Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
T är den tjugonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända,
semitisk-moabitiska, form är +. I grekiska alfabetet
är Τ den förhärskande formen. Den i våra grekiska
tryck brukliga minuskeln τ växlar i handskrifterna
med andra former, af hvilka en med tvärstreck endast
till vänster om stapeln ingått i den koptiska skriften
och intill våra dagar fortlefver i slavisk-cyrillisk
kursivskrift. En annan rysk skrifform med neddragna
sidostreck brukas nu i skrift och kursivtryck
(m). Forn-latinska inskrifter förete formerna T, ?, ?.
I latinska medeltidshandskrifter höra τ och ι till
de vanligare formerna (därur bl. a. ?); en form med
kort tvärstreck har gett upphof till våra t och t. De
båda nordiska runraderna ha ᛏ, som direkt utgår från
grek. och lat. T med det för runorna karakteristiska
utbytet af vågräta linjer mot diagonala. I den äldre
(germanska) runraden har tecknet 17:e rummet, i den
yngre 12:e rummet, i båda den första platsen i 3:e
ätten (Týs ätt). Bokstafvens hebreiska namn är tāv
(arab. tā], grek. tau, slav. tverdo; det moderna
namnet är te, och t-runan kallades Tyr. — T (t)
utmärker i alla språk med latinsk skrift t-ljud. I
latinsk skrift återgafs grek. Θ ϑ, urspr. aspireradt
t-ljud (svenskt t-ljud), med th, och denna beteckning
kvarstår i åtskilliga språk för grek. Θ i lånord,
ehuru talet ej skiljer detta t-ljud från vanligt t
(théologie, rythm, Thomas o. s. v.). Italienskan och
spanskan nyttja ej detta th, och i svenskan är det
nu föråldradt; redan 1801 föreskref Svenska akad. t
för th. Med th tecknas i eng. dels en tonande,
dels en icke tonande apiko-gingival (d. v. s. med
tungspetsen mot öfre framtändernas tandkött bildad)
frikativa (t. ex. thou, father och think, path). Med
tj betecknas i svenska, norska och danska en
affrikata eller frikativa, som utvecklat sig ur
t + konsonantiskt i (tjäna, tjuf), som i svenska
och norska äfven tecknas k och kj, nämligen då den
utvecklat sig ur k före främre vokaler eller ur k +
kons. i (känna, kjortel). I tyska används tsch
för att återge "tje"-ljud i sv., da., no., eng.,
sp., it., slav. och andra språks ord. I tjechiska
betyder t’ muljeradt t-ljud. I transkription från
österländska språk utmärker ṭ vanligen ett alveolart
t-ljud (uppsv. rt i bort).
Normalt sv. t-ljud, t. ex. i tal, ute, är
en dorso-gingival, perspirerad, medialt oral,
aspirerad tenuis. Svenskt t är alltså i allmänhet
en aspirata, d. v. s. t + ett mer eller mindre
utprägladt h; så äfven och i ännu högre grad danskt
och tyskt t. Oaspireradt t ha vi efter s, t. ex. i
stå; detta t är identiskt med franskt, ryskt och
finskt t. Före l är t lateralt, exploderar mellan
tungans sidor och öfre kindtänderna, t. ex. i kittla,
medan vanligt t exploderar mellan tungbladet och de
öfre framtändernas tandkött. Före n är t nasalt;
exploderar genom näsan, t. ex. i vattna. Före d
och t betecknar t intet ljud, utan en med tungan i
t-läge bildad paus (är en "muta"), t. ex. utdela,
skratta, sprattla, vattna. Stöder tungbladet icke
mot tandköttet, utan däremot tungspetsen högre
upp mot tandvallen, så uppstår alveolart t, som i
mellersta och norra Sveriges uttal af riksspråket
ersätter den äldre ljudförbindelsen rt: i bort
t. ex. höres sålunda efter o alveolart t (men icke
något r-ljud). Vanligt engelskt t-ljud är lågt
alveolart. Riktas däremot tungspetsen ännu högre
uppåt, mot gomtaket, uppstår kakuminalt t, som
finnes i svenska folkmål (vanligen som ersättning
för "tjockt" l+t, t. ex. i adj. neutr. svalt). I
fall någon del af tungryggen artikulerar mot
tandvallen, uppstår ett dorso-alveolart t-ljud. Ett
sådant t-ljud börjar i svenskan affrikatan "tje"
(i tjära, köpa), nämligen i de landsändar, där
"tje"-ljudet ännu är affrikata. I t. ex. Öster-
och Västergötland, Närke, Värmland och Bohuslän
(liksom i Norge) innehåller "tje"-ljudet intet t,
utan är en frikativa, d. v. s. affrikatans första
explosiva element är förloradt, och blott hväsljudet
återstår. Eng. och sp. ch, it. c(i) och de slaviska
språkens "tje"-ljud (po. cz, tjech. och kroat. č)
äro affrikator, börja alltså med dorso-alveolart
t. Om tungspetsen riktas mot öfre framtändernas kant
eller tandkött, dock utan att vidröra någotdera, så
fås de frikativor, som i eng. tecknas med th (tonande
eller icke tonande), i sp. med c eller z, i nygrek.
med ϑ och δ, i angls., fsv. och isl. med þ och ð. —
Tillsammans med följande s (detta s väl i allmänhet
icke alldeles identiskt med fristående s) bildar t
en affrikata, som i ty. tecknas z (zeigen o. s. v.,
i namn före palatal vokal äfven c, t. ex. Cicero),
i slaviska språk med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
