- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1457-1458

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synvillor - Synvinkel - Synzoisk - Synål - Syon - Syperb - Syphilom - Syr - Syra - Syra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trast se Efterbild. Jfr Hallucination,
Illusion
och Pseudoskopiska företeelser.
J. E. J-n.

Synvinkel, fys. När ögat är riktadt på ett
aflägset föremål och tydligt ser detsamma, skära de
ljusstrålar, som utgå från två punkter på föremålet,
hvilka som helst, följaktligen äfven de, som utgå
från föremålets ändpunkter, hvarandra i en punkt
inuti ögat, den s. k. korsningspunkten, och bilda
med hvarandra en vinkel, som kallas synvinkel. Efter
korsningen träffa strålarna näthinnan, och det är
tydligt, att i den bild af föremålet, som uppkommer
på denna hinna, afståndet mellan de bägge punkterna
beror endast af synvinkeln, emedan korsningspunktens
afstånd från näthinnan alltid är detsamma. Men af
näthinnebildens storlek bedöma vi den storlek, under
hvilken det yttre föremålet presenterar sig för ögat,
eller hvad man kallar kroppens skenbara storlek. Denna
bestämmes följaktligen af synvinkeln. Om en kropps
absoluta dimensioner, t. ex. dess verkliga längd,
kan synsinnet däremot icke ge oss någon direkt
kunskap. Det är endast kroppens skenbara storlek,
bedömd af synvinkeln mellan dess yttersta punkter,
som vi med ögat uppfatta. Denna beror visserligen
i sin ordning af kroppens absoluta storlek, men
äfven af dess afstånd från ögat, så att ett och
samma föremål har större skenbar storlek, eller,
hvilket är detsamma, ses under en större synvinkel,
ju närmare det ligger ögat. Utan kännedom af dess
afstånd kunna vi således ej med blotta ögonen afgöra en
kropps dimensioner. I det dagliga lifvet tro vi oss
visserligen ega en sådan förmåga. Detta kommer sig
emellertid däraf, att vi i allmänhet göra oss ett
något så när riktigt begrepp om afståndet. Redan
på afstånd kunna vi afgöra, om den person vi möta
på vägen är lång eller liten till växten. Men att
detta h. o. h. är beroende däraf, att vi genom de
mellanliggande föremålen, t. ex. husraderna vid
en gata, träd, gärdsgårdar, byggnader m. m. invid
landsvägen, hvilkas ungefärliga storlek vi känna,
bilda oss ett omdöme om afståndet, framgår däraf att,
om vi få se en person eller ett föremål under mera
ovanliga yttre omständigheter, såsom förhållandet
är t. ex. då vi betrakta en arbetare sysselsatt högt
uppe på ett kyrktorn eller en luftballong sväfvande
högt uppe i skyn, vi icke äro i stånd att ens
tillnärmelsevis bestämma det observerade föremålets
storlek. Äfven seendet med bägge ögonen bidrar att
ge oss en ungefärlig föreställning om ett föremåls
afstånd, i synnerhet då detta afstånd är litet. När
ett föremål aflägsnas från ögat, blir den synvinkel,
hvarunder det ses, allt mindre, och när denna vinkel
uppnått en nedre gräns, hvilken dock är beroende af
föremålets belysning, färg och form, upphör detsamma
att vara synligt. (Jfr Öga.) R. R.*

Synzoisk (af grek. syn, med, och zoon, djur),
bot. Se Spridningsanordning.

Synål, tekn. Se Nål 1.

Syon [såYen]. Se Sion, kloster.

Syperb. Se Superb.

Syphilom [-lam] l. Syfilom, med. Se Gumma och Syfilis.

Syr, nord. myt., ett af gudinnan Frejas binamn.

Syra, bot. Se Rumex.

Syra, kem., i allmänhet en vätehaltig förening, som
kan utbyta väte mot positiva radikaler och därvid ger
salter. I kemiens barndom kallade man alla ämnen med
sur smak syror och trodde, att deras sura egenskaper
berodde på en i alla syror förekommande gemensam
"sur princip" eller en hypotetisk "ursyra". Under
det flogistiska tidehvarfvet ansåg man syrorna
som svafvel eller fosfor, som blifvit beröfvade
flogiston. Sedan Scheele och Priestley upptäckt syret
och Lavoisier funnit, att många syror innehålla
detta grundämne, slöt den sistnämnde af analogi,
att alla syror innehålla syre, som därför ock erhöll
namnet oxygenium (se Syre). Gay-Lussac visade dock,
att hvarken saltsyra, blåsyra eller jodvätesyra
innehåller syre. Davy uttalade redan 1815 det
påståendet, att icke syre, utan väte är syrornas
mest karakteristiska beståndsdel, och denna åsikt
utbildades af Dulong. Dessa riktiga åsikter blefvo
emellertid icke allmänt antagna förr än långt senare,
ty Lavoisiers och Berzelius’ uppfattning af syrornas,
basernas och salternas natur var ännu efter midten af
1800-talet den gällande. Enligt Lavoisier äro syrets
föreningar af två slag: syror (acider) och baser
(oxider). Salter uppstå, såsom redan Rouelle närmare
preciserat, genom syrors och basers neutralisering
eller förening. När Berzelius och Hisinger 1803
utförde sina epokgörande undersökningar öfver den
elektriska strömmens inverkan på salter, funno de,
att alkalisalter af strömmen delas på det sätt, att
vid negativa polen afskiljes ett alkali eller en
bas och vid den positiva en syra. Det låg då nära
till hands att antaga, att den elektriska strömmen
sönderdelar saltet i dess bägge komponenter syra
och bas. Både syntes och analys tycktes tala för en
sådan uppfattning. Emellertid var denna åsikt icke
grundad på en riktig tolkning af elektrolysen, ty
syran och basen, som bildas vid salters sönderdelning
af den elektriska strömmen, äro icke primära, utan
sekundära produkter af elektrolysen, uppkomna genom
inverkan af lösningsmedlet, vattnet, på de primära
produkterna. Vid elektrolys af ett salt delas nämligen
saltet i en positiv radikal, vanligen en metall,
och en negativ radikal, resten af saltet. Den af
Davy antydda och af Dulong utvecklade åsikten
om syrors och salters natur erhöll ett viktigt
stöd genom Liebigs undersökningar 1838 öfver de
organiska syrornas mättningsförhållanden. Genom dessa
undersökningar blef det klart, att alla verkliga syror
äro väteföreningar, och att saltbildningen beror
därpå, att vätet i en syra ersättes af en positiv
radikal. Sedan begreppet molekyl blifvit infördt
i kemien, blef den äldre uppfattningen af syrors,
salters och eterarters natur alldeles ohållbar, emedan
den nödgade till fördubbling af flyktiga enbasiska
syrors och deras eterarters molekylarvikter, sådana
de framgå af gastätheterna. Den nyare uppfattningen
af syror medför stor enkelhet och nödgar icke till
antagandet, att vätesyrorna och deras salter äro
af väsentligen annan art än syresyrorna och deras
salter. Tvärtom, koksaltet, NaCl, blir typen för
alla salter och klorvätet, HCl, för alla syror. Det
i alla verkliga syror förekommande vätet är förenadt
med saltbildare i vätesyror, med syre i syresyror,
med svafvel i svaflor samt med kväfve i isocyansyra,
CONH, och i imider i allmänhet. Flera syror

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:34:22 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0783.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free