Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 57-58 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säckfjärilar - Säckkaviar - Säckknut - Säckkräftor - Säckpipa - Säckspindlar - Säckspinnare - Säcksvampar - Säckväf - Säd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mynning vid någon växtdel och förpuppa sig
därinom. Larvhylsan är i allmänhet långsträckt. De
på dess utsida fästa stråna och bladbitarna äro
än ordnade i säckens längdriktning, än äro de
tvärställda. I södra Europa finns en art, Psyche
helix, som formar sin hylsa som ett litet snäckskal
och utvändigt bekläder den med sand. Från tropiska
länder äro flera arter kända, som tillverka dylika
spiralvridna hylsor af så förvånande likhet med
snäckor, att de tagits för sådana. — Säckfjärilarnas
grupp är utbredd i alla världsdelar. I Sverige
ha anträffats åtminstone 7 arter, tillhörande
släktet Psyche. Vanligast är den i landets södra
hälft förekommande Psyche unicolor, hvars hanne har
svartbruna vingar med en spännvidd af 20—25 mm. Den
masklika honan är gulhvit med mörka fläckar på de
främre rygglederna. Larven, som lefver på gräs,
belägger utvändigt sin säck med i längdriktningen
ordnade bitar af blad och grässtrån, hvilkas bakre,
fria ändar äro utspärrade från hvarandra (se
fig. af Psyche unicolor, hanne, hona, puppor och
larver, å 2:a illustrationssidan i art. Fjärilar).
G. A—z.

Säckkaviar. Se Kaviar.

Säckknut. Se Knut, sp. 416.

Säckkräftor, Rhizocephala l. Suctoria, zool., en grupp
tillhörande rankfotingarnas ordning (Cirrhipedia)
bland kräftdjuren. Säckkräftornas kropp har i fullt
utbildadt tillstånd genom parasitism förlorat äfven
det sista spåret af sin ledade beskaffenhet äfvensom
ben samt antagit säckform (fig. 1).
Den mantel, som omsluter djuret, saknar, till skillnad
från hafstulpanen (se Kräftdjuren), kalkskal och är
försedd med en öppning. Djuret saknar ock h. o. h. mun
och tarmkanal, hvaremot det eger en kort stjälk,
medelst hvilken det suger sig fast vid hafskräftors
bakkropp. Från denna stjälk utgå långa, förgrenade
trådar, hvilka tränga in i värdens kropp och sålunda
tillföra snyltgästen näring. Som på grund af detta
näringssätt tarmkanal och andra matsmältningsorgan
ej utbildats, upptages kroppens inre företrädesvis af
de voluminösa könsorganen. Larverna, som fritt simma
omkring i hafvet, öfverensstämma däremot med öfriga
kräftdjurslarver och ha liksom dessa 3 benpar,
öga och tarmkanal (se fig. 2). Säckkräftorna
undergå alltså under sin individuella utveckling en
tillbakagående metamorfos, föranledd af öfvergången
från ett fritt, själfständigt lefnadssätt till
parasitens, hos hvilken blott det vegetativa
lifvets organ bibehållas och utvecklas. Vid Sveriges
kuster förekomma släktena Peltogaster och Liriope.
L—e.

Fig. 1. Säckkräftan Sacculina carcini. — Fig. 2. Larv (nauplius-stadium) af Sacculina carcini. oc ocell l. pannöga.

Säckpipa (ty. dudelsack, fr. musette,
it. cornamusa, eng. bagpipe, lat. tibia utricularis,
grek. askaulos), urgammalt folkinstrument, som var
kändt redan af babylonierna, judarna och antikens
romare samt ännu brukas i skottska militärmusiken
(jfr fig. 5 i art. Skottland), bland
landtbefolkningen i Skottland, södra Italien,
Polen m. m. och af kringvandrande musikanter. Det
består af en lädersäck, hvari luft inblåses
af spelaren medelst ett rör eller små bälgar;
då han därjämte sammanpressar säcken med armen,
går luften ut genom flera pipor, hvaraf en är
en vanlig skalmeja med 6 ljudhål för att spela
melodien på, de öfriga (1—3) brumstämmor, som
ständigt och uthållet ange samma ton. Pipans ljud
är skarpt och nasalt. Säckpipan var liksom liran
ett modeinstrument under 1600- och 1700-talen.
A. L.*

Säckspindlar, Drassidæ, zool., en familj inom
gruppen rörspindlar (se Spindeldjur). Till denna
familj hör Clubiona holosericea, känd för de
snöhvita, silkesglänsande säckarna, som dessa djur
förfärdiga åt sig och som äro fästa på insidan
af gamla träds lösa bark. I en sådan säck finner
spindeln skydd mot vinterns kyla och ett sofställe
under dagen, medan den om natten går ut på rof.
L—e.

Säckspinnare, zool. Se Säckfjärilar.

Säcksvampar, bot. Se Ascomycetes.

Säckväf, text., en för säckar och annat emballage
afsedd, tvåskaftad väfnad, vanligen af jute, förr
äfven af hampgarn och blångarn, på senare tid
framställd af pappersgarn (snodda pappersremsor — en
produkt, som synnerligast genom den af Världskriget
framkallade råvarubristen nått en ofantlig utveckling
och används till mattor m. m., ja t. o. m. till
beklädnadsväfnader).
G. A. W.

Säd (grek. sperma, lat. semen), anat., den tämligen
tjockflytande, hvitaktiga vätska, som härstammar från
mannens könsorgan (se d. o.). Den utgör en blandning
af afsöndringar från könskörtlarna och från andra i
deras utförsgångar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>