Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sår - Sårades vård i fält - Såramål - Sårbrand - Sårkork - Sårläka - Sårläkande medel - Sårläkning - Sås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bukkaviteten, utskära såret och förena den genom
operationen uppkomna luckan. Äfven kräfta kan på detta
sätt aflägsnas från magsäck och tarmar, och fall
finnas, där en sådan operation afvändt en eljest
viss och kvalfull död. — Om liggsår och skrubbsår
se dessa ord. Jfr Sårläkande medel och Sårläkning.
Rsr. (J. Å.)
Sårades vård i fält. Se Sjukvård, sp. 725 ff.
Såramål, jur., i äldre svenska lagar benämning på
mål ang. misshandel af ringare art, då blodvite
uppkom. Östgötalagen t. ex. innehåller en dråpabalk,
en balk om vådamål och en om "såramål". Den äldre
Västgötalagen har en balk om dråp, en om sår med
vilja, en om sår af våda etc. I åtskilliga af de
gamla lagarna säges, att "den som gifvit annan
hufvudsår eller hvarjehanda sår, det ledet är,
som man må död af få", skulle betraktas såsom
dråpare, om den misshandlade aflede inom natt och
år, men eljest icke. Ännu i 1723 års lagförslag
bibehölls en "såramålsbalk", hvilken jämte
öfriga kriminella balkar emellertid i 1734 års
lag sammanfördes till en Missgärningsbalk.
V. A—t.
Sårbrand, Sårdifteri, dets. som hospitalsbrand (se
d. o.).
Sårkork, bot. Se Kork.
Sårläka, det svenska namnet på Sanicula (se d. o.).
Sårläkande medel, farm. med., en föråldrad beteckning
för en del läkemedel, som i gamla tider användes
vid behandling af sår och yttre skador (kontusioner)
och som ansågos befordra sårläkning (se d. o.). De
äro i allmänhet mer eller mindre retande medel samt
tillika sårrenande och antiseptiska. Betydelsen
af sistnämnda faktor insågs naturligtvis ej i
äldre tider, då mikroorganismernas betydelse för
sårläkning och sjukdom var okänd; men på grund
af empirisk erfarenhet hade man dock ej sällan
kommit att vid sårbehandling använda medel, som ha
antiseptisk verkan. Som exempel på dylika sårläkande
medel kan nämnas sårbalsam (balsamum traumaticum),
äfven kallad kommendörsbalsam (bals. commendatoris;
se art. Balsam), upptagen i betydligt förenklad form i
Sv. farmakopén under namnet Tinctura benzoës composita
och nyttjad vid behandling af slappa sår, hudlösheter,
kontusioner, frost- och brännskador äfvensom invärtes
vid vissa lungåkommor. Den innehåller bensoeharts,
perubalsam och aloe, lösta i koncentrerad sprit. Ett
annat exempel lämnar Arnica-blom, Flos Arnicæ,
som i form af tinktur eller infusion förr användes
mot allehanda yttre skador och benämndes panacea
lapsorum (se Arnica). Vidare kan nämnas det
utvärtes till kompresser på färska skador använda
Aqua l. Mixtura vulneraria acida, surt sårvatten,
äfven kalladt Thedens’ sår- l. skottvatten, Thedens’
"arquebusade", en blandning af 1 d. svafvelsyra, 6
dlr ättika, 3 dlr utspädd sprit och 1—2 dlr honung —
i viss mån ett motstycke till vår farmakopés sura
aromatiska droppar, tinctura aromatica acida,
förr äfven benämnda elixir vitrioli Mynsichti,
hvilka droppar emellertid numera pläga ges endast
invärtes i slemmig vätska vid magrubbningar, vid
åkommor förbundna med
blödningar o. d. samt som smakförbättrande
medel. Slutligen må anföras det förr hos oss
officinella preparatet Spiritus Rosmarini compositus,
som i franska farmakopén kallas "alcoolat vulnéraire",
i den italienska "spirito vulnerario" och som hos oss
bereddes genom destillation af rosmarin, millefolium
och timjan med utspädd sprit samt användes utvärtes,
förr antagligen till sårbehandling, senare till
afledande ingnidningar mot nervsmärtor o. d. I gamla
tider har en hel del salfvor och plåster med lenande
eller retande beståndsdelar användts som sårläkande
medel.
C. G. S.
Sårläkning, med., den process, genom hvilken en
väfnadsförlust, som uppkommit genom yttre skada
eller genom sjukliga förändringar, ersättes med
nybildad väfnad. Vid sårläkningen är det fråga
om den form af väfnadsnybildning, som benämnes
patologisk regeneration (se Regeneration 2). I
hvilken grad ett återbildande sker af de väfnader,
som blifvit förstörda, är framför allt beroende på
regenerationsförmågan hos den enskilda väfnaden. Då
likväl denna förmåga är i stort sedt ringa hos
andra väfnader än bindväf, blodkärl samt ytepitel,
kommer den vid sårläkningen nybildade väfnaden att
nästan utan undantag utgöras af de tre nyssnämnda
väfnaderna. Man kan därför säga, att vid sårläkningen
en kärlhaltig bindväf ersätter den förefintliga
substansförlusten. Denna bindväf är i början lucker
och finfibrillär samt mera cellrik än normal
bindväf; blodkärlen i densamma äro tunnväggiga
samt talrika. I samma mån som läkningsprocessen
fortskrider, blir bindväfven mera fast och
groffibrillär samt cellfattigare, hvarjämte en stor
del af de tunnväggiga blodkärlen går under, så att
slutligen en mycket cellfattig, nästan kärllös,
groffibrillär bindväf utfyller substansförlusten. I
detta utvecklingsstadium kallas den nybildade väfnaden
ärrväf; den är å yttre och inre kroppsytan beklädd
med nybildadt epitel. Ett läkt sår visar sig å
kroppsytorna som ett ärr, hvilken bildning alltså
representerar slutresultatet af en sårläkning.
G. H.
Sås (af fr. sauce, af lat. salsa, saltlake),
kokk., tillsats till en maträtt för att ge denna
behagligare smak. Redan antiken kände, som man kan
se hos Petronius m. fl., väl till konsten att genom
såser till mångfald bryta smakens enahanda: ja,
kineserna ha sedan urminnes tid vetat att tillaga en
hel del efter västerländsk smak ganska egendomliga
såser. Nu för tiden är beredandet af lämplig sås,
hvars dygd är att förhöja, ej att fördölja smaken
af ett födoämne, en skicklig kocks eller kokerskas
ej oviktigaste färdighet. Den franska kokkonsten
har satt såsberedning fullständigt i ett system,
hvaraf här endast hufvuddragen kunna anges. Man
har först "de stora såserna", utan hvilka den finare
matlagningen ej kan reda sig och som ingå i en hel del
af "de mindre" eller, som man skulle kunna kalla dem,
"specialsåserna". De stora såserna äro hufvudsakligen:
béchamel, hvit sås med grädde, af sönderkokt siladt
kalfkött, mjöl, lök, morötter, champinjoner, "bukett",
buljong, grädde, salt, peppar; vidare espagnole,
spansk eller brun sås, där sönderkokt siladt oxkött
är hufvudbeståndsdelen; slutligen velouté, ljus sås,
af kalf, höns, med salt, socker, kryddor och buljong
o. s. v. Bland de mindre såserna (sauces de ménage),
som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
