Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 85-86 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säldjur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kamtjatka till Kalifornien, är på grund af den fina,
täta bottenullen, som utmärker dess fäll, föremål
för ifrig jakt. Vid Stilla hafvets amerikanska kuster
samt Japan lefver sjölejonet l. mansälen, Otaria
Stelleri l. jubata, den största af denna familjs
medlemmar; hannen kan uppnå en längd af 4 m. Nosen
är kortare, öronen mindre; hannen är försedd med man.

2. Trichechidæ, hvalrossdjur. Liksom hos
medlemmarna af den föregående familjen kunna
bakbenen böjas framåt under kroppen, när djuret rör
sig på land. Hvalrossdjuren sakna yttre
öron. Hufvudet har mycket bred, trubbig nos.
De öfre hörntänderna äro mycket långa,
nedåt riktade och ha öppen rot. Kindtänderna
äro små, kägelformiga, genom nötning snedt
afstympade; vanligen blott en öfre framtand, inga
framtänder i underkäken. Till familjen hör endast
ett släkte: hvalross-släktet (Trichechus l. Rosmarus)
med två arter (se Hvalross-släktet med fig.).

Fig. 1. Grönlandssäl, hanne.

3. Phocidæ, egentliga sälar, äro de, som af hela
gruppen fullständigast äro lämpade för att lefva
i vatten. Då djuret rör sig på land, sträckas
bakbenen bakåt och deltaga ej i ställflyttningen,
hvilken sker på det sätt, att sälen lyfter upp
framdelen af kroppen och kastar den framåt, hvarvid den
slår framfötterna mot marken; därefter stödjer den på
dem och bröstet samt framdrager kroppens bakdel, så
att ryggen blir krökt, hvarefter den åter kastar
fram kroppens framdel o. s. v. Yttre öron saknas.
Första och femte tån på bakfötterna äro längre
än de tre mellersta. Framtänderna växla
till antalet, äro högst sex ofvan och fyra nedan.
Kindtänderna äro vanligen flerspetsade. — Till
underfamiljen Phocinæ, hvars medlemmar äro försedda
med det nyssnämnda antalet framtänder och med väl
utvecklade klor, hör fjärdsälsläktet.
Phoca, som räknar följande nordiska
arter: Ph. groenlandica, grönlandssälen (fig. 1). Den
gamle hannen är ofvan hvitaktig med stor, aflång,
svartaktig eller brunaktig fläck på hvardera
sidan af ryggen och svart ansikte; honan är ljust
gråaktig med eller utan glesa, svartaktiga fläckar;
under hvitaktig. Den nyfödda ungen är beklädd
med mjuk, gulhvit ull. Gombenen äro baktill
förenade med plogbenet och tvära i den fria,
bakre kanten. Kindtänderna äro små, rätt och glest
sittande. Hannen uppnår en längd af 1,8 m.; honan är
mindre. Grönlandssälen förekommer icke
vid Sveriges kuster, ehuru den under istiden
lefvat där, men besöker årligen Norges nordvästra
kuster. Arten är f. ö. pelagisk och tillhör
företrädesvis Norra Ishafvet och norra Atlanten. Vid
tiden för ynglandet träffas den talrikt på sådana
ställen af hafvet, där massor af drifis förefinnas,
på hvilka ungarna framfödas och däggas. Sälens
föda är fisk. Denna art ynglar i mars—april, och
omkr. tre veckor efter ungens födelse försiggår
parningen på isen. Grönlandssälen är föremål för
en storartad fångst, och särskildt en mängd ungar
dödas, hvarför också dess antal starkt minskats. För
eskimåernas existens är den af sådan vikt, att
de tro, att den måste förekomma äfven i lifvet
efter detta. — Ph. vitulina, knubbsälen, är ofvan
gråhvit eller grågul med mörkare fläckar, som ofta
sammanflyta. Gombenen baktill äro urringade och
ej förenade med plogbenet, kindtänderna tjocka
och snedt ställda i förhållande till käkens
längsriktning. Kroppslängden stiger ända till
1,8 m. Knubbsälen är en kustform, som förekommer
fr. o. m. Södermanlands skärgård rundt om södra
Sverige ända till norska gränsen, sparsammare i
Östersjön, men allmännare vid västra kusten; f.
ö. träffas den i Nordsjön, norra Atlanten (äfven
på amerikanska sidan) och Norra Ishafvet; äfven i
Stilla hafvet förekommer denna eller en densamma
mycket närstående art. Den går upp från hafvet i
floder och insjöar. Endast under fortplantningstiden,
som infaller i sept., lefver den i större flockar;
ungen, som födes vid midsommartiden, är något mörkare
till färgen än modern, enär den före födelsen (eller
under födelsen) fällt sin första ulliga, hvitgula
dräkt. Denna säl blir synnerligen skadlig därigenom,
att den förtär stora massor af för människan
nyttig fisk. Dels af detta skäl, dels för späckets
och hudens, men äfven för köttets skull jagas den
liksom de andra nordiska sälarterna. — Ph. hispida,
småvikaren l. hafsvikaren 1. ringlade sälen, är ofvan
svartaktig med hvita eller gula ringar; undersidan är
ljusare med eller utan fläckar. Denna, den minsta
af Nordens säldjur, hvars längd i allmänhet är
omkr. 1 m., är arktiskt cirkumpolär. Vid Skandinavien
förekommer den ensam eller parvis från Östergötland
till Bottniska vikens nordligaste delar; längre
söderut, vid vår västkust och vid Danmark är den
sällsynt; den går nordligast af alla sälar och är icke
funnen sydligare än i Engelska kanalen; dessutom är
den funnen i Saima, Ladoga- och Baikalsjöarna samt
Kaspiska hafvet; i sagda sjöar liksom i Östersjön är
småvikaren att anse som reliktform. Den lefver på fisk
och kräftdjur och ynglar i febr.—mars; ulldräkten
är gråhvit. Såväl skinn som späck äro mycket
eftersökta. — Ph. barbata, storkobben l. storsälen,
skiljer sig så pass mycket från de föregående, att den
hänförts till ett särskildt släkte (Erignathus), hvars
särmärken äro: morrhåren glatta (hos de förra vågiga);
3:e fingret längst, 1:a och 5:e kortare än 2:a—4:e
(hos de föregående äro 1:a och 2:a fingrarna längre
än de andra); pannan mellan ögonen bredare än hos de
föregående. Häraf framgår, att storkobben i dessa
afseenden är ursprungligare, mindre afvikande från
de på land lefvande rofdjuren än de förut omnämnda
Phoca-arterna. Storkobbens hårbeklädnad är gråaktig,
nästan enfärgad; han är näst hvalrossen den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>