Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen af landskapet och mera östlig i södra
delen. Äfven Mälaren bildar genom flera i s. ö. gående
inskärningar en mängd öar och holmar, af hvilka de
största äro Selaö, Aspö med Tosterö samt Fogdö. — De
klimatiska olikheterna mellan landskapets skilda delar
äro icke stora och betingas förutom af rent lokala
förhållanden hufvudsakligen af Östersjöns och Mälarens
närhet samt i någon mån af breddgraden. Sålunda
finner man af medelvärden gällande tiden 1859—1900,
att medeltemperaturen under den kallaste månaden,
febr., växlar mellan — 3° vid Östersjökusten (Nyköping)
och omkr. — 4° i det inre af landskapet, under den
varmaste månaden, juli, mellan + 16° och + 17°. För
öfrigt äro som vanligt höstarna vid hafskusten icke
obetydligt mildare och vårarna något svalare än i det
inre. Den högsta kända observerade temperaturen under
ofvannämnda tid var i Nyköping + 32,5° 2 juli 1883 och
den lägsta — 39° 24 jan. 1875; varmaste månaden sedan
dess torde juli 1901 ha varit. Medelnederbörden har
1880—1909 varit 513 mm., tämligen lika fördelad öfver
hela landskapet; endast i de norra vid Mälaren belägna
trakterna samt utmed Södertörns östra kust och öarna
därutanför är den märkbart mindre än i landskapets
öfriga delar. Marken är i medeltal snötäckt 85—95
dagar, under mycket kalla snörika vintrar 140 dagar
och däröfver. Genom den ständiga växlingen af höjder
och vatten samt, frånsedt kusten mot hafvet, den
rika löfträdsvegetationen har landskapet en mycket
framstående plats bland rikets öfriga bygder i fråga
om skönhet och behag, som ytterligare höjas af en
mängd herrgårdar, omgifna af väl odlade och bördiga
fält.
Wbg.
Geologi. S:s berggrund består uteslutande af de till
urberget eller den s. k. azoiska formationsgruppen
hörande bergarterna gnejs, hälleflinta, leptit,
glimmerskiffer och kornig kalksten, hvarjämte
granit förekommer inom vissa områden af landskapets
norra och södra delar. Gnejsen har den ojämförligt
största utbredningen; den är dels vanlig grå eller
röd gnejs, dels granatgnejs, hvilken senare upptar
nästan hela Södertörn, förekommer i trakterna mellan
Björnlunda, Trosa och Tullgarn samt på båda sidor om
den väldiga diabasgång, som från Hjälmarens södra del
sträcker sig i östlig riktning förbi Äs kyrka och
Hällefors bruk nästan ända fram till Malmköping,
en längd af mera än 40 km. — Kornig kalksten
(urkalksten, marmor) förekommer som större eller
mindre, hufvudsakligen i gnejs inneslutna lager
och linsformade stockar mellan Hjälmaren och sjön
Öljaren, i trakterna s. och s. ö. om Eskilstuna,
flerstädes inom Trosa- och Nyköpingstrakterna, inom
södra delen af Södertörn, samt på Utö, Ornö, Nämdö
och Runmarö. På flera ställen är den dolomitisk. För
att användas till kalkbränning och masugnsbeskickning
brytes kalkstenen på åtskilliga ställen, bland hvilka
de förnämsta äro: öarna Karta och Oaxen i Trosa
skärgård, Kalkbro i Åkers socken s. om Strängnäs,
Förola kalkbrott n. ö. om Nyköping samt Näfvekvarns
bruk vid norra Bråviksstranden. Marmorarter lämpliga
för arkitektoniska ändamål brytas vid Groppetorp
och Klastorp nära Katrineholm samt vid Mölnbo och
Vrå. Sådana finnas också vid Lånesta och Åda i
Trosatrakten. — Järnmalmsanledningar förekomma
flerstädes inom gnejsens område. Mest anmärkningsvärda
äro: Stafs malmfält i Floda socken, Skottvångs
i Gåsinge socken, Förola i Svärta socken, Kantorps
grufvor och Skalunda grufva i Sköldinge socken. Äfven
malmanledningar af andra slag finnas, ehuru af ringa
betydenhet, t. ex. koppar och kobolt vid Tunaberg
n. om Brå viken, samt magnetkis, blyglans och
svafvelkis på skilda ställen.
Såsom inom mellersta Sverige vanligt är, består
S:s jord, där icke berggrunden går i dagen, af
krosstensgrus, rullstensgrus, flera slags leror,
sand och torf. Det är hufvudsakligen en lera af
postglacial ålder (s. k. åkerlera), som utgör
öfversta jordmånen på den odlade jorden; vid 1/2
till flera m. djup under ytan ligger vanligen
glaciallera (se d. o.), delvis kalkhaltig (märgel)
och med en halt af kolsyrad kalk och talk, som inom
södra Mälartrakterna uppgår till 10 och 15 proc.,
inom Södertörn till 8 samt inom Nyköpings- och
Trosatrakterna till 4 proc. I landskapets mellersta
del synes märgeln saknas. — Några sammanhängande,
större lerslätter förekomma egentligen icke; om man
undantar de af berg och kullar afbrutna jämnare
trakterna vid Mälarens södra strand och några
mera vidgade dalgångar, bildar lermarken endast
småslätter och mer eller mindre utbredda sänken och
dälder emellan däröfver uppskjutande grushöjder och
berg. En i detta afseende särdeles sönderstyckad
terräng framter i synnerhet hela norra delen af
Södertörn ända fram till Stockholm.
— Anmärkningsvärda äro de ofta väldiga åsryggar af
rullstensgrus och sand, som, kommande norrifrån, med
större eller mindre afbrott, genomskära landskapet
i riktning n.n.v.—s.s.ö., nämligen Köpingsåsen,
Strömsholmsåsen, Badelundaåsen, Enköpingsåsen och
Uppsalaåsen. — På torfmossar är landskapet särdeles
rikt; deras antal är, kan man säga, nästan
oräkneligt; flera ha ganska betydlig storlek.
E. E.
Södermanlänningen företer till sin natur just intet
särskildt karakteristiskt. Han häfdar väl sin
plats bland rikets hyfsade, redbara och sträfsamma
allmoge, ehuru dock grannskapet till Stockholm och
den lifliga samfärdseln icke varit af enbart godt
inflytande. Den gamla, prydliga Vingåkersdräkten och
den närstående Österåkersdräkten förekomma numera
liksom Sorundadräkten mycket sällan (se pl. till
art. Folkdräkt).
S:s folkmål fördela sig på två olika dialektgrupper,
den "medelsvenska" och den "uppsvenska". Gränsen
mellan grupperna torde följa en ungefärlig linje
Trosa—Strängnäs, men äfven n. v. om denna linje,
särskildt närmare Mälaren, framträda vissa uppsvenska
drag. Ehuru kännedomen om Södermanlandsmålen genom
1897 påbörjade mera systematiska undersökningar
väsentligen ökats, återstår dock ännu mycket
att utforska, bl. a. i fråga om utbredningen och
begränsningen af företeelserna. — Inom båda gruppområdena i S. synas bl. a.
följande egendomligheter vara tämligen allmänna:
1) svagton. a är (utom möjligen i n. ö.) i de flesta
ställningar ä-färgadt, på sina håll rentaf utbytt
mot ä; 2) urspr. kort slut-n har efter svagton.
vokal i många fall försvunnit, ex. predika, predikan,
stuga, stugan, vägga, väggen, husa, husen (i
vissa nordöstra trakter dock stugan, väggen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
