- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
215-216

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söm - Söm - Sömme, Jakob Kielland - Sömmerda - Sömmerring, Samuel Thomas von - Sömmershaffn - Sömn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ehuru åtskilliga andra benföreningar ha omisskännelig
likhet med sömmarna, ger man dock detta namn nästan
uteslutande åt dem, som förekomma mellan kraniets
platta ben (se vidare Hufvudskål). De uppkomma där
på följande sätt. Kraniets ben uppstå ur en fibrös
hinna, i hvilken på bestämda punkter grundvalen
lägges till de skilda knotorna i form af små stråliga
skifvor. Från dessa första "ossifikationspunkter"
växa benskifvorna åt alla kanter. Hos det nyfödda
barnet äro deras ännu fibrösa kanter så breda,
att benskollorna kunna skjutas åt sidorna mot,
ja öfver hvarandra (interkaleras), en sak, som är
af vikt vid födelseakten, enär till följd af denna
anordning hufvudets volym kan minskas af det yttre
trycket vid passagen genom bäckenet. Efter födelsen
tillväxa de ytterligare i ytutbredningen, tills deras
kanter komma i närheten af eller möta sina grannar. I
gränsen sker nu icke under normala förhållanden
förbeningen strax, och de öppna, eller rättare
oförbenade, springorna, ofta utmärkta af taggig
form, är det, som kallas sömmar, suturer. Sådana
sträcka sig nu på kraniet dels longitudinellt,
dels transversellt, och deras närvaro är det, som
ännu en lång tid möjliggör en fortfarande utväxt af
kraniebenen, alltefter den af dem inneslutna hjärnans
behof för sin utväxt och utveckling. En förbening
af sömmarna inträffar dock normalt; den börjar i
människans kranium mellan 30—40 åldersåren, först
på knotornas inre yta, och fortgår så, att sömmarna
innantill kunna vara totalt igenvuxna, under det att
de utanpå ännu äro fullt tydliga. Stundom inträffar,
under abnorma förhållanden, att förbening uppstår
i sömmarna eller på de ställen, där dessa normalt
borde finnas, redan under perioden för utväxten,
t. o. m. ganska tidigt, och då kunna de ännu små
benskollorna lödas kant i kant till hvarandra på det
abnorma stället. Är förbeningslokalen inskränkt till
en hel söm, kunna ben och hjärna utväxa åt andra håll,
i riktningen längs åt den hopvuxna sömmen och få då
egendomliga former; stänges en långsöm, blir hufvudet
smalt och långsträckt; stänges en tvärsöm, blir det
bredt, kort och högt; är föreningen partiell eller
ensidig, blir hufvudet snedt enligt samma regel. Sker
sammanväxningen öfverallt, bli hufvudet och hjärnan
onaturligt små: s. k. mikrocefali, i denna form följd
af idiotism och vanligen af tidig död. Å andra sidan
inträffar icke sällan, att vissa sömmar stå öppna
länge eller under hela lifvet. Likaså händer, att
förbeningen från någon ursprungspunkt icke oafbrutet
sträcker sig till det vanliga suturstället, utan
att i denna trakt uppstå detacherade förbeningar;
då bildas där själfständiga, kantiga sutur-ben
som ha kallats dels ossa wormiana, efter danske
anatomen Worm, dels ossa incæ, därför att de så
ofta träffas på kranier af fornperuvianer (inkas),
förmodligen som följd af detta folkets osed att med
konst omforma hufvud. På svenska kranier äro de, om än
i mindre stycken, ganska vanliga i nacksömmen. Jfr
Benväf, Hufvudskål och Mikrocefali.
G. v. D.*

Söm (Hästskosöm) användas vid skoningen för att
fästa skon vid hofven. På sömmet urskiljas hufvudet,
klingan och spetsen. Hufvudet bör på
öfre ytan vara slätt och så stort, att det jämnt
fyller falsen i skon, samt omärkligt öfvergå
i klingan. Klingan bör vara dubbelt så bred
som tjock, fullkomligt slät och glatt och jämnt
afsmalnande mot spetsen, som från sidan sedd bör
vara snedt afskuren (svickadt). Numera användas mest
maskinsmidda söm, som förekomma i olika storlekar,
af hvilka n:r 6, 7 och 8 äro de mest använda.
E. T. N.

Sömme, Jakob Kielland, norsk målare, f. 2 maj 1862
i Stavanger, student 1881, fick sin utbildning hos
Lindenschmitt i München 1882—85 och vid Académie
Colarossi i Paris. S. har utgått från 1880-talets
realism och friluftsmåleri; hans produktion omfattar
särskildt naturalistiska genre- och landskapsbilder,
ofta med motiv från barnens lif. Han har också utgett
barnteckningarna Esters bok (I—II, 1894—95), utfört
bokillustrationer och tecknat för skämttidningar.
K. V. H.

Sömmerda, stad i preussiska reg.-omr. Erfurt,
prov. Sachsen, vid Unstrut och två järnvägslinjer.
5,119 inv. (1910). Staden eger en berömd, af den
i S. födde N. von Dreyse anlagd gevärs-, ammunitions- och
knallhattsfabrik, från hvilken bl. a.
tändnålsgevären utgått. Minnesvård (rest 1894)
öfver Chr. G. Salzmann.

illustration placeholder

Sömmerring, Samuel Thomas von, tysk
anatom och fysiolog, f. 28 jan. 1755 i Thorn,
d. 2 mars 1830 i Frankfurt a. M., där 1897 en
minnesvård restes öfver honom, blef 1778 med.
doktor i Göttingen, 1779 professor i anatomi i
Kassel, 1784 i Mainz och 1804 i München samt tog
afsked 1820. S. gjorde viktiga undersökningar
om nervsystemet, embryot, lungornas byggnad m. m.
Också inlade han stor förtjänst om införandet af
vaccinationen i Tyskland. Därjämte konstruerade
han en elektrisk telegraf, vid hvilken tecknen
åstadkommas genom elektrolytisk sönderdelning
af vatten. Skrifter: Vom hirn- und rückenmark
(1788; 2:a uppl. 1792), Vom bau des
menschlichen körpers
(6 bd, 1791—96; ny uppl.
1839—44), De morbis vasorum absorbentium
corporis humani
(1795), Icones embryonum humanorum
(1799), Abbildungen der menschlichen sinnesorgane
(1801—10) och Über einen elektrischen
telegraphen
(1809).
R. T—dt.

Sömmershaffn. Se Simrishamn.

Sömn, fysiol., är en periodisk, mer eller
mindre omfattande nedsättning i verksamheten inom
nervsystemet (se d. o.), särskildt dess mest centrala
delar. Från fysiologisk synpunkt uppfatta vi denna
verksamhet som en kombination af retningsprocesser
(se Hjärnverksamhet, Retning),
förlöpande inom de nervbanor, hvaraf de särskilda
nervmekanismerna äro sammansatta. Ursprunget till
dessa processer ha vi att söka i sinnesorganen,
såväl de yttre, hvilka tillsammans bilda hvad man
kallar en sinnesyta (se Sinnesorgan),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free