förnämaste familjer och
var själf son af en stadsprefekt i Rom. Han erhöll
sin uppfostran i Gallien samt var 373 prokonsul i
Afrika och 391 konsul. På grund af sin stora rikedom,
sin ädla karaktär och de höga ämbeten han beklädde
(han var bl. a. äfven pontifex) blef S. den hedniska
senatens målsman emot de kristne kejsarna vid deras
angrepp på Roms gamla statsreligion. Af Gratianus
blef han landsförvisad för sin opposition mot
borttagandet af segergudinnans bild och altare från
senatshuset. Valentinianus II lät honom återvända och
gjorde honom till stadsprefekt 384. S. skref då sitt
bekanta bref till kejsaren om återställandet af ofvan
nämnda helgedomar, hvilket föranledde notskrifter
från Ambrosius af Milano och, i poetisk form, från
Prudentius. Af hans tal finnas 9 fragment. Dessutom
eger man en af hans son i 10 böcker gjord samling af
hans bref och ämbetsskrifvelser, af hvilka de förra
till formen nära efterbilda Plinius d. y:s arbeten. En
kritisk uppl. af S:s skrifter, först publicerade
af Angelo Mai (1815 och 1825), utgafs af Seeck i
"Monumenta Germanise historica" (1883). J. C.

Symmachus, påfve 498-514, bördig från Sardinien,
blef icke enhälligt vald, utan erhöll till medtäflare
en af ett starkt bysantinskt parti uppsatt motpåfve,
Laurentius. På en synod, som S. med anledning häraf
höll i Peterskyrkan i Rom 499, fattades viktiga
beslut om påfvevalen. På den s. k. palmsynoden,
som 501 samlades i Peterskyrkan för stridens
utjämnande, fattades det viktiga beslutet, att
ingen makt utom Gud kunde döma en påfve. Själfva
tvistefrågan afgjordes dock ej förrän 505 eller
506, då kejsar Teoderik tvang Laurentius’ parti
att utrymma de kyrkor, som det tagit i besittning.
(Hj. H-t.)

Symmaki (grek. symmachia, vapenförbund, af syn,
tillsammans, och mache, strid) kallades hos
forntidens greker en sammanslutning af flera
stater till gemensamt försvar eller gemensamt
krigsföretag. Den mäktigaste af de i symmakien
deltagande staterna innehade därvid hegemonien (se
d. o.), ledningen af krigsangelägenheterna,
stundom äfven förvaltningen af de för kriget
afsätta penningmedlen och öfver hufvud stort
inflytande på förbundets utrikespolitik. Ett
slags symmaki var redan i den heroiska tiden de
grekiske furstarnas och staternas sammanslutning
under Agamemnons öfverbefäl för utförande af
kriget mot Troja och Argonauternas härnadståg
till Kolchis. Den äldsta betydande symmakien
i den historiska tiden var den peloponnesiska,
inom hvilken ledningen tillhörde Argos, tills det
under senare delen af 6:e årh. f. Kr. undanträngdes
af Sparta. Under perserkrigen, då Sparta trädde
i spetsen för det samfällda nationalförsvaret,
utsträcktes dess symmaki äfven till öfriga delar
af Grekland. Men då kriget mot perserna till stor
del måste utkämpas till sjöss och Sparta på detta
område icke kunde mäta sig med Aten, blef följden,
att en stor del af öarna och sjöstäderna, hvilka
dessutom voro missnöjda med spartanernas öfvermodiga
uppträdande, öfvergaf Spartas vapenförbund och
anslöt sig till Aten (omkr. 477 f. Kr.). Genom en
vintern 446-445 f. Kr. af slutad fred erkände Aten
och Sparta hvarandra som hufvudmakter inom hvar
sin symmaki. Rivalitetsförhållandet mellan de båda
hufvudstaterna ledde till utbrottet af Peloponnesiska
kriget, och detta medförde 404 f. Kr. krossandet af
Atens makt samt upplösning af dess symmaki. Omkr. 377
f. Kr. kunde likväl Aten upprätta en ny symmaki,
hvilken t. o. m. Sparta omsider nödgades erkänna. En
ny farlig medtäflare fick Sparta i Tebe, hvilket
sedan längre tid tillbaka varit den ledande bland
Beotiens städer och under Epameinondas’ snillrika
ledning utsträckte sitt vapenförbund öfver en stor
del af det öfriga Grekland. Men äfven Tebe såg sig
kort efter Epameinondas’ död åter inskränkt till
Beotien. Dåmera fanns ingen grekisk stat, som egde
inflytande nog för att kring sig samla de öfriga till
gemensamt af värjande af utifrån hotande faror. De
under Greklands sista frihetsstrider mot macedonerna
och romarna verksamma etoliska och akaiska förbunden
(se Etoler och Akéer) voro till hela sin
inrättning väsentligen olika de äldre
symmakierna.
A. M. A.

Symmer [si’me], Robert, engelsk fysiker
(födelseår obekant), d. 1763, blef 1753 medlem af
Royal society i London. Han författade fyra afhandlingar
om elektricitet, tryckta i ”Philosophical
transactions” 1759. I dessa härleder han
oberoende af Dufay (se d. o. och Elektricitet,
sp. 202) den s. k. dualistiska teorien (se d. o.)
för elektriciteten. S. använde dubbla silkesstrumpor,
hvita under, svarta ofvanpå. Då han en
kväll drog af dessa senare, såg han i mörkret
elektriska gnistor slå öfver mellan dem och de
hvita strumporna. Dessa drogo de svarta till sig,
men stötte hvarandra bort, liksom de svarta stötte
hvarandra bort. Drogos en svart och en hvit
strumpa samtidigt af foten, så voro de tillsammans
oelektriska. I en oelektrisk kropp finnas
därför enligt S. lika mängder af de båda
elektricitetssorterna. Elektrisering beror på ett
åtskiljande af den ena sorten från den andra.
S. A-s.

Symmers hypotes l. teori [si’mos]. Se
Elektricitet, sp. 202, och Symmer.

Symmetri (grek. symmetria) kallas den yttre
överensstämmelsen mellan olika delar af ett helt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:59 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0760.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free