- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
173-174

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södermanland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

husen[a]); 3) änd.-t har (utom ibland i s. v.) efter
svagton, vokal bortfallit, och härvid uppträder -i i
st. f. -et i adj. och partic., ex. huse, huset, kalla,
kallat, biti, bitit, muli, mulet; 4) -er för plur.-or,
ex. stuger, -o för -orna, ex. stugo, -a för -arna,
ex. hästa (särsk. i n. ö. dock hästa(r)na), -(e)ra
för -erna, ex. prästera, fött(e)ra (om Södertörn jfr
nedan). Ett par företeelser, som framträda inom båda
gruppområdena, men endast i södra delarna af dem,
äro: 1) a bibehållet före nk, ex. hank (nedanför en
linje, gående något s. om Hjälmarsund till n. ö. om
Södertälje; n. härom däremot hånk); 2) plur. -er
för -ar och -o för -arna (mest fem.), ex. nåler,
nålar, nålo, nålarna (i sydöstra S.). — Inom det
till den "medelsvenska" dialektgruppen hörande
södermanländska området ha bl. a. följande mer eller
mindre genomgående drag iakttagits: 1) öfvergång af
a till å-ljud framför mb, nd, ex. kåmm (-mm ur mb)
kam, bånn, band; 2) för i, y uppträder e, ö, äfven
framför j, ex. vettja, vittja, rössja, ryssja; 3)
urspr. ŏ har i de flesta ställningar öfvergått till
ett ö-liknande ljud; 4) ä-ljudet är öppet ("bredt");
5) d har försvunnit efter vokal i in- och slutljud
samt genom assimilation nd ˃ nn, ex. spae, spade,
go, god, måla, målad, bonne, bonde; 6) kakuminalt
("tjockt") l äfven efter e, i, y (åtminstone i
s. och v.); 7) svaga mask. med i sing. genomförd
nominativänd., ex. mosse, mossa, vassle; 8) såväl
akut som grav accentuering. — Det "uppsvenska" området
i S., inom hvilket målet i södra delen af Södertörn
intar en genom vissa egendomligheter påfallande
särställning, utmärkes af bl. a. följande mer eller
mindre genomgående drag (af hvilka de flesta utgöra
öfverensstämmelser med riksspråket): 1) a bibehålles
framför mb, nd, ex. kam, band; 2) i, y bevaras
framför j, ex. vittja, ryssja; 3) urspr. ŏ kvarstår
som ett (öppet) å-ljud, ex. torp, lofva; 4) ä-ljudet
halföppet (eller "spetsigt", "stockholms"); 5)
-d ofta kvar, i synnerhet intervokaliskt samt i
förbindelsen nd följd af vokal; 6) dentalt l efter
e, i, y, 7) svaga mask. med i sing. genomförd oblik
kasusänd. (dock mera sällan i n.), ex. grädda,
grädde, maga, mage; 8) (utom i n. v.) nära nog
endast grav accentuering, ex. best. sing. bìt-en,
liksom partic. bìten. De påfallande egendomligheter,
som iakttagits i (spec. södra) Södertörn, äro:
1) a kvarstår framför ng-ljud, ex. lang,
lång; 2) ēai) ev. ˃ ie, ex. biēn, ben;
3) i i många fall i st. f. svagton,
e, ex. gärdi, gärde, best. former som
väggi, väggen, husi, huset, barni, barnen,
föttri, "fötterna"; 4) bortfall af h-, ex. us, hus;
5) dentaler för supradentaler, ex. snat, snart;
6) stundom explos. k eller k + j för tje-ljud,
ex. kil, kjärva, kärfve, kjudra, tjudra. Vissa
södertörnska egendomligheter återfinnas i
Roslagsmål och somliga i östsvenska dialekter. —
De viktigaste tryckta arbetena rörande S:s folkmål
äro: G. Upmark, "Upplysningar om folkspråket
i Södertörn" (1869), G. Ericsson, "Ordlista ur
Åkers och Öster-Rekarne härads folkspråk"
(i "Bidrag till S:s äldre kulturhistoria", 1884),
B. Hesselman, "Sveamålen" (1905), samt i all
synnerhet T. Ericsson, "Grundlinjer till
undersökning af Södermanlands folkmål" (i
"Svenska landsmål och svenskt folkliv", bd 8,
1914). Sistnämnde författare anför ock s. 26
ff. o. 225 andra tryckta arbeten, i hvilka
finnas uppgifter om målen eller texter på
Södermanlandsdialekt. Därjämte lämnar han s. 20 ff.,
38 ff. o. 226 meddelanden rörande de viktiga otryckta
källor, som hopbragts, särskildt genom S:s och Närkes
landsmålsförening samt genom de ofvan omtalade,
1897 påbörjade undersökningarna. Ytterligare märkes
O. Gjerdman, "Studier öfver de sörmländska stadsmålens
kvalitativa ljudlära" (I, 1918; är det första större
arbetet öfver det svenska uttalet i städerna).
E. W—n.

Landskapets vapen är i guldfält upprätt grip, svart,
med utslagen vinge, tunga utsträckt, röd.

Om administrativa förhållanden, näringar,
kommunikationer m. m. se vidare Södermanlands län.

Historia. När människan först uppträdde i S., kan ej
med säkerhet bestämmas, men antagligen invandrade
hon dit under en rätt tidig del af stenåldern;
ett par fynd anses nämligen tillhöra senare
ancylustiden. Efter denna inträdde en betydlig
sänkning af svenska landet. I Stockholmstrakten
var landet omkr. 70 m. lägre än nu. Från denna
tid och något senare har man i S. funnit ett antal
yxor af s. k. Hästefjordstyp (se d. o.) på ett
område, som sträcker sig likt ett bredt bälte
öfver mellersta S. från västra gränsen och till
Öknebo i ö. Den egentliga invandringen synes ha
skett från Östergötland och Närke och först tagit i
besittning landskapets midt och högsta delar; senare
befolkades Mälarens och Östersjöns kusttrakter. Rikt
representerad af lösa fynd är den yngre stenåldern;
i S. ha hittats flera stenåldersföremål än i
något annat af Svealands landskap. Bronsåldern är
likaledes företrädd genom flera delvis synnerligen
märkliga fynd från alla sex perioderna; centra
för bronsålderskulturen ligga i Rekarne, vid
Yngaren—Långhalsen och i Hölö—Vårdinge, till
hvilket område Södertörn sluter sig. Från den del af
järnåldern, som ligger före Kristi födelse, äro fynden
mycket fåtaliga, beroende på den klimatförsämring, som
tog sin början vid bronsålderns slut. Några skelett-
och brandgrafvar från den romerska järnåldern
(Kr. f. — 400) ha dock på senare år hittats i
S. Guldfynden från 400- och 500-talen äro många,
och det största guldfynd, som någonsin gjorts i
Sverige, är det på Tureholms egor 1774 (mer än 12
kg.) Talrikare äro fynden ur folkvandrings- och
vikingatidens välkända bygraffält. Till järnålderns
slutskede hör ock ett flertal inom S. anträffade
silfverskatter. S. är mycket rikt på stenkummel,
grafhögar, stensättningar och borglämningar af
olika slag. Näst Uppland är det rikast på runstenar,
omkr. 300 stycken, af hvilka ungefär 60 helt eller
delvis ha metrisk form. Äldst är stenen vid Skåäng,
Vagnhärad, som bär en inskrift med äldre runor från
500- eller 600-talet, och en senare med yngre. Af
synnerligt intresse äro ristningen på Ramsundsberget
(se d. o.) och den till innehållet besläktade
Göksstenen, hvilka bevisa, att Sigurdssagan varit
känd i Sverige. En särskild grupp runstenar, de
s. k. Ingvarsstenarna, är rest öfver män, som åtföljde
Ingvar vidtfarne (se Ingvar 3) på hans sagofrejdade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:02 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free