Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 165-166 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söderlund, Karl Gustaf - Södermalm - Södermalms högre läroanstalt för flickor - Södermalms skans - Söderman, Johan August

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Söderlund, Karl Gustaf, etsare, f. 8 jan. 1860 i
Stockholm, är bosatt i Paris, där han studerade för
C. L. Courtry och Cormon. Bland hans reproduktioner
(i raderingar af högt konstnärligt värde) af äldre
och moderna målningar märkas blad efter Detaille,
Leloir, Meissonier, Reynolds, Rembrandt (Filosofen, i
Louvre), van der Meer från Delft (Spetsknypplerskan, i
Louvre) m. fl.
G—g N.

Södermalm, stadsdel i Stockholm
(se d. o., sp. 1461—62 o. f. samt plankartan).

Södermalms högre läroanstalt för flickor, högre
fullständigt läroverk för flickor i Stockholm. För att
fylla behofvet af en högre flickskola på Södermalm
bildades i febr. 1881 på initiativ af åtskilliga
framstående söderbor, bl. a. rektor R. Törnebladh och
kammarrådet, sedermera generaldirektör A. Anderson,
ett solidariskt bolag (som 1891 ombildades
till aktiebolag). Redan på hösten 1881 öppnades
läroverket, som vid nästa läsårs början inflyttade
i en nyuppförd byggnad vid Adolf Fredriks torg,
där det ännu har sin lokal. Läroanstalten var från
början 7-klassig, jämte en 3-klassig småskola, 1884
tillkom en 8:e klass, och 1906 var ett gymnasium
på 4 ringar färdigbildadt. Läroanstalten erhöll
1907 dimissionsrätt till studentexamen och 1914
s. k. normalskolekompetens åt afgångsbetyg
från 8:e klassen. Antalet lärjungar uppgick
vårterminen 1918 till 495. Föreståndare var 1881—1903
läroverksadjunkten F. R. Aulin och har från sistnämnda
år varit lektor V. Vessberg. Föreståndarinnor ha
varit fröknarna Fredrique Runqvist (1881—83),
Hilda Myrberg (1883—1911) och Gerda Lang
(sedan 1911).

Södermalms skans. Se Grinds skans.


Söderman. 1. Johan August S., tonsättare,
f. 17 juli 1832 i Stockholm, d. där 10 febr. 1876,
var son af den såsom outtröttlig vådevillkompositör
kände orkesteranföraren vid Mindre, Djurgårds-
och Södra teatrarna Johan Vilhelm S. (f. 1808,
d. 1858). I sina tidigare år röjde August S. alls
ingen håg för musik och ansågs äfven oduglig till
annat. Vid 11 års ålder skickades han till sjöss,
men sjuknade i Bremen och måste återvända hem. Han
sattes då i Grundéns pianoinstitut, men gjorde där
i början inga framsteg, tills hans musiksnille
med ens blixtlikt bröt fram, hvarefter han gick
om alla andra. Utom piano lärde han spela oboe
och något violin samt medverkade i orkestrar. Hans
dirigentanlag upptäcktes af E. Stjernström, som 1850
tog den 18-årige ynglingen till orkesteranförare
för sin trupp, hvilken reste i Finland och Sverige,
innan den 1854 slog sig ned på dåv. Mindre teatern i
Stockholm. Där verkade S. oafbrutet till 1860, med
undantag af en tid 1856—57, då han genom förskott på
sin blifvande löneförhöjning fick tillfälle till en
utrikes studieresa, hvarunder han i Leipzig begagnade
Richters och Rietz’ undervisning. 1860 kallades
han till kormästare vid K. operan, och vid Lachners
afgång erbjöds honom hofkapellmästarposten, den
han dock blygsamt afstod ifrån, till förmån för
L. Norman. I stället blef han 1862 för sex år
äfven biträdande kapellmästare med sammanlagdt
4,000 kr. lön, hvilken summa han fick behålla, då
han efter någon tid återgick till att ensamt vara
kormästare. Tillika tjänstgjorde han som sånganförare
i Par Bricole och Stockholms skarpskytteförening under
flera år. Att ge lektioner var honom så förhatligt,
att han aldrig kunde förmå sig därtill; däremot
förtjänade han tidtals något på sina kompositioner,
som ofta genast blefvo i ovanlig grad populära. Han
blef 1865 led. af Mus. akad. 1869—70 gjorde han på
Jenny Linds stipendium en rundresa öfver Köpenhamn
genom Tyskland och Österrike, hvarvid han, under
nästan oafbrutet komponerande, dröjde längre tider
i Koblenz, Dresden och Köpenhamn. Stadd i trånga
ekonomiska villkor och från 1870-talets början
plågad af sjukdom (lefverskrumpning), utvecklade
han dock en nästan feberaktig tonsättarverksamhet;
hans förtidiga död stäckte de rika förhoppningar
man hyst om fortsättning på denna. Som hedersgärd
åt hans minne anordnades en nationalinsamling till
förmån för hans efterlämnade familj.

Den mängd af nätt och melodiös operettmusik, som S. skref för
Stjernströms teater (Urdur, Regina von Emmeritz,
Hin ondes första lärospån, Guldkorset m. m.),
efterträddes vid hans öfvergång till K. teatern
af en massa musikinlägg till skådespel, såsom
Schillers Fiesco och Orleanska jungfrun, Shaksperes
Richard III, Byrons Sardanapalus, Hedbergs Kung
Märta, Dagen gryr, Bröllopet på Ulfåsa (däri den
vidtberömda, originella bröllopsmarschen), Vid
riksgränsen, Josephsons Folkungalek och Marsk
Stigs döttrar, Dietrichsons Karl Folkunge o. s. v. —
allt kompositioner, som hans ständigt rörliga
och fruktsamma fantasi med lätthet verkställde
på uppdrag och hvari han lade i dagen en lysande
karakteriseringsförmåga, slagfärdighet och scenisk
blick. På uppdrag skref han äfven i de flesta fall
sina många kompositioner för högtidliga tillfällen,
åt hvilka han alltid förstod att ge vederbörlig glans
och festprägel, såsom Festpolonäs, Festmarscher till
prinsessan Lovisas förmälning och Oskar II:s kröning,
Sorgmarscher öfver drottning Lovisa och Karl XV,
Kantat vid Lunds universitets 200-årsjubileum, An
die freude, Tempelsalen m. fl. ordenskantater. En
särskild dragning åt andlig komposition röjer sig
icke blott i flera till en del outgifna motetter och
psalmer, utan framför allt i hans originella Andliga
sånger för solo, kör och orgel samt den visserligen
mera profana än kyrkliga, men högst effektfulla
och storvulna Katolska mässan för soli, kör och
orkester, hvilken ställer S. i bredd med Berlioz,
Liszt och Verdi som representant för den nyare,
subjektiva och pompösa, estetiskt snarare än etiskt
uppbyggliga kyrkomusiken. (För de Andliga sångerna
och Mässan använde han flera partier ur sin tidigare
skådespelsmusik.) Mindre glänsande, men mera känsliga
och innerliga strängar anslår han i sina solosånger
med piano: Heidenröslein (8 Heine-sånger), Serviska
folksånger, Tre ballader (Trollsjön, Trogen i döden,
Hafsfrun), Tre tyska visor, Värfningen, Digte og sange
(en serie till ord af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>