Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tacambaro - Tacames - Tacarigua - Tacca - Tacca, Pietro - Taccaceae - Tacchinardi - Tacchini, Pietro - Taccuino - Taceat mulier in ecclesia - Tacet - Tacfarinas - Tachau - Tachera - Tachi - Tachia - Tachina - Tachininae - Tachira - Tachometer - Tachy- - Tachytes - Tacitus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tacámbaro [-rå], stad i ett distrikt (omkr. 40,000
inv.) af samma namn i mexikanska staten Michoacon,
nära Jorullo. Omkr. 13,000 inv.
Tacames. Se Atacames.
Tacarigua [takari’gωa] l. Valenciasjön i Venezuela. Se
Valencia.
Tacca Forst., bot. Se Taccaceæ.
Tacca [ta’kka], Pietro, italiensk skulptör,
f. 1577 i Carrara, d. 1650, var lärjunge af Giovanni
da Bologna i Florens och fullbordade dennes sista
arbete, Henrik IV:s ryttarstaty, af hvilken några
fragment bevaras i Louvre. T. utförde till storhertig
Ferdinand I:s ryttarstaty af marmor 4 slafvar i brons
vid sockeln (vid hamnen i Livorno), samme storhertigs
staty i Medicéernas grafkapell i S. Lorenzo (Florens)
och Filip IV:s ryttarstaty i Madrid. Bland hans
öfriga arbeten äro brunnsfigurerna på Piazza dell’
Annunziata (Florens) och de likaledes utmärkta
drakarna som stöd för fönstergallren i Palazzo
Novellucci (Prato).
C. R. N.*
Taccaceæ, bot., en växtfam. af serien Liliifloræ
bland monokotyledonerna, hvars arter äro
örter med mångåriga underjordiska knölstammar,
från hvilka uppskjuta skaftade, odelade eller
fotlika blad. Blommorna sitta i flock, 2-könade;
deras förblad äro ombildade till långa, hårlika
organ. Blomkalken är 6-bladig. Ståndarna äro
6. Fruktämnet är undersittande, frukten kapsel
eller bär. Arterna likna till sitt yttre utseende
icke obetydligt vissa araceer, men blommorna
äro mycket olika. Flera arter af släktet Tacca,
särskildt T. pinnatifida, odlas i tropiska Asien och
i andra tropiska länder för de mycket stärkelserika
jordstammarna, hvaraf ett slags arrowroot beredes.
O. T. S. (G. L—m.)
Tacchinardi [takki-], sångerska. Se Persiani.
Tacchini [takkīni], Pietro, italiensk astronom,
f. 21 mars 1838 i Modena, d. 24 mars 1905, var 1863—79
adjunkt-astronom vid observatoriet i Palermo och
1879—1900 direktor för Osservatorio del Collegio
Romano i Rom. Han stiftade, tills. med Secchi,
Società degli spettroscopisti italiani. Hans
hufvudsakliga arbeten hade till föremål solen,
solfläckarna och protuberanserna. 1874 förestod
han en vetenskaplig expedition till Bengalen för
observation af Venuspassagen s. å. Han ledde äfven
flera solförmörkelseexpeditioner.
K.B. (B—d.)
Taccuino [-koi’nå], italiensk förvrängning af
arab. takwim. Se Almanack, sp. 655.
Taceat mulier in ecclesia. Se Mulier taceat in
ecclesia.
Tacet (lat., "han tiger"), mus., betyder
i en orkester- eller körstämma, att denna
stämma för tillfället icke medverkar.
A. L.*
Tacfarinas, anförare i numidernas uppror mot romarna
från 17 e. Kr. T. hade förut tjänat i romerska
hären, men deserterat och ställt sig i spetsen för
musulamierna, med hvilka andra folk förenade sig.
Han blef slagen två gånger och förlorade lifvet i
en batalj mot Publius Cornelius Dolabella 24 e. Kr.
J. C.
Tachau (tjech. Drzevnov), stad i västra Böhmen,
vid floden Mics (Moldaus flodområde). Omkr. 6,600
inv. (1910). Träslöjd och fackskola för dylik.
Tachera [-ʃēra] l. "Tacha" (härledningen oviss). Se
Biljard, sp. 380.
Tachi [ta’tʃi], jap., långt svärd, som under den
japanska feodaltiden bars till riddarrustningen.
Tachia Aubl., bot. Se Gentianaceæ.
Tachina, Tachinidæ, zool. Se Parasitflugor.
Tachininæ, zool. Se Parasitflugor.
Táchira [ta’tjira], en bland Venezuelas förenta
stater, i vinkeln mellan gränsen till Colombia
och den höga Cordillera de Merida. 11,100
kvkm. 101,709 inv. (1909). Hufvudnäringen är
jordbruk. Hufvudstad San Cristóbal (se d. o. 3).
J. F. N.
Tachometer. Se Takometer.
Tachy-. Se Taky-.
Tachytes, zool. Se Rofsteklar, sp. 612.
Tacitus. 1. Publius eller Gajus Cornelius T., romersk
historieskrifvare, f. i midten af 50-talet e. Kr.,
under kejsar Claudius’ regering, troligen i Interamna,
d. sannolikt mot slutet af 120-talet. Allt, hvad
man med säkerhet känner om T., beror på antydningar
i hans egna skrifter eller på uppgifter i Plinius
d. y:s elfva bref till honom; i ett af dem säger
författaren: "jag vet, att dina Historiæ skola
bli odödliga". Att T. tillhörde en ansedd och
bemedlad familj, framgår af hans karriär. Sedan
han i Rom åtnjutit undervisning i vältalighet —
eller som man på den tiden sade retorik — af Marcus
Aper och Julius Secundus, åt hvilka han reste en
vacker minnesvård i skriften om talare (se nedan),
steg han raskt nog uppför riksämbetsmannatrappan,
blef kvestor, folktribun eller folkedil under Titus,
medlem af femtonmannakollegiet (se Quindecemvirisacris
faciundis) samt pretor och tog som
sådan en verksam del i firandet af Roms sekularspel
(se Ludi, sp. 1230). Konsul blef han 97 efter
Verginius Rufus, som aflidit under ämbetsåret, samt
under Trajanus prokonsul i Asien. Redan år 78 hade
T. ingått äktenskap med en dotter till ståthållaren
i Britannien Julius Agricola. Under sin vistelse i
Rom hade T. gjort sig känd som en lysande sakförare
och uppträdt i en hel del märkliga rättegångar:
detta var på den tiden nästan det enda sättet att
göra sin vältalighet veterlig; folkförsamlingar
funnos ej längre; att tala i senaten, där kejsaren
var närvarande, var farligt för den, som älskade
sanningen eller åtminstone föraktade smicker. T:s
skrifter äro Dialogus de oratoribus ("Dialog om
talare"), De vita et moribus Julii Agricolæ, en
lefnadsteckning öfver T:s svärfader, Germania samt två
historiska verk: Historiæ och Annales ab excessu divi
Augusti (Roms historia från den förgudade Augustus’
död). Dessa hans skrifter äro samtliga egenartade,
men den första skiljer sig dock väsentligen från
de senare. Ännu varm af sina retoriska studier,
skref T. sin "dialog om talare" (sannolikt författad
under Titus), där han behandlar frågan om orsakerna
till vältalighetens nedgång under kejsartiden. T:s
åsikt därom framställes i form af ett samtal 75
e. Kr. mellan en tragisk skald, två talare och en
historieskrifvare: det är Ciceros skimrande och lätt
flytande stil, som här kommer till användning, ehuru
i en ny fas. Hufvudsaken är dock det nya greppet på
ämnet, som lät det framträda i en helt annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
