Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sällskapsöarna - Sällstorp - Sällström, Peter Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydöstligaste. Med undantag af 4 låga korallöar
(Mopiha, Bellinghausen och Scilly inom den förra
gruppen och Tetuaroa bland Windwardöarna) äro de
af stora korallref skyddade och med goda hamnar
försedda öarna tvärbranta och bergiga. Högsta
toppen är Orohena på Tahiti (2,236 m.); på de
öfriga öarna öfverstiga bergen i allmänhet ej 900
m. Ehuru numera inga vulkaniska krafter äro märkbara,
finner man dock af de i ögruppens byggnad ingående
bergarterna: trakyt, dolerit och basalt, att sådana
fordom varit mycket verksamma. Vegetationen är på
grund af jordens bördighet och det milda, jämna
klimatet ytterst rik. Bergen äro ända till topparna
bevuxna af tät skog, och på de af bergbäckar rikt
vattnade kustslätterna frodas brödfruktträdet,
kokospalmen, vanilj, jams, arum och pisang, ett slags
sockerrör och flera fruktträd samt de af européerna
införda bomulls- och kaffebuskarna, tobaksplantan
m. fl. växter. De flesta husdjur äro importerade af
européer; endast den australiska hunden och svinet
äro inhemska. Ur mineralriket hämtas järn, lera,
svafvel och salt. Skeppsbyggen idkas i ej obetydlig
skala. Invånarna tillhöra en af de vackraste bland
Polynesiens stammar (se pl. II till art. Oceanien
och Polynesierna). Deras kroppsbyggnad är ovanligt
symmetrisk; hudfärgen växlar från ljus oliv till
mörkbrunt; håret är vågigt eller lockigt och munnen
bred, men välformad. I synnerhet kvinnorna äro
berömda för sin skönhet, af hvilken dock resande
fordom gett öfverdrifna
skildringar (jfr fig. 2). Vid européernas ankomst
utmärkte öborna sig framför de öfriga Söderhafsfolken
genom ett mildt och vänligt sinnelag samt stor
mottaglighet för civilisation. Det europeiska
inflytandet har emellertid visat sig i högsta grad
olycksdigert, enär den fordom mycket talrika
befolkningen alltmer decimeras genom de laster och
sjukdomar, som sjöfarande infört bland densamma.
Öarna ha nu omkr. 19,000 inv., hvaraf Tahiti
(se d. o.) omkr. 11,700, Moorea omkr. 1,600,
Huahine 1,230, Raiatea jämte Tahaa omkr. 3,350 och
Bora-Bora—Maupiti 1,300. — Ögruppen upptäcktes till
en del 1606 af portugisen Queiros samt besöktes
1767 af Wallis och 1768 af Bougainville. Närmare
känd blef den dock först genom de undersökningar,
som 1769, 1773, 1774 och 1777 företogos af Cook,
som uppkallade öarna efter Royal society i
London. 1797 grundlades af engelsmän på Tahiti
den första protestantiska missionsstationen i
Stilla hafvet. Efter någon tid fördrifna, återkommo
missionärerna 1812, då Pomare II (Pomare var titeln
på ögruppens härskare), konung 1805—24, öfvergick
till kristendomen. 1836 gjorde franska katoliker ett
försök att grundlägga en missionsstation på Tahiti,
men förvisades på befallning af drottning Pomare IV
(1824—77). För att hämnas denna skymf intog franske
amiralen Dupetit-Thouars Tahiti 1843, och efter
åtskilliga förhandlingar måste drottning Pomare ställa
Windward Islands (Tahiti och underlydande öar) under
franskt beskydd. 1887 togo fransmännen med Englands
medgifvande äfven Leeward islands i besittning. 1880
abdikerade den siste infödde konungen, Pomare V
(d. 1891), och ögruppen förvandlades därefter
till en fransk koloni. S. ingå nu i kolonien
Oceaniska besittningar (se Frankrike, sp. 1136)
med gemensam guvernör i Papeete på Tahiti, biträdd
af ett "conseil privé". Där samlas ock ett "conseil
général", 18 genom allmän omröstning valda ombud.
(J. F. N.)
 |
| Fig. 2. Ungmö på Tahiti, 1760-talet. (Efter J. Cook.) |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
