Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sågning - Sågram - Sågskura - Sågskär - Sågspån - Sågsteklar - Sågtång - Sågtång - Sågutfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omtalas i historien. Bland inristningarna
i äldre egyptiska och assyriska monument
igenkännes lätt ett verktyg af samma form som
våra s. k. fuxsvanssågar. De gamle grekerna och
romarna använde spända handsågar med ramställning
samt med tänderna riktade utåt, till skillnad från
t. ex. kineserna, som än i dag arbeta med handsågen
genom dragning inåt och ospändt sågblad. De första
maskindrifna sågarna synas ha sitt ursprung i
Tyskland, hvarest redan 1322 en sådan lär funnits
i Augsburg. En dylik omtalas 1427 i Breslau,
1490 i Erfurt, 1530 i Norge, 1545 i Holstein,
1555 i Frankrike (Lyon) och 1575 i Regensburg, alla
drifna med vattenkraft. I Holland byggdes det första
sågverket för vindkraft 1592 af Uitgeest. Sverige
fick sitt första, vattendrifna sågverk 1653 och
England 1767.
G. S—n.
Sågram, skogsh. Se Sågning och Sågverk.
Sågskura, her. Se Sköld, sp. 1362.
Sågskär, skogsh., den öppning, som bildas vid
sågning. Skärets bredd är beroende af bladets tjocklek
och sågtändernas större eller mindre vikning. Då
tänderna äro omväxlande vikta åt ena och andra sidan,
uppstår vid sågningen en oscillering i bladet, hvilken
medför, att sågskäret blir något större än vikningen.
W. E—n.
Sågspån, skogsh., affallsprodukt vid
sågning. Spånkvantiteten är beroende af
sågbladens tjocklek och vikning. Den beräknas
vid vanlig sågning till 12 proc. Spånen
används som bränsle samt till isoleringsmedel,
t. ex. till golffyllning, täckningsmedel å
kolmilor, ishögar o. d. Jfr Sågverk, sp. 34.
W. E—n.
Sågsteklar l. Bladsteklar, Tenthredinidæ, zool., en
till gruppen växtsteklar (se d. o.) hörande familj af
steklarnas ordning bland insekterna. Namnet sågsteklar
syftar på ett egendomligt slags kort äggläggningsrör,
som honorna bära i en insänkning på undre sidan
af bakkroppens spets och hvars båda sidohälfter i
undre kanten äro försedda med sågtänder. Med detta
redskap skära honorna skåror i de blad eller knoppar,
i hvilka de sedermera anbringa sina ägg. Sågsteklarna
äro med få undantag medelstora (omkr. 10 mm.) insekter
med bredt hufvud, tämligen bred, nedplattad kropp
och mjukt kroppshölje. Antennerna äro raka,
men växlande i form, än långa och trådlika,
än kortare och försedda med klubba i spetsen, än
åter kamtandade. Dessa steklar äro tröga flygare,
som merendels träffas stillasittande på blad eller
blommor, i synnerhet på umbellatflockar, där de
öfverfalla och förtära smärre insekter, omväxlande
med att de lifnära sig af honung. Partenogenetisk
fortplantning (se d. o., sp. 941—942) är känd hos
många sågsteklar. Hos somliga ge de obefruktade
äggen upphof till båda könen, hos andra till blott
honor, hos ännu andra till uteslutande hannar. Detta
senare tycks t. ex. vara fallet med Nematus (Pteronus)
ribesii, stora krusbärsstekeln (se d. o.). — Larverna,
vanligen kallade "löfmaskar", lefva oftast fritt på
bladen, stundom i stora sällskap, och likna mycket
små fjärilslarver. Olikt öfriga stekellarver äro de
lifligt färgade och utrustade såväl med 3 par korta
bröstfötter som med ett antal bukfotpar liknande
fjärilslarvernas, men talrikare än hos dessa. I
stället för fjärilslarvernas vanligen 6 små punktögon ha löfmaskarna
på hvardera sidan om hufvudet blott ett enda stort
punktöga. Oroade, pläga flera af dem rulla ihop sin
kropp i en platt spiral, medan andra slå omkring sig
med vare sig främre eller bakre kroppsändan för att
afvärja ett befaradt angrepp. Spinnarsteklarnas larver
afvika genom saknaden af bukfötter. De lefva oftast
i stora sällskap inom en gemensam spånad på grenarna
af barr- och löfträd. Andra sågstekellarver lefva
i inre växtdelar, såsom i frukter, i unga skott,
i galläpplen eller i grässtrån. Många äro svåra
skadedjur på såväl barr- som löfträd och buskar. Som
exempel kunna nämnas tallspinnarstekeln (Lyda
stellata) och granspinnarstekeln (Lyda abietis),
båda skadliga för barrskogen; päronspinnarstekeln
(Neurotoma flaviventris), hvars larver lefva
i stora kolonier inom ett kring grenarna
spunnet hölje på päron- och plommonträd samt
slånbuskar; plommonstekeln (Hoplocampa minuta),
hvars larv lefver af de omogna plommonens kärna;
äppelstekeln (Hoplocampa testudinea), hvars larv
lefver i äppelkart; jordgubbsstekeln (Blennocampa
geniculata), hvars larver förtära jordgubbsplantornas
blad; rosenskottsstekeln (Ardis bipunctata), hvars
larv lefver i unga rosenskott. Se vidare Barrsteklar
(Lophyrus), Fruktbladsstekeln, Hallonstekeln,
Krusbärsstekeln och Rapsstekeln samt illustrationen
till art. Gallbildningar; jfr äfven Landtbrukets
skadeinsekter, pl. II fig. 13. — Familjen omfattar
bortåt 3,000 kända arter, af hvilka flera hundra
svenska, som fördelas på flera underfamiljer. De
största arterna (ända till 28 mm.) tillhöra det genom
sin klumpiga kroppsbyggnad och sina klubblika antenner
utmärkta släktet Cimbex (se fig.). Deras stora
(ända till 30 mm.), vanligen ljust bladgröna
larver lefva på björk och andra löfträd. En af de
vanligaste af alla sågsteklar är den på flera slags
buskar förekommande Tenthredo (Perincura) scalaris,
omkr. 10 mm. lång, ljusgrön med svarta teckningar,
mörkt metallglänsande äro de flesta arterna af
släktet Arge (Hylotoma). — Spinnarsteklarna
(Lyda), som afvika såväl genom sina mångledade
antenner som genom den ofvan angifna beskaffenheten
af sina larver, anses af flera nyare författare
böra föras till en särskild familj, Lydidæ.
G. A—z.
 |
| Björkbladsstekel (Cimbex femorata). T. h. hanne, t. v. larv. (2/3 nat. storl.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
