Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sågning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltså ett bredt skär och förslösar mycket
material. Mindre klingor, upp till 1,6 m. i
diameter, ha solida tänder, utstansade vid
omkretsen, större klingor åter, upp till 2
m., ha lösa tänder (f, g, fig. 1), hvarigenom
skärpningen underlättas och skifvans storlek
blir oförändrad. Tandhastigheten uppgår till 50
à 60 m. pr min. Fig. 5 visar en cirkelklyfsåg
med själfmatning (Bolinders). Cirkelsågen används
stundom för utskärning af spår till tappar, spontning
m. m., hvarvid klingan inställes något snedt mot
rotationsaxeln, så att den under arbetet svajar åt
båda hållen (eng. drunken saw). Hos spiralsågen, som
används för utsågning af laxstjärtformade tappar
(sinkning), bildar tandlinjen en skrufgänga. Sfäriska
cirkelsågar ha klingan formad till en sfärisk
kalott och användas till kantning af bottnar till
laggkärl. — Bandsågen uppfanns 1808 af W. Newberry
i England. Af brist på lämpligt material till den
tunna, böjliga klingan kom dock uppfinningen ej
till någon praktisk användning förrän omkr. 50 år
därefter, då fransmannen Perin utställde en bandsåg
på världsutställningen i Paris 1855. Att man då var
i stånd att af stål tillverka en sågklinga nog tunn, smidig
och böjlig att kunna spännas mellan två hjul, därför
hade man helt säkert att tacka det af kejsarinnan
Eugénie införda modet att bära krinoliner, hvilkas
elastiska, tunna band visade sig vara ett utmärkt
material till bandsågar. Maskinens öfre ledhjul
(fig. 6) bör vara elastiskt upphängdt, så att
klingan blir lagom hårdt spänd, antingen genom
fjädrar eller vikter, hvarjämte hjulen böra vara
beklädda med ett mjukt ämne, såsom läder eller
kautschuk. För sågning af skefva ytor (skeppsvirke
m. m.) göres antingen bordet vridbart under gången
eller kan stativet med sågklingan vridas och bordet
förbli i hvila. Styrrullar af stål äro anordnade
vid klingans rygg för att motverka trycket under
sågningen. Flerbladiga bandsågar för sågning af
stockar till plankor och bräder försöktes i England
(W. Exall 1866), men försöken misslyckades. I Amerika
har bandsågen vunnit stor
användning som stocksåg, hufvudsakligen för gröfre
dimensioner, hvarvid blott ett skär i sänder
göres. Stocken passerar sågen med så stor hastighet
(1,2 m. i sek.), att virkesproduktionen blir lika
stor som i ramsågen. Tandhastigheten är omkr. 25 m. i
min. För sågbladets formande till ett ändlöst band
hoplöddes förr ändarna med slaglod, som dock snart
åter brast. Numera används med bättre resultat
elektrisk eller autogen svetsning eller också
utvalsas bandet af ett ringformigt ämne. Bandsågen
har stor användning inom möbel-, modell-, vagn- och
hjultillverkning m. fl. träindustrier. Den sällan
använda termen bladsåg afser en såganordning
med fram- och återgående klinga. — Fanersågar
utgöras antingen af stora cirkelsågar eller af
ramsågar med liggande ram. De förra bestå af en
stor gjutjärnsskifva, vid hvars omkrets äro fästa
sågsegment, försedda med små, fina tänder, slipade
ytterst tunna. Dessa cirkelsågar ha ofta en diam. af
4 à 5 m. samt kunna utskära 18 faner af ett 25
mm. tjockt material. De horisontala fanersågarna
äro billigare, kunna skära ända till 10 faner pr
cm., men skära långsammare. Dekupirsågar (löfsågar,
konträrsågar) ha ganska tunnt och smalt blad, hvilket
vid sin öfre ända är fäst vid en fjäder och vid sin
nedre ända erhåller en upp- och nedgående rörelse
genom en trampa. Bland öfriga specialsågar må nämnas
kedje- l. länksågen, använd för utsågning af tapphål
m. m. eller för kirurgiska ändamål, samt cylinder-
l. kronsågen i form af ett rör af stålplåt, i ena
ändan försedt med tänder. Sågar skärpas numera allmänt
genom slipning med smärgelskifvor i st. f. filning
med s. k. sågfilar. — Sågning af metaller sker
hufvudsakligen blott med cirkelsågar och smärre ram-
eller bågsågar. De förra äro antingen varmsågar
för afsågning af valsade föremål (stänger, skenor,
plåt m. m.) i varmt tillstånd, eller kallsågar
(metallen i kallt tillstånd, långsam gång, ett
slags fräsning). De små bågsågarna användas för
afsågning af arbetsstycken till bestämda längder. —
De för sågning af sten använda ramsågarna sakna
tänder på det af koppar- eller stålplåt framställda
bladet. Skärningen åstadkommes genom något hårdt
pulver af kvarts, gjutjärn, smärgel, diamant etc.,
som under vattenbegjutning föres fram och tillbaka
af sågbladet. Ramen är upphängd och har motvikter,
så att bladens tryck mot skärets botten blir
lagom stort. De användas mest för sandsten. Äfven
cirkelsågar, försedda med vid omkretsen fastsatta,
mejselartade tänder, användas för sand- och kalksten
(jfr Stenbearbetning, sp. 1203). Man har
sökt ersätta stålmejslarna med diamanter af en
jämförelsevis billig, till färgen svart art, hvilka
fästas så, att hvarannan skär på högra och hvarannan
på vänstra sidan i skäret. Dessa s. k. diamantsågar
ha dock numera kommit ur bruk och torde ha sin enda
användning i form af cylindersågar (kronborrar) för
borrning i bergarter. I st. f. bandsågen används den
af P. Gay uppfunna linsågen, bestående af en ändlös,
spänd lina af 3 sammansnodda ståltrådar. Med tillhjälp
af sand och vatten utskär den med 4 m. i sekunden
löpande linan ett smalt (omkr. 5 mm.) spår i stenen
(sandsten eller marmor).
 |
| Fig. 6. Bandsåg med vertikal matning. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
